Downs syndrom och abort

Jag hade som många andra här valt abort för några år sedan.

Men idag har jag förstått att barn med Downs syndrom ofta är betydligt kärleksfullare och öppnare är många andra barn. Därtill har jag själv blivit lite äldre och mer mogen. Så idag, nej, jag hade inte valt bort ett barn med downs syndrom, utan tyckt att det var spännande!

Vi behöver mer karaktärer och mer kärlek i Sverige. Att välja bort barn p.g.a. dess intelligens eller utseende, etc. är ganska motbjudande. Men jag antar att rädslan för det vi inte känner till ofta styr vårt beteende.

De i tråden som har berättat om en personlig kontakt de haft med någon som har downs syndrom - tycks vara betydligt mer positiva än de som inte har det. En notering som stöder min tes.

Att be om ursäkt innan man förolämpar folks tankar gör det inte mer rätt.

Jag noterar att du ingenstans motsäger mitt påstående om att personer med downs syndrom tillför världen kärlek i större omfattning än andra.

Om vi t.ex. tittar på några av de saker du nämner: "Låg intelligens", "Bli mobbad för sitt utseende" och "mindre möjligheter att skaffa ett partner" så är detta nackdelar som följer utifrån hur andra människor ser på downs syndrom. Det blir ungefär som att man ska välja bort homosexuella barn för att de riskerar att möta omgivningens förakt. I min värld ska man inte välja bort ett barn för att det är annorlunda och bryter mot normen av skäl att andra är fördomsfulla. De problemen ska man istället jobba med genom information, mänskliga möten och debatter för att få ett mänskligare och varmare samhälle. Jag tycker t.ex. inte att homosexuella ska utrotas utan att de som är homofoba ska ändra inställning.

Det finns alltid barn som kommer mobba andra. Det problemet försvinner inte, eller minskar i omfattning, för att man väljer bort barn med vissa karaktäristiska drag eller utvecklingsstörning.

Att prata om den kärlek och glädje personer med downs syndrom kan ge är uppenbarligen fel enligt dig, eftersom det är förskönande. Istället är du pigg på att prata om alla de ev. problem som uppkommer med sådana barn. Det skulle jag i så fall kalla ett demoniserande. Det är minst lika illa.

Med tanke på hur många i tråden som talar illa om de här barnen, tycker jag faktiskt att några mothugg väl kan vara på sin plats. Att tala om de negativa aspekterna enbart ger en väldigt falsk bild, och det vill inte jag vara med att bidra till.

Personer med DS sätter vår empati och fördomsfullhet på prov med sin sårbarhet. De är nästan jämnt glada och har hjärtat med sig i allt de gör. De är inte fördomsfulla mot andra, de visar stor värme och tillit till andra människor och gör inte en fluga förnär. Jag säger att du har MYCKET att lära från dem. 

För mig är uttrycket "bs" grovt nedsättande. Om jag skulle kalla dina åsikter för bajs skulle det också vara det enligt min mening.

I din värld är det helt okej att generalisera utifrån negativa aspekter om DS, t.ex. säga att de inte tillför världen större glädje, än att generalisera utifrån positiva aspekter, t.ex. säga att de gör det. Det går inte ihop.

Ang. generalisering så är det faktiskt möjligt att hitta alla möjliga statistiska samband. Man kan t.ex. säga att homosexuella har ett mer varierat sexliv än andra även fast det finns många homosexuella som inte har det, och trots att homosexuella personer är individer. Detta för att en generell iakttagelse inte behöver gälla alla personer i gruppen utan majoriteten.

Med ditt resonemang menar du alltså på fullaste allvar att om man kunde, borde man abortera barn med låg intelligens, fräknar, anlag för fetma, skelögda, homosexuella och alla andra avvikelser som ger en risk för mobbning. Det skulle inte bli många kvar, och mobbning skulle ändå förekomma, kanske till och med öka med sådana moraliska värderingar florerande i samhället. Sedan så blir hela resonemanget fel eftersom studier visar att mobbning oftast inte handlar om den mobbade, utan snarare om dem som mobbar. Vem som helst kan bli mobbad, så kanske vi då skulle abortera alla, enligt ditt resonemang?

Jag förstår inte riktigt din mosters koppling till mitt uttalande om DS. 

Det står inget om ras, i varken SAOL eller SAOB - när man söker på verbet utrota. Så visst kan man använda ordet "utrota" när man exkluderar en grupp personer med ett visst funktionshinder.

Om du vill övertyga mig att personer med DS ger lika stor eller mindre kärlek till sin omgivning än andra personer, behöver du hänvisa till en vetenskaplig studie som visar det. Din åsikt eller din tro, kan du ha, men den påverkar inte mig nämnvärt i min tro om du inte kommer med bättre argument än du hittills har gjort.

Jag ser visst problemen, men ser också fördelarna. Jag vill dock gärna lyfta fördelarna utifrån mitt perspektiv i en tråd där många negativa röster hörs. Blir faktiskt lite skrämd av den lätthet folk väljer bort och argumenterar för att utgallra/utrota människor med funktionshinder. Tillsammans med andra tecken på att vi är tillbaka i 30-talet gör det mig verkligt orolig.

Eller om du ts får ett barn med (sam 1 eller 2 eller 3 ) en ovanlig sjukdom känner en som hens barn fick det och det upptäckte dom när barnet var 4 månader eller där runt bebis var som en vilken baby som helst innan men sen så får hen massa problem vill inte gå in på detaljer men man älskar ar sitt barn ovansett alså om ditt barn får en skade i huvudet av en olycka slutar du då och älska ditt barn? Gör ditt barn kanske inte blir som förut. Tror inte ts vet vad hon pratar om tror inte ts har barn