Min kille skyller sitt drickande på mig?

Långt inlägg...

Min kille, som är 30+, dricker sig berusad varje helg. Oftast antingen fredag eller lördag, ibland båda. Oftast i sin ensamhet framför datorn, någon gång ibland händer det att han går ut på krogen. Han blir nästan alltid på dåligt humör när han är onykter. Inte arg eller våldsam, men spydig och nedstämd typ.

Han själv verkar inte se att det är något särskilt konstigt med att han dricker på det sättet, ?för han dricker ju inte på vardagarna och inte alls lika stor mängd som de alkoholister han känner?. Jag har däremot märkt att det har eskalerat det senaste halvåret. Från att ha köpt ett par folköl på lördagskvällen, kan han knappt hålla sig från att dricka så fort fredagseftermiddagen tar sin början. Han tycks bli allt mer och mer onykter för varje helg som går.

Jag har oroat mig ett tag över detta nu. Främst är jag orolig för honom, men känner också att drickandet förstör vår relation. Han blir som sagt inte våldsam eller arg, men han har flera gånger sagt saker till mig som varit nära gränsen till vad som är okej. Känner jag i alla fall. Det förstör också tankarna om vår framtid, enligt mig. Jag vill inte flytta ihop och bilda familj med någon som inte verkar kunna kontrollera sitt drickande, särskilt med tanke på att han ändå är över 30. Det hade kanske varit en sak om han var i yngre 20-årsåldern, men nu tycker jag att han borde vuxit ifrån de ständiga fyllehelgerna...

Tog lite vagt upp det med honom nu i veckan, att jag är orolig för honom, och han höll då själv med lite om att han bör ändra det beteendet så småningom. Men nu när denna helg kom låtsades han inte om det igen. Han har druckit både igår och i fredags, särskilt igår. Vi var bjudna på middag med min familj/släkt igår, men jag fick gå ensam då han valde att dricka sig full hemma istället. Jag är aldrig hos honom när han dricker, utan vi har kontakt på Messenger och jag märkte direkt att han var full. Han skriver på ett visst sätt då. Blir exempelvis sur om jag inte svarar tillräckligt snabbt.

Tillslut kunde jag inte låta bli utan skrev rakt ut att jag tycker hans drickande är ett problem för både han själv och oss och att jag oroar mig för framtiden (jag skrev först att jag ville prata om detta när han är nykter men han envisades med att vi skulle fortsätta skriva om det direkt). Han skriver då, om än lite diffust, att han delvis dricker så mycket för att han är olycklig över att jag inte velat flytta in hos honom än (vi har varit tillsammans ca 1,5 år).

Jag känner bara: Va? Ska jag bära ansvaret över att han inte ska dricka? Enligt min åsikt är vi båda vuxna människor som bör kunna ansvara för våra egna handlingar, utan att skylla på varandra. Känner också att innan två människor bestämmer sig för att flytta ihop, bör var och en kunna klara sig själv först. Eller har jag helt fel? Ska jag ha dåligt samvete över att jag inte känt mig redo att flytta in till honom än? 

Nykter och till vardags är han helt normal. Snäll, skötsam och omtänksam. Den delen av honom älskar jag. Hans onyktra jag, har jag inga känslor för. Inte nu längre i alla fall. När han dricker blir han som ett tjurigt barn, ungefär. Jag märkte redan i början när vi träffades att han blev påverkad på ett annorlunda sätt när han drack. De flesta jag festat tillsammans med brukar bli glada, stämningsfulla osv. Över honom kom det istället som något slags mörker, vilket väckte ett obehag hos mig. Jag började därför att föreslå andra aktiviteter när han föreslog att vi kunde gå ut i helgen osv. Jag har nästan blivit nykterist sedan jag träffade honom, då jag på något sätt fått en sådan avsmak för alkohol. 

När vi hade träffats ett tag, tyckte jag att han under en lång period därefter hade ett mer normalt förhållande till alkohol. Inte så att han var nykterist, men vi gjorde oftast andra saker på helgerna som inte bestod av att dricka. När vi väl drack kunde han i alla fall oftast hålla sig till 2 glas vin, han har kunnat tacka nej helt till alkohol på flera bjudningar osv. Men sedan fanns det även andra stunder, då och då, då det dracks mycket och jag kände mig osäker på om det var så bra... Särskilt eftersom han har alkoholism i familjen/släkten.

Och så, i början av detta år, började det stora drickandet igen. Och det ska alltså bero på mig... Jag känner att det hela är som en ond cirkel. Hans inställning till alkohol har fått mig osäker på framtiden och även dragit ner mina känslor för honom. Särskilt eftersom en av hans föräldrar var en alkoholist av hög grad, att jag oroar mig för att min kille ska bli likadan och att våra barn ska växa upp som han gjorde. Min kille verkar i sin tur bli olycklig över att jag inte älskar honom fullt ut och tar därmed till alkoholen.

Jag vet inte, vad får ni som läser detta för intryck? Under den tid vi har varit tillsammans har jag känt mig väldigt stark. Jag har försökt att hjälpa igenom honom detta och andra problem han har haft. Lyssnat och försökt vara stöd. Nu känner jag mig bara så orkeslös och vet inte om jag kommer att palla med detta i framtiden. Att flytta ihop med någon och ständigt gå på nålar över att han ska få samma alkoholproblem som hans familj och känna att jag ska bära ansvaret. Särskilt då han själv inte tycks se på det lika allvarligt som jag och inte heller kanske ha samma vilja att sluta.

Nu sitter jag och väntar på att han ska vakna, vilket lär ske någon gång i eftermiddag... Förhoppningsvis ska vi ha ett telefonsamtal om detta, där vi kan diskutera en eventuell framtid. Känner mig bara så trött och vet inte vad jag känner längre. Vill ha hans underbara, nyktra jag. Men vet inte om det är värt att leva ett liv tillsammans när detta ständigt ska svärta ner.

Hoppas på att någon, med eventuell liknande erfarenhet, ska kunna komma med råd...