Abort eller behålla? (Deadline imorgon)
Det har forskats en hel delnpå kvinnors känslor efter abort. Ett år efter en abort så är den absolut vanligaste känslan hos kvinnorna: lättnad.
Inlägg från: Jw83
|
-
-
Om jag fått barn i din ålder så hade jag aldrig fått mina två fina barn jag har idag :) Jag hade aldrig fått uppleva en kärnfamilj och mina barn hade aldrig fått leva med två mogna, kärleksfulla föräldrar på heltid.
Tanken att jag inte hade kunnat erbjuda ett barn det mina barn har idag gör mig väldigt ledsen. -
Hade jag fått barn då så hade jag inte kunnat ge mitt barn den bostad jag ville, min make hade inte kunnat vara föräldraledig nån längre tid. Jag hade inte haft ett välbetalt jobb och hade inte kunnat ge mina barn den uppväxt och de hobbys dom har idag. Jag hade inte heller levt med barnets pappa.Anonym (Annan) skrev 2019-08-31 09:06:37 följande:
Och jag träffade min man när jag var 15, blev gravid med första barnet när jag var 18. Är nu 29 och vi är ännu tillsammans och har tre barn.
Åldern behöver inte betyda något alls.
Kul att ni lyckades med allt trots åldern :) Men du är medveten om att ni är ett statistiskt undantag? Ett väldigt ovanligt undantag :) -
Det är väldigt ovanligt att man tappar fertiliteten på det sättet.Anonym (Ingen annan än du själv) skrev 2019-08-31 16:53:46 följande:
Det är faktiskt inte så säkert. Känner personligen flera som gjorde en abort som unga, som de fick ångra bittert sedan när de försökte bli gravida, och mensen bara kom... månad efter månad efter månad. Det skulle vara oerhört kymigt och grämigt om det skulle bli så, och man vet inte vem det blir så för. Även om fruktsamheten funkar som den ska i 20-årsåldern, så kan den ha gått ner mycket tills man börjar försöka bli gravid vid 32 eller 35.
De flesta som inte blir gravida vid 35 hade inte blivit gravida vid 20 heller. Modern forskning visar till och med att svenska kvinnor har som lättast att bli gravida strax över 30. -
Mina barn är inga hinder! Dom är stora möjligheter och därför ville jag ge dom det allra bästa :) Iallafall det som jag anser är den bästa uppväxten. Jag ville ge dom två närvarande föräldrar som båda var föräldralediga länge, syskon nära i ålder, uppväxt på landet med djur, hästar, egenodlad mat. Mycket ledig tid tillsammans barfota i egna hästhagen :) Osv. Det viktigaste var nog att ge dom en trygg kärnfamilj. Att dom skulle få ha mamma, pappa och syskon hos sig varje dag. :) ( vilket även forskningen visar är viktigt för barns psykiska hälsa )Anonym (Hinder?) skrev 2019-08-31 17:32:52 följande:
Märkligt att du ser dina barn som så stora hinder. Själv fick jag barn som 20 åring och har snarare upplevt det som en sporre att skaffa mig den ekonomi och "status" som barnen förtjänar.
Har på inget vis varit hindrad att skapa en mycket god ekonomi med barn, man orkar mycket mer som 20 åring och dynget räcker längre så är det bara oro för de sakerna så tycker jag att man behåller.
Däremot är relationen till fadern inte längre en kärleksrelation men det kunde ju inträffat ändå, oaktat ålder. Det ser jag varje dag bland mina yngre vänner i 35-40 årsåldern med småbarn. Det livet sliter på de flesta relationer.
Lite fakta
Som 20 åring så orkar man inte mer. Hjärnan utvecklas väldigt mycket under dom åren och det gör att sömnbehovet är större än hos en 30 åring. Allvarlig, långvarig sömnbrist under tonår-25 års åldern kan till och med försena mognaden!
Det är statistiskt mycket ovanligt att unga föräldrar håller ihop. De allra flesta separerar. Och när man en gång separerat med barn så ökar risken ytterligare att man kommer misslyckas i fler framtida relationer vilket gör att barnen tvingas genom flera familjeseparationer under sin uppväxt. ( detta tror forskarna beror på att det är svårt att leva i styvfamilj)
Par som är välutbildade och väntar med första barnet tills båda är över 30 har statistiskt mycket lite risk att separera. Nästan alla håller ihop!
Ditt liv är säkert fantastiskt! Du har gjort rätt val för dig! Men jag hade inte blivit lycklig i din sits. Jag ville verkligen ha en hälsosam och kärleksfull kärnfamilj med en underbar man. Jag hade hatat att inte få ge mina barn båda föräldrarna. Och om jag skaffat barn med den killen jag har i 20 års åldern så hade mina barn inte fått världens bästa pappa. Idag har mina barn det.
Alla har vi olika syn på hur den ultimata uppväxten ser ut. Det är ju upp till Ts att fundera på vad hon anser är viktigt att ge sina barn. -
All statistik finns på SCB. :)Anonym (Charlie) skrev 2019-08-31 19:19:48 följande:
Jag orkade betydligt mer som 20-25 än 30-35, sov bra mycket mindre som 20 också utan att påverkas utan klarade mig snarare bättre på 6h än de jag behöver nu på 8-9h.
Träffade min make som 21 åring. Nu 17 år senare fortfarande lika lyckliga och välutbildade även om vi fick barn vid 24.
Visst nu baseras inte all statistik på enbart mig.
Men att skriva att alla är som du är också lite tokigt.
Så gärna en vetenskaplig säker källa på den statistiken du skrev vore intressant att läsa.
-
Jag har aldrig gjort någon abort. Jag skrev hur ett barn vid 20 hade påverkat mitt liv i en annan riktning. Alla har vi olika krav på hur ens barn ska växa upp. Separationer och lägenhet är inget mot att växa upp som gatubarn i Colombia. Jag som förälder väljer vad som är en god uppväxt till mina barn. Separationer och lägenhet hade gjort mig ( och mina barn) olyckligare än lyckligt äktenskap och gård på landet. Andra föräldrar ser lägenhet och separationer som ett framgångsrikt och bra liv. Det är inget fel i att vara olika.Anonym (Ingen annan än du själv) skrev 2019-08-31 18:43:36 följande:
Nä, men det barnet du tog bort hade fått ett LIV. Han eller hon kanske hade föredragit det, även om det hade inneburit en uppväxt i lägenhet? Det är svårt att tänka sig så miserabla förhållanden i dagens Sverige, att det skulle vara bättre för barnet att inte födas alls... Att överhuvudtaget dra in materiella saker i den här debatten, är bara cyniskt och krasst. D.v.s. så länge vi snackar Sverige och inte Indien eller Columbia...
Jag gav Ts ett råd. Alla ger råd utifrån sin kunskap och erfarenhet. Tråden handlar inte om huruvida jag tänker fel eller inte.
Tråden handlar om någon som har ett svårt val och vill ha andras erfarenhet. -
Jättebra. Jag skriver att det kan gå bra oavsett vad man väljer.Anonym (K) skrev 2019-08-31 20:53:56 följande:
Men snälla nån. Ska berätta en sak för dig. Imorgon kan din fantastiske man komma hem och berätta att han träffat en annan och din dröm kan falla som ett korthus.
Jag lever också mitt drömliv på landet, bor i en stor sekelskiftesvilla med häst, hund och katt. Har ett välbetalt jobb efter 6 år på universitet, åker på skidsemester varje år, långresor ca varannat år och detta trots att jag fick barn vid 21. Nu har jag fyra barn med samma pappa och är snart 40. Det är underbart att ha stora barn nu och fortfarande vara ung! Dessutom har vi inte behövt stressa med att få fler barn pga ålder. Hade vi börjat vid 35 hade vi inte hunnit få de fyra vi ville ha.
Att plugga med barn var toppen. Barnen har aldrig behövt gå heltid på förskolan. Är helt säker på att även du skulle klarat av att uppfylla dina drömmar om du fått barn tidigt. SÅ himla jobbigt är det faktiskt inte att ha barn. Förstår inte alls problemet. Man får väl ha lite driv och jävlar anamma för att komma nånstans oavsett om man har barn eller ej.
Men jag ville ha detta även under småbarnsåren. JAG ville att mina barn skulle få växa upp på gården och njuta av allt det jag ville ge. Inte att dom skulle vara i skolåldern när jag var i mål.
Mina drömmar hade inte blivit uppfyllda för jag hade inte levt med barnens pappa ( vi mognade åt olika håll) och jag hade inte kunnat flytta från staden där den dåvarande pojkvännen bodde.
Jag känner min make. Vi levde ihop länge innan vi fick barn och har ett fantastiskt kärleksfullt liv ihop. Ingen i vår nära släkt har skilt sig så vi funderade länge innan vi gifte oss och vi tar äktenskapet på allvar.