Forum Övrigt - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Abort eller behålla? Deadline imorgon!

    Fre 30 aug 2019 15:00 Läst 0 gånger Totalt 20 svar
    Fre 30 aug 2019 15:00

    Snälla, hjälp mig. Behöver alla reflektioner och all hjälp i världen.

    Jag är just nu gravid i vecka 13 (12+3) och har sedan jag plussade haft det väldigt turbulent. Jag är ung (fyller strax 21), har avklarat halva min universitetsutbildning men har halva kvar, närmare bestämt två år. Jag bor själv i en etta några timmar från mina föräldrar, studerar på heltid samt arbetar på sidan av med en relativt god inkomst. Min pojkvän och jag har känt varandra sedan barnsben samt sedan sex år tillbaka till och från haft något kärleksmässigt. Sedan lite mer än två år tillbaka är vi ett par, vi valde att ge det hela ett seriöst försök då vi båda mognat och känner att vi är menade för varandra. Vi förlovade oss i våras och snart flyttar han hit (just nu bor han utomlands men vi besöker varandra i långa perioder och har precis varit tillsammans i tre månader).

    När jag plussade så var vi på semester och vi båda blev chockade då det var oplanerat och inte alls väntat men vi upplevde ändå någon form av glädje. När jag berättade för mina föräldrar blev de arga, besvikna och oroliga då jag inte är klar med skolan, då han ännu inte flyttat hit, då de är rädda att det blir för mycket för mig såväl ekonomiskt, studie- och jobbmässigt men framförallt psykiskt. Vi hade en väldigt turbulent period ett tag och jag förstod deras oro men det blev jobbigt att gråta och bråka varje dag. Till slut (i slutet av förra veckan) så stängde min kropp av. Mitt psyke orkade inte mer och jag blev in- och utvändigt kall, levde som vanligt, grät inte mer.. Jag tror att jag slutade känna så pass mycket att inte ens en käftsmäll hade gjort ont. Framförallt så hände detta för att min kropp antagligen försökte skydda mig från sorgen jag befann mig i, och på så vis började jag även ställa in mig på en abort och övertala mig själv att mina föräldrar hade rätt och det var det enda rätta beslutet.

    I början av förra veckan var jag på abortrådgivning för att få allmän information samt på ett kuratorbesök. Hos kuratorn upplevde jag mig vara ambivalent men någonstans fanns ändå en önskan om att behålla, en glöd helt enkelt. Var hos kuratorn igen igår och då kände jag mig inte alls som den första gången, istället var jag fortfarande kall. Precis när jag blev kall så sa mina föräldrar att chocken för de hade lagt sig och att de självklart stöttar mig vad jag än beslutar samt att de kommer att hjälpa mig med vad jag än behöver. Hade jag fått höra detta förra veckan så hade jag utan tvekan fattat beslutet att behålla, när jag istället fick höra det denna vecka då jag redan stängt och skärmat av så känner jag varken glädje eller lättnad över det beskedet fastän det var det enda jag önskade för några dagar sedan.

    Jag blev rådd att boka en tid för aborten förra veckan som jag har ifall att och i ?värsta fall? är det bara att ringa och avboka, så imorgon bitti har jag tid för att svälja den första tabletten och på måndag morgon är jag bokad på avdelningen för att mer eller mindre föda ut mitt då döda foster.

    Jag kan inte skjuta upp det mer om det nu är en abort jag ska göra men den enda planen jag har nu är att åka till sjukhuset imorgon, se tabletten och för allt i världen hoppas att jag antingen känner mig tillfreds och faktiskt tar den, eller upplever att allt eller åtminstone 1% av mig protesterar vid åsynen av den och då får det räcka som ett tecken för att jag faktiskt vill behålla. Men jag är så fruktansvärt rädd för att även då vara kall och sedan ångra mig för efter den tabletten är det kört.

    I en och en halv månad kände jag lycka över detta, sedan stängde jag av och blev ambivalent då alla bråk och dylikt blev för mycket för psyket, efteråt började jag vänja mig vid tanken på en abort och accepterade detta, vid något enstaka tillfälle har jag känt en lust att behålla men helt plötsligt uppkommer också spöktankar som jag hittills inte haft - jag är ung, jag vill leva, resa, upptäcka och vara ?galen? på mina villkor, fastän jag varit skolless uppkommer ur tomma intet även en skollängtan bara för att jag vet att jag hade behövt ta en paus osv. Jag hade älskat det här barnet mer än allt på denna jord men just nu är jag rädd och värst av allt vet jag inte vad jag vill.

    Snälla, hjälp.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-08-31 22:59
    Update: var mer eller mindre inställd på abort och tyckte att det var otroligt skönt att flera av er faktiskt tog upp de ljusa sidorna med det beslutet samt att ni var nöjda över ert val, fann på något vis en form av trygghet i det då jag fick för mig att även alternativet behålla kändes påtvingat. Jag vill tacka VARENDA en utan er, jag är så oerhört tacksam och glad över att ni - en bunt främlingar som inte alls behöver bry sig eller har någon egen vinning gällande mitt liv eller beslut - tog en minut eller två (om inte fler) av er värdefulla tid för att hjälpa mig. Kanske låter det överdrivet att vara så pass tacksam och kanske ?kryddar? mina hormoner till det hela men det är så jag uppriktigt känner. Jag hoppas innerligt att ni förstår vilken skillnad ni gjorde för mig och hur oerhört nyttigt det var att få höra så många olika perspektiv och berättelser. Tack snälla för att ni vägledde en vilsen själ och delade med er av era upplevelser! Nu till vad som skedde; jag lyckades till min förvånad somna gott men vaknade ändå ca 2-3 h innan det var dags att kliva upp imorse och tankarna rullade som på ett löpande band som inte alls gick att stoppa. Där någonstans kickade även magontet och ängsligheten in. Klev upp, duschade, borstade tänderna och hela alltet och började sakta men säkert känna mig allt känsligare. Detta kanske låter som att jag tappat det totalt men vid ett ögonblick när jag stod framför spegeln kunde jag nästan se mig själv hålla mitt barn i famnen framför samma spegel om några månader. Mamma följde med till sjukhuset och avdelningen och pappa klev upp tidigt han med för att visa sitt stöd, det var väldigt jobbigt att krama honom hejdå för där blev allvaret verkligt. Vet inte riktigt varför men helt plötsligt kändes det så väldans stort speciellt när känslorna bara flödade mellan oss alla. Det brast för mig strax efteråt och jag började storgråta i bilen varpå mamma sa att vi inte ens behövde åka och att det var viktigt att jag visste att jag har all stöttning i världen oavsett, jag insisterade att vi skulle åka ändå för tänkte att jag kanske bara var rädd och hon försäkrade mig om att det bara var att säga till om jag ville att hon skulle vända när som helst. Vi kom till sjukhuset och satt i bilen på parkeringen ett bra tag och pratade varpå vi sedan gick in och under mitt och mammas samtal så kom vi fram till att jag går dit och säger helt enkelt att jag inte är redo för det var det som kändes rätt då. Sagt och gjort så kom jag dit, grät lite mer under tiden jag väntade och en trevlig kvinna kom sedan och tog iin mig till ett rum. Där la hon tabletten på bordet (helt plötsligt såg den oerhört stor och icke-lockande ut) och jag kände helt enkelt att mitt i all gråt så var jag alldeles för instabil för att fatta ett sådant beslut. Vi diskuterade och pratade lite allmänt om abort och hon förklarade att den avdelningen alltid är öppen samt att jag oavsett när jag ev bestämmer mig för en abort måste läggas in så det är hos de jag kommer få genomgå processen, eftersom att jag var där imorse samt har varit ambivalent och fortfarande tvekat så står jag på något vis på deras lista vilket gör att det går bra att ringa eller komma förbi utan större framförhållning då de alltid har tid att avsätta när någon vill ta första tabletten. Kommer inte ihåg om det var hennes eller mammas råd men vet även att några av er poängterade att jag borde gå hem och utgå från att jag behåller samt känna efter ett par dagar om det känns skönt och lättande eller om jag längtar efter att få en abort gjord. Så nu försöker jag för allt i världen koppla bort både tvivel, frågor och min ambivalens samt verkligen tänka att jag har valt att behålla för att på så sätt se om känslorna från förr kommer tillbaka samt hur jag kommer må när det sjunkit in och landat. Förutom ett väldigt jobbigt bråk som jag hade med min mamma nu på kvällen så började det mesta kännas bra men den känslan försvann såklart när det blev hetsigt mellan oss och där och då kände jag återigen att graviditeten inte gett mig annat än elände och sorg så jag kände för att klampa iväg till sjukhuset med detsamma och svälja tabletten. Pratade med min pojkvän om allt och ingenting och till slut lyckades han få mig på bra humör så nu känns det mer okej. Vill inte dra musten ur morgonens händelseförlopp som ändå slutade positivt men jag är väldigt skör, dels p.g.a hormonerna och dels p.g.a de stora påfrestningarna och känslomässiga hindrena som jag gått igenom mer eller mindre sedan jag plussade, just av den anledningen känner jag att jag vid såna här tillfällen som det ikväll varken vill ha kvar fostret i mig eller för den delen leva. Kom på mig själv med att uppleva en inre längtan samt googla överdoser av smärtstillande och sätt att känna smärta på - under mina 20 år har sådana tankar aldrig infallit och aldrig har jag gjort något för att skada mig själv heller. Jag hade aldrig kunnat göra det mot mitt ofödda och oskyldiga barn men mitt i allt elände ikväll så kände jag en enorm hopplöshet och ingen livsglädje överhuvudtaget. Detta är verkligen en parantes och likt allt annat kommer säkert även detta att lösa sig, min pojkvän är förhoppningsvis vid min sida inom ynka tre dagar men för mig känns tyvärr minsta lilla ?fall?, bråk, sorg och liknande som ännu ett trauma. Jag har helt enkelt gått igenom för mycket på kort tid samtidigt som hormonerna gör sitt, samtidigt som jag idag äntligen känner känslor igen och kan gråta så är inte min kalla mur borta än och jag är rädd för att på något vis gå in i väggen, bli utbränd eller hamna i en ren och skär depression om jag inte får ha en lugn och problemfri vardag utan avbrott ett tag framöver för min ork är sedan länge förbrukad. Allt löser sig i sinom tid men just nu är det jobbigt att veta att det kanske dröjer ett par dagar för varje minut känns för lång. Jag blir även orolig då all denna stress utan tvekan inte alls är bra för barnet. Detta var en parantes som blev väldigt lång, menar inte att göra er oroliga, kommer fortsätta gå hos kuratorn jag fått via gyn. och snart har jag ju min andra halva här så förhoppningsvis vänder allt snart. Stor kram på er alla!

  • Anonym (E)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 15:40 #1

    Usch vilken tuff situation! Det är ju jättesvårt för någon annan att säga vad som är rätt och fel, beslutet måste ju komma ifrån dig. Men på vad du skriver låter det som att du från början ville behålla men ändrade dig efter påtryckningar från dina föräldrar? Hur tror du det hade varit om de hade varit positivt/neutralt inställda från början, hade du känt samma idag? Vad säger din pojkvän? Det är ju en stor omställning att få barn och det kommer bli svårare att i allafall just nu vara spontan och göra långresor eller gå ut och festa, samtidigt som det också är tufft att genomgå en abort, och speciellt om det beror på att andra människor och inte du själv tror att det är det bästa.

  • Fre 30 aug 2019 15:59 #2
    Anonym (E) skrev 2019-08-30 15:40:54 följande:

    Usch vilken tuff situation! Det är ju jättesvårt för någon annan att säga vad som är rätt och fel, beslutet måste ju komma ifrån dig. Men på vad du skriver låter det som att du från början ville behålla men ändrade dig efter påtryckningar från dina föräldrar? Hur tror du det hade varit om de hade varit positivt/neutralt inställda från början, hade du känt samma idag? Vad säger din pojkvän? Det är ju en stor omställning att få barn och det kommer bli svårare att i allafall just nu vara spontan och göra långresor eller gå ut och festa, samtidigt som det också är tufft att genomgå en abort, och speciellt om det beror på att andra människor och inte du själv tror att det är det bästa.


    Tack snälla för ditt svar, uppskattar det oerhört mycket. Det är väldigt tacksamt att du tar dig tiden att hjälpa mig för det är så nyttigt att få höra andras objektiva tankar och reflektioner.

    Precis så som du säger är det ju, jag har velat behålla sedan dag ett men efter att ha stängt av känslomässigt så börjar jag fundera kring allt sådant som man vill göra under ungdomen och som jag kanske borde göra istället. Tänker på spontanitet, att kunna resa när och var som helst, att ha möjlighet till utekvällar eller träffar med vännerna utan några begränsningar, fester etc.. Självklart kan man göra en hel del med barn men jag tänker att det även blir på andra villkor, resorna blir mer begränsade och familjelagda (självklart är det inte optimalt att åka till en festdestination med en liten) etc. Jag tänker att när man får barn så förändras man som person, jag kanske hade känt mig för mogen för dessa typer av fester och resor, kanske hade vattenparker och lugnare tempon lockat mer. Jag är stensäker på att behoven och de egna önskningarna förändras och där och då tror jag nog inte att jag hade saknat allt som ungdomens år innebär för då hade barnet varit mi. prioritet och största glädje, jag är bara rädd för att dels fatta ett konkret beslut och dels för att antingen inom kort eller efteråt ångra att jag aldrig hann uppleva 20-årsåldern till fullo utan blev väldigt vuxen samt förälder snabbt. 20-årsåldern är ju verkligen en tid som man bör ägna åt att hitta sig själv, göra allt man någonsin velat etc för att sedan kunna känna sig mogen och klar nog för nya steg och tag i livet. Detta är inget jag reflekterat över hittills då det sedan dag ett var så självklart att behålla men nu går jag istället i de banorna, fastän jag inte hade ångrat barnet i sig om jag behöll så blir jag rädd för att ångra att jag inte gjorde en abort och levde MITT liv först.. Undrar om allt detta lockar av en anledning och för att jag har huvudet kallt för första gången under hela denna resa eller om det bara är spöktankar. Det är så fruktansvärt jobbigt då jag alltid haft nära till känslor och nu helt plötsligt känner mig som en kall stenvägg, förstår att kroppens reaktion var att bygga upp en fasad som en försvarsmekanism men hade gärna blivit kvitt den nu när jag måste fatta ett beslut tills imorgon. Som svar på dina frågor så var min pojkvän lika glad som jag och är det ännu, han ser även stödet från mina föräldrar som en stor lättnad och han känner sig redo. Vilket jag även kände innan graviditeten och till en början men nu vet jag inte. Förlåt om jag upprepar mig men måste återigen säga att det är så svårt för mig att veta om mitt kalla sinne fått mig att inse att en abort är rätt eller om det endast var påtryckningarna som ledde till att jag kände så. Jag tänker att i och med att mina föräldrar uttryckte att de stöttade mig så borde ju allt ha släppt, mina känslor borde ha kommit tillbaka etc men inget av det hände. Jag lutar nästan mer åt en abort men jag är ju rädd för att fasaden faller om några dagar och jag ångrar mig när det är på tok för sent. Vet inte alls vad jag ska ta mig till..
  • Anonym (Ung Mamma)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 16:53 #3

    Hej! Tror aldrig jag skrivit något på den här sidan förr, men kände att jag måste dela med mig av mina tankar. Jag var ung när jag fick mitt första barn, inte riktigt lika ung som dig dock. Jag var 22 när min son kom till världen, inte klar med universitetet, bara varit tillsammans med sambon i lite mer än 1 år osv. Inte optimala förutsättningar så att säga. Skillnaden var väll att jag verkligen ville ha barn och han var planerad. Jag fick ingen stöttning från min familj då vi har en väldigt begränsad relation, och sambons föräldrar var arga i början.

    Nu älskar de sitt barnbarn mer än allt. Deras ilska från början och funderingar på hur vi tänkte när vi skaffade barn så tidigt, la sig ganska fort, och även om jag inte kunde ställa någon alla frågor som man vill ställa när man är gravid för första gången, så klarade vi oss ganska bra.

    Jag förstår att du är rädd att gå miste om saker. Graviditeten är lång, och man måste avstå från massor. Och därefter har man ett litet barn och man måste fortsätta avstå från saker, speciellt om man ammar helt som jag gjorde. Och visst kan det kännas tufft, men det är värt det. Det man inte vet när man väntar sitt första barn är hur hårt moderskärleken slår till när man håller barnet i famnen för första gången! Det är såklart lite induviduellt, men för mig var det i alla fall det starkaste jag någonsin kännt. Sen får allt annat lösa sig liksom. Universitetet kan man fortsätta med när som helst. Resor/festande känns inte lika viktigt längre, men om det ändå lockar väldigt så är det inte nödvändigt att vänta så länge. De första 3 månaderna är barnet speciellt känsligt för en viss bakterie (kommer tyvärr inte ihåg namnet) och man måste vara extremt försiktig med vart man tar med det. Men vill du åka iväg själv någon gång, tänk på att barnet har två föräldrar och pappan kan mycket väl ta hand om den lilla en dag eller så så du får din frihet. För mig var det väldigt svårt att åka ifrån mitt barn i början, han var allt som betydde något för mig och att åka på efterkollen var nästan tortyr för mig, för jag ville spendera varenda minut med honom.

    Han är 1.5 år nu och mer självständig, och jag har kunnat släppa tyglarna lite också och varit på fester, jag började känna att det var okej att åka iväg när han var lite över 1 år men alla är olika. Jag hade säkert känt att det var okej att åka mycket tidigare om inte sambon hade fått förlossningsdepression och lät mig ta allt ansvar för sonen de första 8 månaderna innan hans förlossningsdepression började släppa. Sådant kan man inte förutse såklart och det kan bli ganska komplicerat, men det behöver verkligen inte ta 8 månader för en förlossningsdepression att släppa heller, det var bara det att min sambo aldrig accepterade att något var fel och sökte hjälp förrän långt i efterhand.

    Nu väntar jag mitt andra barn, jag fyller snart 24 och den lilla kommer i mars om allt går som planerat.

    Jag är inte klar med universitetet än, men jag läser kurser på distans för att ändå komma vidare med utbildningen. Jag har inte lyckats med allt sedan innan heller, har lite bakom mig, och jag tänker faktiskt att mammaledigheten blir ett utmärkt tillfälle för att ta igen det, innan jag börjar plugga på allvar igen när den här lilla blir lite större.

    Jag saknar festandet en del, men inte så mycket faktiskt. Jag tycker att jag har det bättre nu. Resor har det aldrig varit så mycket av för min del, det får bli senare när jag och sambon har jobb, och då blir det väll familjesemestrar. Jag ser fram emot det jättemycket, och ser det verkligen inte som ett sämre alternativ än att resa själv!

    I slutändan ligger beslutet hos dig, bara du bestämmer om du är redo för att bli förälder. Men jag hoppas verkligen att du vill behålla barnet! Det finns aldrig något ?rätt? tillfälle att skaffa barn. Det kommer alltid finnas saker som skulle kunna vara bättre, men tänker man så skulle det aldrig bli några barn. Att vara ung förälder är en sådan gåva i sig, att ha all energi för att leka och busa med barnet är så värdefullt!

  • Fre 30 aug 2019 18:07 #4
    Anonym (Ung Mamma) skrev 2019-08-30 16:53:50 följande:

    Hej! Tror aldrig jag skrivit något på den här sidan förr, men kände att jag måste dela med mig av mina tankar. Jag var ung när jag fick mitt första barn, inte riktigt lika ung som dig dock. Jag var 22 när min son kom till världen, inte klar med universitetet, bara varit tillsammans med sambon i lite mer än 1 år osv. Inte optimala förutsättningar så att säga. Skillnaden var väll att jag verkligen ville ha barn och han var planerad. Jag fick ingen stöttning från min familj då vi har en väldigt begränsad relation, och sambons föräldrar var arga i början.

    Nu älskar de sitt barnbarn mer än allt. Deras ilska från början och funderingar på hur vi tänkte när vi skaffade barn så tidigt, la sig ganska fort, och även om jag inte kunde ställa någon alla frågor som man vill ställa när man är gravid för första gången, så klarade vi oss ganska bra.

    Jag förstår att du är rädd att gå miste om saker. Graviditeten är lång, och man måste avstå från massor. Och därefter har man ett litet barn och man måste fortsätta avstå från saker, speciellt om man ammar helt som jag gjorde. Och visst kan det kännas tufft, men det är värt det. Det man inte vet när man väntar sitt första barn är hur hårt moderskärleken slår till när man håller barnet i famnen för första gången! Det är såklart lite induviduellt, men för mig var det i alla fall det starkaste jag någonsin kännt. Sen får allt annat lösa sig liksom. Universitetet kan man fortsätta med när som helst. Resor/festande känns inte lika viktigt längre, men om det ändå lockar väldigt så är det inte nödvändigt att vänta så länge. De första 3 månaderna är barnet speciellt känsligt för en viss bakterie (kommer tyvärr inte ihåg namnet) och man måste vara extremt försiktig med vart man tar med det. Men vill du åka iväg själv någon gång, tänk på att barnet har två föräldrar och pappan kan mycket väl ta hand om den lilla en dag eller så så du får din frihet. För mig var det väldigt svårt att åka ifrån mitt barn i början, han var allt som betydde något för mig och att åka på efterkollen var nästan tortyr för mig, för jag ville spendera varenda minut med honom.

    Han är 1.5 år nu och mer självständig, och jag har kunnat släppa tyglarna lite också och varit på fester, jag började känna att det var okej att åka iväg när han var lite över 1 år men alla är olika. Jag hade säkert känt att det var okej att åka mycket tidigare om inte sambon hade fått förlossningsdepression och lät mig ta allt ansvar för sonen de första 8 månaderna innan hans förlossningsdepression började släppa. Sådant kan man inte förutse såklart och det kan bli ganska komplicerat, men det behöver verkligen inte ta 8 månader för en förlossningsdepression att släppa heller, det var bara det att min sambo aldrig accepterade att något var fel och sökte hjälp förrän långt i efterhand.

    Nu väntar jag mitt andra barn, jag fyller snart 24 och den lilla kommer i mars om allt går som planerat.

    Jag är inte klar med universitetet än, men jag läser kurser på distans för att ändå komma vidare med utbildningen. Jag har inte lyckats med allt sedan innan heller, har lite bakom mig, och jag tänker faktiskt att mammaledigheten blir ett utmärkt tillfälle för att ta igen det, innan jag börjar plugga på allvar igen när den här lilla blir lite större.

    Jag saknar festandet en del, men inte så mycket faktiskt. Jag tycker att jag har det bättre nu. Resor har det aldrig varit så mycket av för min del, det får bli senare när jag och sambon har jobb, och då blir det väll familjesemestrar. Jag ser fram emot det jättemycket, och ser det verkligen inte som ett sämre alternativ än att resa själv!

    I slutändan ligger beslutet hos dig, bara du bestämmer om du är redo för att bli förälder. Men jag hoppas verkligen att du vill behålla barnet! Det finns aldrig något ?rätt? tillfälle att skaffa barn. Det kommer alltid finnas saker som skulle kunna vara bättre, men tänker man så skulle det aldrig bli några barn. Att vara ung förälder är en sådan gåva i sig, att ha all energi för att leka och busa med barnet är så värdefullt!


    Tack snälla för ditt svar, känner mig förresten oerhört hedrad över att du tar dig tiden att svara på mitt inlägg eftersom att du inte är så aktiv i vanliga fall. En stor eloge till dig som klarat dig så bra genom situationen du varit i och oerhört glädjande att det gick så bra för dig!

    Jag har för det mesta tänkt att jag vill ha barn relativt tidigt men nu när det hände utom min kontroll och efter alla dessa händelseförlopp som gjort sitt i mitt psyke så vet jag som sagt varken ut eller in. Jag ville till en början mer än något annat och upplevde ren och skär lycka men nu saknar jag den där jävlar-anamma-känslan som jag hade inför det hela. Förstår även att det säkert låter absurt att tjata på om allt jag hade missat och att det är en rädsla men det känns viktigt att se den aspekten med, för det är ju faktiskt så jag känner.. Hur mycket jag än hade älskat barnet och förmodligen inte alls saknat mitt tidigare liv så är jag ändå rädd för att inte ha gjort allt det som jag tänkte göra nu under ungdomen. Ja, det går att resa, festa och hela alltet men inget är ju precis på samma vis som nu när absolut inga begränsningar, restriktioner eller större ansvar finns. Det blir en annan typ av resor och spontaniteten är inte densamma. Inte weekends och festorter med pojkvännen eller vännerna utan vattenparker och barnanpassade aktiviteter istället - vilket jag kan tänka mig hade varit helt okej för mig, t.o.m roligt, DÅ, men nu är jag rädd för den saknaden i förväg och vetskapen av att ge upp ?mina år?. Nu behöver jag inte resa och festa med jämna mellanrum men det är en trygghet och en skön känsla att veta att möjligheten finns när som helst om jag skulle vilja. Det är lite svårt att förklara men det är just den känslans icke-existens som känns väldigt läskig. Jag är helt enkelt rädd om att gå miste om hela denna frihetsperioden och istället bli mamma, vuxen och förälder alldeles för snabbt och just de tankarna tar kål på mig sedan ett par dagar tillbaka. Problemet är bara att jag numera inte vet om jag vill ha barnet, det enda jag vet är att jag en gång VILLE. Jag utvecklade snabbt en förkärlek till det, började fantisera om allt, laddade ner appar om fostrets/barnets utveckling, funderade på namn, kikade på gravidboxar och prylar - allt! Nu upplever jag dock inte att jag blir varm i hjärtat när jag kikar på något av ovanstående, inte ens när jag tittar på de två tydliga ultraljudsbilderna jag har. Jag försökte intala mig själv att abort var det rätta, det var även därför min kropp stängde av alla känslor jag hade och för den delen även hela mig då det förmodligen blev enklare att intala sig detta. Lite fake it until you make it ungefär, det var det jag gjorde och tillslut så började det fungera för då blev jag inställd på en abort. Nu är jag rädd att det är något jag själv insett och att jag egentligen vill göra en abort men att jag känner att jag bör behålla dels för att jag en gång ville och dels för att jag nu har omgivningens stöd, och lika rädd är jag för att göra en abort och sedan inse att jag egentligen inte ville. Det går åt båda hållen.. vilket inte alls är optimalt när jag ska sitta på sjukhuset imorgon med en tablett framför mig och ta ett sådant livsavgörande beslut..
  • Anonym (Ung Mamma)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 18:58 #5

    Du verkar ha det väldigt svårt, det är ett väldgt svårt val du har framför dig, verkligen. Har du pratat med de i din omgivning om det? Har du funderat på andra alternativ?

    För dig kanske rätt val vore att göra abort, men det finns ingen som säkert kan veta. Och om du gör det och ångrar dig efteråt, så är det inte lätt att gå igenom psykiskt heller. Det vet du såklart redan... Gå runt och undra varje dag om det var det rätta, eller hur det vore att ha ett barn där istället. Kanske se andra barn som skulle varit i samma ålder och tänka att det kunde varit din... Ja, säkert många tankar, personligen tror jag inte att jag hade klarat av det.

    Senare i livet kanske det är svårt att bli gravid igen, det finns inga garantier. Min första fick vi på andra försöket efter att jag slutat med p-piller men den här jag bär på nu, var det många positiva ägglossningstest och negativa graviditetstest innan vi äntligen fick de där två strecken...

    Nu säger jag absolut inte att det skulle vara likadant för dig, men om du skulle göra abort och sedan ha svårt att bli gravid när du känner dig mer redo skulle nog det vara hemskt också.

    Har du funderat på adoption istället? I så fall skulle du ju få mer tid att bestämma dig och antingen hitta tillbaka till den där kärleken till barnet som du kände i början, eller så skulle det kunna hamna i en annan familj som kanske har svårt för att få barn själva, och växa upp med all kärlek ändå.

    Det viktigaste är att du gör det som känns rätt för dig. Jag är så orolig för att du inte är 100% säker på att du vill göra abort, och har så lite tid för att bestämma dig. Det är verkligen ett beslut som behöver tänkas igenom ordentligt.

  • Fre 30 aug 2019 20:18 #6
    Anonym (Ung Mamma) skrev 2019-08-30 18:58:07 följande:

    Du verkar ha det väldigt svårt, det är ett väldgt svårt val du har framför dig, verkligen. Har du pratat med de i din omgivning om det? Har du funderat på andra alternativ?

    För dig kanske rätt val vore att göra abort, men det finns ingen som säkert kan veta. Och om du gör det och ångrar dig efteråt, så är det inte lätt att gå igenom psykiskt heller. Det vet du såklart redan... Gå runt och undra varje dag om det var det rätta, eller hur det vore att ha ett barn där istället. Kanske se andra barn som skulle varit i samma ålder och tänka att det kunde varit din... Ja, säkert många tankar, personligen tror jag inte att jag hade klarat av det.

    Senare i livet kanske det är svårt att bli gravid igen, det finns inga garantier. Min första fick vi på andra försöket efter att jag slutat med p-piller men den här jag bär på nu, var det många positiva ägglossningstest och negativa graviditetstest innan vi äntligen fick de där två strecken...

    Nu säger jag absolut inte att det skulle vara likadant för dig, men om du skulle göra abort och sedan ha svårt att bli gravid när du känner dig mer redo skulle nog det vara hemskt också.

    Har du funderat på adoption istället? I så fall skulle du ju få mer tid att bestämma dig och antingen hitta tillbaka till den där kärleken till barnet som du kände i början, eller så skulle det kunna hamna i en annan familj som kanske har svårt för att få barn själva, och växa upp med all kärlek ändå.

    Det viktigaste är att du gör det som känns rätt för dig. Jag är så orolig för att du inte är 100% säker på att du vill göra abort, och har så lite tid för att bestämma dig. Det är verkligen ett beslut som behöver tänkas igenom ordentligt.


    Jag tänker dessvärre så att det knakar men jag blir inte alls klokare av det. Jag har ju skärmat av så mina tankar existerar men jag förmår mig inte alls att ta ställning till dem utan där står det stilla.. Har ju även vant mig så mycket vid tanken på en abort så det känns nästan som att det genuint är det rätta beslutet, men som jag skrivit ovan så vet jag inte om det är min ?mur? och försvarsmekanism som talar eller om det är jag som har kommit till insikt med det för att det är mitt beslut. Under de senaste dagarna har det känts bättre att göra en abort just för resorna, ungdomen, spontaniteten, livet jag inte är klar med. Men då kan jag inte heller låta bli att fundera på hur mycket jag undermedvetet längtade efter detta barn fastän vi inte alls planerade det, men jag längtade in i framtiden efter den dagen då jag äntligen skulle vara gravid och nu när den dagen kom var jag superlycklig. Jag önskar att den känslan inte hade försvunnit alternativt att min insikt om en abort inte hade uppkommit i samband med mina föräldrars dagliga och ständiga tjat för fastän att jag numera har deras fulla stöd så vet jag ju inte om den insikten uppkom som ett resultat av deras åsikter eller om det på något vis ändå är vad jag vill. Jag pratar ständigt och konstant med min omgivning, kom för i övrigt precis hem från en långpromenad med mamma 1 de senaste tre kvällarna har vi gått på sådana promenader och varje promenad går ut på att jag får ventilera, prata av mig, bolla med någon. Men jag känner tyvärr ingenting, önskar att jag om inget annat kunde gråta eller läsa/se/känna något som fick mig att vara som innan. Jag känner även att risken finns att jag fortfarande är känslokall imorgon och inte inser vikten och betydelsen av den första tabletten jag kommer ta för att sedan få grov ångest när allt kickar in, men då är det ju försent. Mamma frågade om det inte skulle hjälpa om vårdpersonalen imorgon var supertydliga med att förklara att det är en abort jag måste göra om jag sväljer detta, att det är det tabletten faktiskt är till för, att graviditeten avbryts och fostret dör etc men jag känner mig nästan känslokall inför allting så undrar om ens de orden skulle ta på mig..

    Mitt i allt elände måste jag säga att jag glädjas för din skull och hoppas på att denna graviditet inte blir något annat än underbar för dig!
  • Anonym (E)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 21:25 #7
    envitkanin skrev 2019-08-30 18:07:09 följande:

    Tack snälla för ditt svar, känner mig förresten oerhört hedrad över att du tar dig tiden att svara på mitt inlägg eftersom att du inte är så aktiv i vanliga fall. En stor eloge till dig som klarat dig så bra genom situationen du varit i och oerhört glädjande att det gick så bra för dig!

    Jag har för det mesta tänkt att jag vill ha barn relativt tidigt men nu när det hände utom min kontroll och efter alla dessa händelseförlopp som gjort sitt i mitt psyke så vet jag som sagt varken ut eller in. Jag ville till en början mer än något annat och upplevde ren och skär lycka men nu saknar jag den där jävlar-anamma-känslan som jag hade inför det hela. Förstår även att det säkert låter absurt att tjata på om allt jag hade missat och att det är en rädsla men det känns viktigt att se den aspekten med, för det är ju faktiskt så jag känner.. Hur mycket jag än hade älskat barnet och förmodligen inte alls saknat mitt tidigare liv så är jag ändå rädd för att inte ha gjort allt det som jag tänkte göra nu under ungdomen. Ja, det går att resa, festa och hela alltet men inget är ju precis på samma vis som nu när absolut inga begränsningar, restriktioner eller större ansvar finns. Det blir en annan typ av resor och spontaniteten är inte densamma. Inte weekends och festorter med pojkvännen eller vännerna utan vattenparker och barnanpassade aktiviteter istället - vilket jag kan tänka mig hade varit helt okej för mig, t.o.m roligt, DÅ, men nu är jag rädd för den saknaden i förväg och vetskapen av att ge upp ?mina år?. Nu behöver jag inte resa och festa med jämna mellanrum men det är en trygghet och en skön känsla att veta att möjligheten finns när som helst om jag skulle vilja. Det är lite svårt att förklara men det är just den känslans icke-existens som känns väldigt läskig. Jag är helt enkelt rädd om att gå miste om hela denna frihetsperioden och istället bli mamma, vuxen och förälder alldeles för snabbt och just de tankarna tar kål på mig sedan ett par dagar tillbaka. Problemet är bara att jag numera inte vet om jag vill ha barnet, det enda jag vet är att jag en gång VILLE. Jag utvecklade snabbt en förkärlek till det, började fantisera om allt, laddade ner appar om fostrets/barnets utveckling, funderade på namn, kikade på gravidboxar och prylar - allt! Nu upplever jag dock inte att jag blir varm i hjärtat när jag kikar på något av ovanstående, inte ens när jag tittar på de två tydliga ultraljudsbilderna jag har. Jag försökte intala mig själv att abort var det rätta, det var även därför min kropp stängde av alla känslor jag hade och för den delen även hela mig då det förmodligen blev enklare att intala sig detta. Lite fake it until you make it ungefär, det var det jag gjorde och tillslut så började det fungera för då blev jag inställd på en abort. Nu är jag rädd att det är något jag själv insett och att jag egentligen vill göra en abort men att jag känner att jag bör behålla dels för att jag en gång ville och dels för att jag nu har omgivningens stöd, och lika rädd är jag för att göra en abort och sedan inse att jag egentligen inte ville. Det går åt båda hållen.. vilket inte alls är optimalt när jag ska sitta på sjukhuset imorgon med en tablett framför mig och ta ett sådant livsavgörande beslut..


    Ja, du har ju helt rätt i det du skriver, och det är väl därför det är ett så tufft beslut. Jag tänker att du nog ändå kommer fatta rätt beslut i morgon, vad det än blir. Du har ju tänkt väldigt mycket på detta och innerst inne kanske du redan har bestämt dig? Ingen kan säga hur det kommer bli på det ena eller andra sättet och det kommer nog bli tufft på olika sätt vad du än väljer. Men det kommer också vara en lättnad i morgon när du väl har fattat ett beslut. Kram till dig!
  • Anonym (Antag­ligen)
    Visa endast
    Lör 31 aug 2019 13:17 #8

    Är du helt säker så gör abort. Men känner du minsta lilla tvivel är risken stor att du kommer ångra dig resten av livet tyvärr :/

    Jag fick mitt första barn vid 24. de jag träffat min sambo tidigare än jag gjorde så hade vi garanterat het barn ännu tidigare. Va klar med festande o resande vid 21 typ.

    Sen blir det ju inte omöjligt att göra saker bra för mm har barn. Har vänner som reser utan sina barn (jag är inte mycket för resor själv). Fester och så är ju inte heller svårt att komma iväg på, man är ju ändå 2 föräldrar och i värst fall kan någon annan vara barnvakt.

  • Anonym (Hallå­)
    Visa endast
    Lör 31 aug 2019 13:58 #9

    Hur har det gått TS???

  • Lör 31 aug 2019 22:59 #10

    Update: var mer eller mindre inställd på abort och tyckte att det var otroligt skönt att flera av er faktiskt tog upp de ljusa sidorna med det beslutet samt att ni var nöjda över ert val, fann på något vis en form av trygghet i det då jag fick för mig att även alternativet behålla kändes påtvingat. Jag vill tacka VARENDA en utan er, jag är så oerhört tacksam och glad över att ni - en bunt främlingar som inte alls behöver bry sig eller har någon egen vinning gällande mitt liv eller beslut - tog en minut eller två (om inte fler) av er värdefulla tid för att hjälpa mig. Kanske låter det överdrivet att vara så pass tacksam och kanske ?kryddar? mina hormoner till det hela men det är så jag uppriktigt känner. Jag hoppas innerligt att ni förstår vilken skillnad ni gjorde för mig och hur oerhört nyttigt det var att få höra så många olika perspektiv och berättelser. Tack snälla för att ni vägledde en vilsen själ och delade med er av era upplevelser! Nu till vad som skedde; jag lyckades till min förvånad somna gott men vaknade ändå ca 2-3 h innan det var dags att kliva upp imorse och tankarna rullade som på ett löpande band som inte alls gick att stoppa. Där någonstans kickade även magontet och ängsligheten in. Klev upp, duschade, borstade tänderna och hela alltet och började sakta men säkert känna mig allt känsligare. Detta kanske låter som att jag tappat det totalt men vid ett ögonblick när jag stod framför spegeln kunde jag nästan se mig själv hålla mitt barn i famnen framför samma spegel om några månader. Mamma följde med till sjukhuset och avdelningen och pappa klev upp tidigt han med för att visa sitt stöd, det var väldigt jobbigt att krama honom hejdå för där blev allvaret verkligt. Vet inte riktigt varför men helt plötsligt kändes det så väldans stort speciellt när känslorna bara flödade mellan oss alla. Det brast för mig strax efteråt och jag började storgråta i bilen varpå mamma sa att vi inte ens behövde åka och att det var viktigt att jag visste att jag har all stöttning i världen oavsett, jag insisterade att vi skulle åka ändå för tänkte att jag kanske bara var rädd och hon försäkrade mig om att det bara var att säga till om jag ville att hon skulle vända när som helst. Vi kom till sjukhuset och satt i bilen på parkeringen ett bra tag och pratade varpå vi sedan gick in och under mitt och mammas samtal så kom vi fram till att jag går dit och säger helt enkelt att jag inte är redo för det var det som kändes rätt då. Sagt och gjort så kom jag dit, grät lite mer under tiden jag väntade och en trevlig kvinna kom sedan och tog iin mig till ett rum. Där la hon tabletten på bordet (helt plötsligt såg den oerhört stor och icke-lockande ut) och jag kände helt enkelt att mitt i all gråt så var jag alldeles för instabil för att fatta ett sådant beslut. Vi diskuterade och pratade lite allmänt om abort och hon förklarade att den avdelningen alltid är öppen samt att jag oavsett när jag ev bestämmer mig för en abort måste läggas in så det är hos de jag kommer få genomgå processen, eftersom att jag var där imorse samt har varit ambivalent och fortfarande tvekat så står jag på något vis på deras lista vilket gör att det går bra att ringa eller komma förbi utan större framförhållning då de alltid har tid att avsätta när någon vill ta första tabletten. Kommer inte ihåg om det var hennes eller mammas råd men vet även att några av er poängterade att jag borde gå hem och utgå från att jag behåller samt känna efter ett par dagar om det känns skönt och lättande eller om jag längtar efter att få en abort gjord. Så nu försöker jag för allt i världen koppla bort både tvivel, frågor och min ambivalens samt verkligen tänka att jag har valt att behålla för att på så sätt se om känslorna från förr kommer tillbaka samt hur jag kommer må när det sjunkit in och landat. Förutom ett väldigt jobbigt bråk som jag hade med min mamma nu på kvällen så började det mesta kännas bra men den känslan försvann såklart när det blev hetsigt mellan oss och där och då kände jag återigen att graviditeten inte gett mig annat än elände och sorg så jag kände för att klampa iväg till sjukhuset med detsamma och svälja tabletten. Pratade med min pojkvän om allt och ingenting och till slut lyckades han få mig på bra humör så nu känns det mer okej. Vill inte dra musten ur morgonens händelseförlopp som ändå slutade positivt men jag är väldigt skör, dels p.g.a hormonerna och dels p.g.a de stora påfrestningarna och känslomässiga hindrena som jag gått igenom mer eller mindre sedan jag plussade, just av den anledningen känner jag att jag vid såna här tillfällen som det ikväll varken vill ha kvar fostret i mig eller för den delen leva. Kom på mig själv med att uppleva en inre längtan samt googla överdoser av smärtstillande och sätt att känna smärta på - under mina 20 år har sådana tankar aldrig infallit och aldrig har jag gjort något för att skada mig själv heller. Jag hade aldrig kunnat göra det mot mitt ofödda och oskyldiga barn men mitt i allt elände ikväll så kände jag en enorm hopplöshet och ingen livsglädje överhuvudtaget. Detta är verkligen en parantes och likt allt annat kommer säkert även detta att lösa sig, min pojkvän är förhoppningsvis vid min sida inom ynka tre dagar men för mig känns tyvärr minsta lilla ?fall?, bråk, sorg och liknande som ännu ett trauma. Jag har helt enkelt gått igenom för mycket på kort tid samtidigt som hormonerna gör sitt, samtidigt som jag idag äntligen känner känslor igen och kan gråta så är inte min kalla mur borta än och jag är rädd för att på något vis gå in i väggen, bli utbränd eller hamna i en ren och skär depression om jag inte får ha en lugn och problemfri vardag utan avbrott ett tag framöver för min ork är sedan länge förbrukad. Allt löser sig i sinom tid men just nu är det jobbigt att veta att det kanske dröjer ett par dagar för varje minut känns för lång. Jag blir även orolig då all denna stress utan tvekan inte alls är bra för barnet. Detta var en parantes som blev väldigt lång, menar inte att göra er oroliga, kommer fortsätta gå hos kuratorn jag fått via gyn. och snart har jag ju min andra halva här så förhoppningsvis vänder allt snart. Stor kram på er alla!

  • Anonym (Hallå­)
    Visa endast
    Sön 1 sep 2019 11:09 #11

    Jag lade märke till att detta är den kortare av dina trådar men svarar nu ändå här, eftersom det var denna jag hittade först.

    Jag vill bara säga: Jag förstår dig!! <3

    Är själv gravid just nu, i v. 21, och jag har mått precis sådär dåligt som du beskriver i din "parentes", vid flera tillfällen. Av olika orsaker. Tror att hormonerna och allt gör att man blir lite extra känslig och iallafall jag tål nästan ingen stress öht.

    För övrigt så var jag bara 19 när jag blev oplanerat gravid för första gången, det är länge sen nu, men jag födde som 20 åring (ensam) en liten söt flicka... Alla får förstås göra sina egna val men för mig var abort aldrig ett alternativ. Jag är inte religiös men upplevde ändå barnet som en vacker och dyrbar gåva från en högre makt, som jag inte kunde kasta bort. Jag kände att jag måste ta mitt ansvar och att jag inte ville vara en fegis, vilket jag skulle känt mig om jag inte födde mitt barn...

    Nåväl, detta var bara mina minnen och tankar. Hoppas du finner din väg, den väg som känns rätt för dig! <3

    Kram!!

  • Sön 1 sep 2019 11:39 #12
    Anonym (Hallå) skrev 2019-09-01 11:09:06 följande:

    Jag lade märke till att detta är den kortare av dina trådar men svarar nu ändå här, eftersom det var denna jag hittade först.

    Jag vill bara säga: Jag förstår dig!! <3

    Är själv gravid just nu, i v. 21, och jag har mått precis sådär dåligt som du beskriver i din "parentes", vid flera tillfällen. Av olika orsaker. Tror att hormonerna och allt gör att man blir lite extra känslig och iallafall jag tål nästan ingen stress öht.

    För övrigt så var jag bara 19 när jag blev oplanerat gravid för första gången, det är länge sen nu, men jag födde som 20 åring (ensam) en liten söt flicka... Alla får förstås göra sina egna val men för mig var abort aldrig ett alternativ. Jag är inte religiös men upplevde ändå barnet som en vacker och dyrbar gåva från en högre makt, som jag inte kunde kasta bort. Jag kände att jag måste ta mitt ansvar och att jag inte ville vara en fegis, vilket jag skulle känt mig om jag inte födde mitt barn...

    Nåväl, detta var bara mina minnen och tankar. Hoppas du finner din väg, den väg som känns rätt för dig! <3

    Kram!!


    Tack snälla för ditt svar och stort grattis till graviditeten! <3 Vad skönt, men också ledsamt, att höra att jag inte är den enda som det verkligen dippat för. I regel känns det ju som att man får för sig att graviditeten är en dans på rosor fylld med glädje och lycka, såklart sammanvävt med fysisk smärta då och då men var aldrig inställd på att psyket skulle få ta en smäll. Längtar så tills allt detta ligger långt bakom mig och jag kan andas ut samt vakna på morgonen utan en ångestklump i magen. Verkligen glädjande att det gick bra för dig, skönt med lite solskenshistorier! Ta hand om dig, kram!
  • Anonym (Ung Mamma)
    Visa endast
    Sön 1 sep 2019 13:48 #13

    Vad skönt att höra att du inte behövde fatta det beslutet innan du var redo! Jätteskönt att du fortfarande har alternativet ifall det känns 100% rätt att göra abort senare också.

    Och väldigt skönt att höra att du får gå till en kurator. Jag känner igen den där bilden av att en graviditet ska var det bästa i världen, att man ska vara jätteglad osv hela tiden, för det är den bilden man får utifrån. Och så känner man sig mer skyldig för att man inte är det, och blir mer nedstämd...

    Men som andra redan sagt, du är absolut inte ensam! Och som du misstänkte så gör hormonerna allt ?värre? också. Till slut känner man inte igen sig själv.

    Min första graviditet fick jag gå till en kurator 2 gånger/vecka (fast jag hade inte orken i depressionen att gå så ofta och lämnade många återbud) och senare fick jag även kontakt med psykiatrin för min depression var för svår och hon kände inte att hon räckte till. Jag fick medicinera, men om du kan slippa det skulle jag verkligen rekommendera det. Det har inte gjorts tillräckligt med forskning på vad antidepressiv medicin har för effekt på barn nämnligen, och det var de väldigt tysta med... Men de ansåg helt enkelt att fördelarna för mig att ta medicinen övervägde nackdelarna för mitt barn och jag tycker inte de gjorde rätt bedömning.

    Jag var i början väldigt lycklig över att vara gravid men ju längre tiden gick dess mer orolig blev jag över saker, mest min egen relation till min familj. Jag har bara kontakt med en syster, resten har jag knappt pratat med på åratal, och min mamma som var underbar gick tyvärr bort i cancer. Så jag tänkte mig hur barnet skulle fråga varför det inte hade någon mormor och morfar som alla andra, samt att jag var rädd för att min pappa skulle få reda på att jag var gravid och försöka ta kontakt.

    I efterhand vet jag att jag fokuserade på helt fel saker, men jag mådde lika dåligt under graviditeten för det. Nu vill jag absolut inte att någon ska tycka synd om mig, allt slutade ju perfekt! Min son kanske kommer undra över de där sakerna när han blir äldre, men det får vi ta då.

    Min depression släppte så fort jag födde honom. Det var så kraftfullt. Två veckor efter förlossningen fick jag träffa psykiatrin igen och börja trappa ner på medicinen (fick inte sluta rakt av) och ytterligare 8 veckor senare var jag helt fri och har inte behövt varken den eller kuratorskontakt sen dess.

    Jag vill mest dela med mig bara för att visa ytterligare ett bevis på att man inte nödvändigtvis är överlycklig för att man är gravid. I den här graviditeten (12+4 idag) har jag hittills inte haft några psykiska besvär alls. Humörsvängningar och så har jag haft, och alla andra gravidsymptom som jag slapp under första graviditeten som illamående och att inte stå ut med vissa lukter/smaker. Så det har varit svårt på olika sätt.

    Nu kan det såklart bli så att jag blir nedstämd igen under den här graviditeten och behöver stöd, och barnmorskan såg till att jag vet vart jag ska vända mig i så fall, men jag håller tummarna för att det inte blir så.

    Hoppas allt går bra för dig i fortsättningen, oavsett om du går igenom hela graviditeten eller bestämmer dig för att du vill göra abort ändå.

  • Ons 27 nov 2019 10:01 #14

    Hej!

    100 år sedan nu, men jag tänkte bara säga att vi behöll vår flicka, allt löste sig, min familj och omgivning längtar oerhört mycket, hon är beräknad 9/3 och vi är nu i v 26 (25+1) så om 3-4 dagar är det endast 99 dagar kvar. Tack för alla råd och allt stöd, detta var det bästa beslutet jag hade kunnat fatta. Känner hennes sparkar sedan 10 veckor tillbaka och älskar henne mer och mer för varje dag!

  • Lör 15 feb 23:17 #15

    Hej igen!

    Är i v 37 nu (36+5) och om ynka 22 dagar så är hon beräknad. Är fortfarande enormt tacksam för all hjälp och allt stöd som jag fick, ni är guld värda!!!

  • Anonym (Hallå­)
    Visa endast
    Sön 16 feb 17:37 #16

    Lycka till med allt :)

  • Sön 16 feb 17:46 #17

    Stort tack för att du uppdaterar, och ett stort lycka till med allt <3

  • Fre 22 maj 23:43 #18

    Hej - vet inte om någon kommer se detta men ville bara säga att jag mår bättre än någonsin med min dotter på två månader bredvid mig. Förlossningen gick alldeles utmärkt och hon har förgyllt varje sekund av mitt liv sedan dess. Tusen tack till er alla ännu en gång och kram från oss två??

  • Lör 23 maj 01:17 #19

    Har inte följt tråden tidigare, men har läst igenom den nu. Är själv gravid med andra barnet. Vad fantastiskt Att läsa att det löste sig, och all lycka till dig och dottern i framtiden! <3

  • Lör 23 maj 15:21 #20
    Utvandraren2 skrev 2020-05-23 01:17:31 följande:

    Har inte följt tråden tidigare, men har läst igenom den nu. Är själv gravid med andra barnet. Vad fantastiskt Att läsa att det löste sig, och all lycka till dig och dottern i framtiden! <3


    Men åh, tack snälla! Lycka till med graviditeten och bebisen du med<3
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll