Abort eller behålla? Deadline imorgon!

Hej! Tror aldrig jag skrivit något på den här sidan förr, men kände att jag måste dela med mig av mina tankar. Jag var ung när jag fick mitt första barn, inte riktigt lika ung som dig dock. Jag var 22 när min son kom till världen, inte klar med universitetet, bara varit tillsammans med sambon i lite mer än 1 år osv. Inte optimala förutsättningar så att säga. Skillnaden var väll att jag verkligen ville ha barn och han var planerad. Jag fick ingen stöttning från min familj då vi har en väldigt begränsad relation, och sambons föräldrar var arga i början.

Nu älskar de sitt barnbarn mer än allt. Deras ilska från början och funderingar på hur vi tänkte när vi skaffade barn så tidigt, la sig ganska fort, och även om jag inte kunde ställa någon alla frågor som man vill ställa när man är gravid för första gången, så klarade vi oss ganska bra.

Jag förstår att du är rädd att gå miste om saker. Graviditeten är lång, och man måste avstå från massor. Och därefter har man ett litet barn och man måste fortsätta avstå från saker, speciellt om man ammar helt som jag gjorde. Och visst kan det kännas tufft, men det är värt det. Det man inte vet när man väntar sitt första barn är hur hårt moderskärleken slår till när man håller barnet i famnen för första gången! Det är såklart lite induviduellt, men för mig var det i alla fall det starkaste jag någonsin kännt. Sen får allt annat lösa sig liksom. Universitetet kan man fortsätta med när som helst. Resor/festande känns inte lika viktigt längre, men om det ändå lockar väldigt så är det inte nödvändigt att vänta så länge. De första 3 månaderna är barnet speciellt känsligt för en viss bakterie (kommer tyvärr inte ihåg namnet) och man måste vara extremt försiktig med vart man tar med det. Men vill du åka iväg själv någon gång, tänk på att barnet har två föräldrar och pappan kan mycket väl ta hand om den lilla en dag eller så så du får din frihet. För mig var det väldigt svårt att åka ifrån mitt barn i början, han var allt som betydde något för mig och att åka på efterkollen var nästan tortyr för mig, för jag ville spendera varenda minut med honom.

Han är 1.5 år nu och mer självständig, och jag har kunnat släppa tyglarna lite också och varit på fester, jag började känna att det var okej att åka iväg när han var lite över 1 år men alla är olika. Jag hade säkert känt att det var okej att åka mycket tidigare om inte sambon hade fått förlossningsdepression och lät mig ta allt ansvar för sonen de första 8 månaderna innan hans förlossningsdepression började släppa. Sådant kan man inte förutse såklart och det kan bli ganska komplicerat, men det behöver verkligen inte ta 8 månader för en förlossningsdepression att släppa heller, det var bara det att min sambo aldrig accepterade att något var fel och sökte hjälp förrän långt i efterhand.

Nu väntar jag mitt andra barn, jag fyller snart 24 och den lilla kommer i mars om allt går som planerat.

Jag är inte klar med universitetet än, men jag läser kurser på distans för att ändå komma vidare med utbildningen. Jag har inte lyckats med allt sedan innan heller, har lite bakom mig, och jag tänker faktiskt att mammaledigheten blir ett utmärkt tillfälle för att ta igen det, innan jag börjar plugga på allvar igen när den här lilla blir lite större.

Jag saknar festandet en del, men inte så mycket faktiskt. Jag tycker att jag har det bättre nu. Resor har det aldrig varit så mycket av för min del, det får bli senare när jag och sambon har jobb, och då blir det väll familjesemestrar. Jag ser fram emot det jättemycket, och ser det verkligen inte som ett sämre alternativ än att resa själv!

I slutändan ligger beslutet hos dig, bara du bestämmer om du är redo för att bli förälder. Men jag hoppas verkligen att du vill behålla barnet! Det finns aldrig något ?rätt? tillfälle att skaffa barn. Det kommer alltid finnas saker som skulle kunna vara bättre, men tänker man så skulle det aldrig bli några barn. Att vara ung förälder är en sådan gåva i sig, att ha all energi för att leka och busa med barnet är så värdefullt!

Du verkar ha det väldigt svårt, det är ett väldgt svårt val du har framför dig, verkligen. Har du pratat med de i din omgivning om det? Har du funderat på andra alternativ?

För dig kanske rätt val vore att göra abort, men det finns ingen som säkert kan veta. Och om du gör det och ångrar dig efteråt, så är det inte lätt att gå igenom psykiskt heller. Det vet du såklart redan... Gå runt och undra varje dag om det var det rätta, eller hur det vore att ha ett barn där istället. Kanske se andra barn som skulle varit i samma ålder och tänka att det kunde varit din... Ja, säkert många tankar, personligen tror jag inte att jag hade klarat av det.

Senare i livet kanske det är svårt att bli gravid igen, det finns inga garantier. Min första fick vi på andra försöket efter att jag slutat med p-piller men den här jag bär på nu, var det många positiva ägglossningstest och negativa graviditetstest innan vi äntligen fick de där två strecken...

Nu säger jag absolut inte att det skulle vara likadant för dig, men om du skulle göra abort och sedan ha svårt att bli gravid när du känner dig mer redo skulle nog det vara hemskt också.

Har du funderat på adoption istället? I så fall skulle du ju få mer tid att bestämma dig och antingen hitta tillbaka till den där kärleken till barnet som du kände i början, eller så skulle det kunna hamna i en annan familj som kanske har svårt för att få barn själva, och växa upp med all kärlek ändå.

Det viktigaste är att du gör det som känns rätt för dig. Jag är så orolig för att du inte är 100% säker på att du vill göra abort, och har så lite tid för att bestämma dig. Det är verkligen ett beslut som behöver tänkas igenom ordentligt.

Vad skönt att höra att du inte behövde fatta det beslutet innan du var redo! Jätteskönt att du fortfarande har alternativet ifall det känns 100% rätt att göra abort senare också.

Och väldigt skönt att höra att du får gå till en kurator. Jag känner igen den där bilden av att en graviditet ska var det bästa i världen, att man ska vara jätteglad osv hela tiden, för det är den bilden man får utifrån. Och så känner man sig mer skyldig för att man inte är det, och blir mer nedstämd...

Men som andra redan sagt, du är absolut inte ensam! Och som du misstänkte så gör hormonerna allt ?värre? också. Till slut känner man inte igen sig själv.

Min första graviditet fick jag gå till en kurator 2 gånger/vecka (fast jag hade inte orken i depressionen att gå så ofta och lämnade många återbud) och senare fick jag även kontakt med psykiatrin för min depression var för svår och hon kände inte att hon räckte till. Jag fick medicinera, men om du kan slippa det skulle jag verkligen rekommendera det. Det har inte gjorts tillräckligt med forskning på vad antidepressiv medicin har för effekt på barn nämnligen, och det var de väldigt tysta med... Men de ansåg helt enkelt att fördelarna för mig att ta medicinen övervägde nackdelarna för mitt barn och jag tycker inte de gjorde rätt bedömning.

Jag var i början väldigt lycklig över att vara gravid men ju längre tiden gick dess mer orolig blev jag över saker, mest min egen relation till min familj. Jag har bara kontakt med en syster, resten har jag knappt pratat med på åratal, och min mamma som var underbar gick tyvärr bort i cancer. Så jag tänkte mig hur barnet skulle fråga varför det inte hade någon mormor och morfar som alla andra, samt att jag var rädd för att min pappa skulle få reda på att jag var gravid och försöka ta kontakt.

I efterhand vet jag att jag fokuserade på helt fel saker, men jag mådde lika dåligt under graviditeten för det. Nu vill jag absolut inte att någon ska tycka synd om mig, allt slutade ju perfekt! Min son kanske kommer undra över de där sakerna när han blir äldre, men det får vi ta då.

Min depression släppte så fort jag födde honom. Det var så kraftfullt. Två veckor efter förlossningen fick jag träffa psykiatrin igen och börja trappa ner på medicinen (fick inte sluta rakt av) och ytterligare 8 veckor senare var jag helt fri och har inte behövt varken den eller kuratorskontakt sen dess.

Jag vill mest dela med mig bara för att visa ytterligare ett bevis på att man inte nödvändigtvis är överlycklig för att man är gravid. I den här graviditeten (12+4 idag) har jag hittills inte haft några psykiska besvär alls. Humörsvängningar och så har jag haft, och alla andra gravidsymptom som jag slapp under första graviditeten som illamående och att inte stå ut med vissa lukter/smaker. Så det har varit svårt på olika sätt.

Nu kan det såklart bli så att jag blir nedstämd igen under den här graviditeten och behöver stöd, och barnmorskan såg till att jag vet vart jag ska vända mig i så fall, men jag håller tummarna för att det inte blir så.

Hoppas allt går bra för dig i fortsättningen, oavsett om du går igenom hela graviditeten eller bestämmer dig för att du vill göra abort ändå.