Bonusbarnen vet inte om deras pappa (min sambo) älskar dem...

Jag är en väldigt känslomässig människa. Som liten växte jag upp med föräldrar som hade väldigt svårt att visa känslor och kärlek. Inte en gång under hela mitt liv har jag hört dem säga att de älskar mig. När jag fick barn blev det mitt motto. Att mitt barn aldrig ska undra om jag älskar denne. Jag säger det varje dag. På morgonen, när jag lämnar på skolan, vid nattning och under dagen när vi myser med varandra.

Mitt barn kommer alltid först. Jag prioriterar denne över ALLT. Jag strider för hens rättigheter. Jag tar kontakt med skola om det krävs. Sjukvård om det krävs. Jag säger ifrån om jag tycker någon behandlar hen fel.

Sambon säger aldrig att han älskar sina barn till dem om inte de säger det till honom.

Vid flera tillfällen har det äldre barnet frågat varför jag säger det så ofta till mitt barn och jag har svarat att jag tycker det är viktigt att hen vet det. Har då fått som svar att hen inte vet om pappa älskar hen men antar det efter det är hans barn.

Vi körde en liten frågegrej häromdagen där det var frågor som "Vad gör pappa lycklig?", "Hur vet du att pappa älskar dig?" etc. Bytte ut det till mamma för mitt barn. Mitt barn svarade att jag blir lycklig av att få vara med hen, att hen vet att jag älskar henom för att jag säger det hela tiden osv. När sambons barn skulle svara på frågorna blev det "Jag vet inte.", "Ingen aning" etc. Det känns tråkigt.

Jag blev väldigt ledsen inombords över detta. Vad gör man!?

Det är många frågor som lades ut på Facebook för flera år sedan. Bland annat "Vad vill du bli när du blir stor?", " Vad är du bra på?", "Vad säger mamma alltid till dig?", "Hur lång är mamma?" osv. Jag har frågat mitt barn dessa frågor varje år sedan han var tre för det finns roliga svar att få.

Nu var det dags för årets svar och då hörde sambons barn och ville också svara på frågorna. Skulle jag säga nej?

Detta var en mycket kortfattad variant av vad jag sade. Jag förklarade barnet att alla är olika. Att jag pratar mycket och jag uttrycker ofta vad jag känner. Jag tog olika exempel. Jag förklarade också att deras pappa inte är likadan. Han älskar dem precis lika mycket som jag älskar mitt barn och jag förklarade även att jag älskar bonusbarnet men att vi helt enkelt är olika. Fortfarande en kortfattad variant, men det är inte som att jag sa "Jag tycker det är viktigt men det tycker inte pappa."

Ja och det var en kortfattad version. Jag har sagt att jag tycker det är viktigt och förklarat varför. Jag har förklarat hur pappan tänker kring det också. Att han inte säger det lika ofta. Jag har förklarat att han inte pratar lika mycket som jag och han antar att dem vet att han älskar dem och glömmer bort att man kanske behöver säga det ibland också. Jag har förklarat att han visar det istället genom att t ex läsa säga för dem.

Men sen finns det ju mycket jag inte kan förklara. Hur ska jag förklara anledningen till att han gång på gång glömmer prata med läraren när barnet känner sig mobbad trots att barnet påtalar det varje dag till honom? Hur ska jag förklara varför han inte tar sig tid att ligga en stund i sängen på kvällen när barnet känner sig otryggt?