Barnen efter skilsmässan...

Med åren som gick såg jag hur maken blev mer och lik sin mamma och jag såg framför mig att vårt liv skulle bli precis som svärföräldrarnas och då fick jag efter 25 år nog!

Och om jag ska vara ärlig så har barnen en bättre relation med sin pappa nu än innan. Det känns så i alla fall.
Förut var det bara jag som alltid var hemma och fanns till hands och lagade mat och skötte om hem, barn, trädgård osv. Pappa jobbade hela tiden. Nu måste han ta sig tid med barnen sina veckor på ett eller annat sätt och han är tvungen att vara mer delaktig i deras skolgång sina veckor osv.
Jag upplever det som att de är mer tid med pappa nu även om det är i hans jobb, men att de ändå kan prata lite med varandra under tiden mot innan när de satt hemma och han var ute och jobbade.

Problemet är väl att ex-maken inte pratar med mig. Han kan inte umgås med mig på att avslappnat sätt och han kan inte föra sig normalt enligt vett och etikett.
Han kan inte ens låtsas vara trevlig i min närhet utan är tyst och stel. 
Han kunde inte ens säga tack när jag grattade honom på hans födelsedag...
Och det är ingen annan inblandad som orsakade skilsmässan utan jag fick bara nog av hans egoism och eviga jobbande. Jag tröttnade på att vara prio 43.

Barnen är 12 och 15 och äldsta förstår varför och han har sett det positiva i vart jag flyttat osv. Att det även gynnat honom.
Den lille däremot är en känslomänniska som man inte får störa dagsrutinerna för, men han kommer snart in i det hela och ser det positiva han med. Hoppas jag!