• Mon 9 Sep 2019 20:53
    659 visningar
    21 svar
    21
    659

    Barnen efter skilsmässan...

    Efter er skilsmässa, har ni funderat på hur ni kunde utsätta barnen för detta. Att ni känner att eftersom det var ni som lämnade deras mamma/pappa, var den som förstörde familjen, tog deras trygghet ifrån dom och tvingade dom att bo borta varannan vecka?

    Ibland känner jag mig som världens hemskaste person även om jag nu ett år senare är lycklig och mår äntligen bra när man tagit sig bort från förtrycket hon utsatte mig för.

    Lär man sig leva med att barnen är borta halva tiden och tiden man går miste om med dom, eller har ni skuldkänslor gentemot dom?

    Är så ledsen ibland när jag lämnar dom för jag vet att de egentligen inte vill dit utan bara vara i sitt ?hem?.

    Jag mår bra nu istället men hur mår barnen ...

  • Svar på tråden Barnen efter skilsmässan...
  • Mon 9 Sep 2019 20:59
    #1

    Smärtsamt ämne. Det är min stora sorg.

    Jag har börjat acceptera att jag gjorde vad jag kunde för att hålla ihop familjen - jag var tålmodig, kärleksfull och kommunikativ. Men att det inte hjälpte eller kunde hindra det virrvarr som orsakades av mitt ex oro för vårt äldsta barn.

    Men det smärtar mig väldigt att de fått det så mycket sämre jämfört med tryggheten, glädjen och de små bekymrens tid före skilsmässan. Det gör ont i mitt hjärta varje dag och jag önskar jag kunde ge mina barn en bra uppväxt.

  • Mon 9 Sep 2019 21:07
    #2
    +1

    Mina föräldrar skildes när jag var 15. Den största sorgen för mig var att jag då insåg att de aldrig mått bra tillsammans under min uppväxt. Alla tysta middagar. Det där jag inte kunde sätta fingret på som liten, visade sig i efterhand vara ångest och irritation i luften. Allt kände som en lögn. De borde ha skilt sig tidigare.... Nu har jag tagit steget att skiljas från mina barns pappa efter tio år tillsammans. Barnen är små. Jag försöker fokusera på att tänka positivt. Inte att sitta hemma och skuldbelägga mig själv. Jag har stora förhoppningar om att jag och pappan kommer ha en fin vänskaplig relation i framtiden. Och jag är HELT övertygad om att barnen kommer ha det bra med honom på hans veckor, även om jag såklart kommer sakna dem. Men att försöka vara kvar i ett äktenskap där man mår dåligt, är bitter och frustrerad i flera år är inget alternativ enligt mig. För sånt känner barnen av... ingen mår bra av det.

  • Anonym (ace)
    Mon 9 Sep 2019 21:26
    #3
    +3

    Problemet är väl inte skilsmässan, ofta mår barn bättre av skilda föräldrar än en kall och kärlekslös kärnfamilj (i bästa fall). Problemet är väl alla vuxna som skaffar barn med fel partner från första början.

  • Anonym (Malin­)
    Mon 9 Sep 2019 22:15
    #4

    Jag tycker synd om mina barn för att deras pappa inte är en människa som har ett komplett känsloliv. Han är svår att få kontakt med och hans humör är otroligt oförutsägbart. Han skriker, kastar saker, kallar en för saker. Jag vill att mina döttrar ska se sin mamma i en bra relation så att de inte upprepar mitt mönster med besvikelse, sorg, rädsla och orimligt stor anpassning för att en annan människa ska sköta sig. Jag har ibland dåligt samvete för att jag inte tar hand om dem hela tiden.

  • Mon 9 Sep 2019 22:20
    #5
    +2
    Anonym (ace) skrev 2019-09-09 21:26:28 följande:

    Problemet är väl inte skilsmässan, ofta mår barn bättre av skilda föräldrar än en kall och kärlekslös kärnfamilj (i bästa fall). Problemet är väl alla vuxna som skaffar barn med fel partner från första början.


    Jag tror detta är något fler måste ta till sig.
    De som gör skada är de som bestämmer sig för att hänga ihop i en kall , död och kvävande relation och som något handikapp tror att barnen inte skulle märka att något är fel.

    Den mall ni ger barn för hur ett förhållande fungerar är det de tar med sig som vuxna.
  • Anonym (123)
    Mon 9 Sep 2019 22:44
    #6
    +2

    Jag är garanterat mer skadad pga att mina föräldrar tjafsade sig igenom hela min uppväxt och va kalla, aldrig sett de kramas eller kyssas ens.

    Har ingen bra relation med någon av dom egentligen, är rätt arg på dom och har blivit bitter på dom pga vad de utsatte oss barn för.

    Vilken lugn och skönt uppväxt jag fått om de gått isär och sluppit höra tjafset vareviga dag.

    ?Hålla ihop kärnfamiljen för barnen? jo tjena

  • Anonym (O)
    Mon 9 Sep 2019 22:49
    #7
    -1 +1

    Ett av skälen till att jag inte skaffat barn- jag vill inte ha skilsmässobarn. Det finns redan alldeles för många.

  • Anonym (inte ensam)
    Mon 9 Sep 2019 22:54
    #8
    +1

    När mina föräldrar skilde sig fick jag gå i en aktivitetsgrupp för unga med skilda föräldrar. Av oss 20 som gick där tycker 15 av oss att föräldrarna borde ha skilt sig för länge sen och 3 tyckte att det var bra att de gjort det när de gjorde det. Jag känner många som säger att deras föräldrar borde ha skilt sig istället för att fortfarande vara gifta eller väntat tills barnen växt upp.

  • Anonym (en annan lösnin­g)
    Tue 10 Sep 2019 00:12
    #9
    Min och mitt ex skilsmässa var verkligen ingen lätt historia, men nu har VI äntligen gemensamt lyckats hitta ett liv som fungerar för vårt barn, trots enorma svårigheter från början. Det intressanta är att det faktiskt var han som tog initiativ till den här fantastiska lösningen utan att ens veta om det. Det tog ett par år, men det funkade till slut, även om jag tyckte att det var konstigt till en början.
     
    Jag flyttade ifrån honom och till en annan kommun. Vi körde stenhårt på varannan vecka. Han hade inte råd att bo kvar, utan hittade en andrahandslägenhet här i stan och vi fortsatte med varannan vecka. Han var ganska nöjd, men vårt barn mådde fullständigt skit (även om hans pappa tar väl hand om honom, men vårt barn såg det som att min lägenhet var hans hem och hade svårt med uppbrotten.) Det hela löste sig genom att pappan inte hade råd att bo kvar i sin stora fina andrahandslägenhet, så han hittade en enrumslägenhet på under 30 kvadratmeter, bara ett stenkast ifrån min lägenhet. Jag tyckte att det var förfärligt att han skulle bo SÅ nära mig, men det var faktiskt det bästa som kunde hända. 
     
    Efter ett tag insåg han att det var ganska svårt att bo i en pytteliten etta med vårt barn, som började må allt sämre av situationen och sökte egentid inne på toaletten, varje gång han var hemma hos sin pappa. Mitt ex föreslog att vi skulle ha två dagar - två dagar, vilket också blev tokigt. Vi fick helt enkelt prova oss fram.
     
    Den optimala lösningen - så att ingen av oss behövde sakna sitt barn och barnet slapp ett hoppigt liv - blev att mitt ex gick ner lite i arbetstid och att jag efter ett tag kunde få min chef att justera mitt arbetsschema, vilket idag i praktiken innebär att vår son i huvudsak sover hemma hos mig, men att hans pappa hämtar honom på dagis varje dag och tillbringar tid med honom ensam från klockan 15.00 ungefär och sedan tar jag över när jag kommer hem från jobbet klockan 17 eller 18.15, samt att vår son sover hos sin pappa 1-3 nätter varannan vecka. Idag har min exman även en nyckel till min lägenhet där han har rätt att vistas tillsammans med vår son, så länge mitt ex inte flyttar runt på grejer för mycket, stökar till eller rotar bland mina saker. Under ett par år hade vi "familjemöte" varannan onsdag då vi på messenger gick igenom de kommande två veckorna, inköp av kläder till vår son etc. Det behöver vi inte längre och sedan en tid tillbaka är vi mer flexibla båda två om vi ruckar i "schemat". Det har tagit tid och inneburit bakslag. Under ett års tid tyckte jag att våra liv var väldigt inrutade, men jag tror så här i efterhand att det faktiskt behövdes. Nu kan vi till och med då och då göra en gemensam utflykt och vi äter idag middag ihop en gång per vecka, men då är vi helt överens om att vi gör det för vårt barns skull och ingenting annat. Alla verkar glada och nöjda. Vårt barn frågar ibland varför vi flyttade isär, eftersom vi ju är vänner, men vi har fått förklara att vi inte kan bo ihop eftersom vi inte älskar varandra och att vi bråkar för mycket om vi skulle bo ihop.
     
    Nästa år börjar vårt barn i skolan. Jag hoppas att vi kan hålla det på samma vis då. Vad som händer den dagen någon av oss träffar en ny partner, vet jag inte, men då får vi väl vara beredda på att kanske tänka om.
  • Anonym (Anna)
    Tue 10 Sep 2019 07:20
    #10

    För mig har det varit viktigt att skapa ett hem till barnen, något som verkligen känns som hemma även om de inte var där hela tiden.

    Jag hade en kompis när jag pluggade som hade skilda föräldrar, när vi andra åkte hem över långhelger och lov såg hon bara sorgsen ut. Hon kunde visserligen åka till sin pappa eller sin mamma, men inget av dem var hennes hem, där fanns bonusfamijer och inte riktigt plats för henne.

    Så fort mina tjejer kom upp i tonåren och fick bestämma själva ville de vara mer hos mig, för det var hemma, hos pappa var hos pappa. När tjejerna började plugga på annan ort gjorde pappans sambo genast om deras rum till syrum och gästrum och allt vad det nu var, så nu hälsar döttrarna på där ännu mindre (sakerna från deras rum körde exet hem till mig!)

    Jag och döttrarna har en mycket bra relation och de säger själva att de haft en bra uppväxt, och de uppskattar fortfarande hemmet för de kommer förbi ofta med kompisar och pojkvänner, medan deras far får tjata för att få träffa dem.

    Så mycket blir som man gör det!

Svar på tråden Barnen efter skilsmässan...