Din svärmor har passerat flera gränser för vad som är ok. Din man och du behöver ha en gemensam front mot henne. Bestämma i förväg hur ni ska hantera henne. Ta stöd av din mans bror också. Hur reagerar svärmor när han säger ifrån?
Vad gäller helgförmiddagar hemma hos henne stup i kvarten. Säg nej tack. Din man, eller ni två tillsammans får (återigen) förklara varför och åk inte dit.
Finns det någon svärfar? Vad säger/gör i så fall han?
Beccagranen kan vara en lösning på spåren. Säg till svärmor vad ni vill ha hjälp med, liksom rikta hennes energi dit ni har nytta av den.
Att prata har dock flera i familjen redan försökt och då gråter svärmor och säger att hon ska ta livet av sig... Är kanske bättre att gå till handling nu.
Känner en familj som gör så med en svärfar som kan få för sig att bygga om hemma hos dem. De ger honom en uppgift, typ: bygg en trädgårdskompost!, och så håller han sig sysselsatt och glad ett tag.
Vi har gjort lite liknande med min svärmor. Hon kommer gärna med förslag om förbättringar i vårt liv, men om vi hinner före och ber henne om något, tex passa barnen en dag eller ordna fika till kalaset, så funkar det bättre. Och då får jag bita mig i tungan och inte yppa åsikter om hur hon lägger upp barnpassningen (hon skadar ju inte barnen).
Kan tillägga att min svärmor också grät när vi satte ner foten. Men det gick att gå vidare därifrån och få till en bra relation.
Det låter ju som att hon vill barnet väl men uttrycker det på ett sätt som inkräktar på ert familjeliv. Skulle det gå att säga ungefär att ni är så glada över att hon vill hjälpa er och er son men att ni själva vill bestämma vad den hjälpen ska bestå i?
Att hon vill ha sonen hos sig en dag i veckan tycker jag, som enskild händelse, inte alls är gränslöst. Det är ett fint erbjudande. Men misstänker ni autism så får ni ju känna av med sonen om han mår bra av att byta miljö flera gånger i veckan. Men det låter ju inte alls orimligt att språket skulle få en hjälp på traven om han en dag i veckan hade odelad uppmärksamhet från en vuxen som pratar med honom - kanske dessutom med ett pedagogiskt tänkande bakom. På förskolan finns ju inte alls de möjligheterna. Kan ni dessutom göra liknande övningar hemma också kanske? Lågstadielärare har trots allt rätt mycket kunskaper just vad gäller språkutveckling. Hon lär ju ha haft flera elever genom åren med liknande problem.
Kort sagt: släng inte ut barnet med badvattnet.
Och lämna åt din man att säga ifrån. Han får kanske ta hjälp av sin bror också för att hantera konflikterna som uppstår. För han kommer att behöva stöd, din man!