Två hem - splittrad

Hänger inte med i ditt resonemang. Det är mitt hus. För barnens skull har vi nu ändrat om arrangemanget så exmaken bor i huset med barnen den veckan jag inte är hemma. Om jag inte hade träffat en ny hade exmaken inte kunnat flytta in till barnen varannan vecka, det här handlar inte om att skaffa sig ett ?gratis hotell?. Jösses.

Däremot lyssnar jag intresserat på ditt resonemang om att 6 månader är för kort tid för att vi ska kunna bo ihop varannan vecka, nu gör vi det, men det är hans hem och inte mitt. Hur länge tänker du att vi borde bo ihop varannan vecka innan jag kan få en hylla i garderoben? Låter som du har många svar tillhands!

Tycker dessutom att din nya inte verkar vara något att hänga i julgranen med tanke på att han inte kan tänka sig att åka till dig, det är ju liksom lika långt för dig att åka till honom som tvärtom?

Det finns för och nackdelar, men det är inte det som är mitt dilemma! Att exmaken flyttar in varannan vecka påverkar mig inte. Långt innan dess bodde jag varannan vecka hos min nya. Mitt dilemma är att jag inte känner mig hemma verken hemma eller hos min nya. Hemma är allt en barnkarusell och jag hinner inte sitta ner och pyssla med saker som behöver göras. Veckan med nya mannen är vi i hans lägenhet. Han var aldrig intresserad av att bo i mitt hus när det stod tomt. Han är van vid kort avstånd till jobbet och tycker att mitt hus som ligger i en kranskommun är besvärligt att ta sig till (även på helger).

För barnens skull behöver jag ha kvar huset. Och det finns som sagt ingen möjlighet för oss att kombinera familjerna på minst ett år (uppriktigt sagt skulle jag snarare säga 10år). Vi behöver få det här upplägget att fungera så bra som möjligt. Därför undrar jag om någon har tips? Och om man vänjer sig?

Och jag undrar också om jag kan ställa krav. Tycker det är märkligt att jag förväntas flytta från mitt hem till hans varannan vecka men att han inte släpper in mig på riktigt. Det blir jag som gör hela uppoffringen.

Det finns för och nackdelar, men det är inte det som är mitt dilemma! Att exmaken flyttar in varannan vecka påverkar mig inte. Långt innan dess bodde jag varannan vecka hos min nya. Mitt dilemma är att jag inte känner mig hemma verken hemma eller hos min nya. Hemma är allt en barnkarusell och jag hinner inte sitta ner och pyssla med saker som behöver göras. Veckan med nya mannen är vi i hans lägenhet. Han var aldrig intresserad av att bo i mitt hus när det stod tomt. Han är van vid kort avstånd till jobbet och tycker att mitt hus som ligger i en kranskommun är besvärligt att ta sig till (även på helger).

För barnens skull behöver jag ha kvar huset. Och det finns som sagt ingen möjlighet för oss att kombinera familjerna på minst ett år (uppriktigt sagt skulle jag snarare säga 10år). Vi behöver få det här upplägget att fungera så bra som möjligt. Därför undrar jag om någon har tips? Och om man vänjer sig?

Och jag undrar också om jag kan ställa krav. Tycker det är märkligt att jag förväntas flytta från mitt hem till hans varannan vecka men att han inte släpper in mig på riktigt. Det blir jag som gör hela uppoffringen.

Varannan vecka bor jag i villan med barnen och varannan vecka bor jag hos nya mannen i hans lägenhet ett stenkast från jobbet. Veckan jag inte bor i villan ska exmaken nu börja bo där med barnen.

Sedan jag träffade min nya, för 6 månader sedan, har det varit ett konstant flängande. Det har varit uthärdligt eftersom jag intalade mig att det var provisoriskt. Nu har vi landat i att det inte är provisoriskt. Vi kommer, av olika anledningar, inte kunna kombinera våra familjer på ett antal år.

Det tär på mig att ingenstans känns som hemma, att det inte går att storhandla, att några saker alltid är på fel ställe osv. Min första fråga är därför - vänjer man sig? Har ni tips för att underlätta?

Jag har ett behov av att göra hans hem till vårt hem för att orka med det här upplägget, men jag upplever att han ligger på bromsen. Han säger att han vill ha det så här ett tag, ta det lugnt. Ur mitt perspektiv är det jag som gör hela uppoffringen, jag flyttar in till honom, det har aldrig varit frågan om att han skulle flytta in till mig.

Min andra fråga är därför - Hade ni ställt krav? Eller hade ni bitit ihop i några månader till?

Varannan vecka bor jag i villan med barnen och varannan vecka bor jag hos nya mannen i hans lägenhet ett stenkast från jobbet. Veckan jag inte bor i villan ska exmaken nu börja bo där med barnen.

Sedan jag träffade min nya, för 6 månader sedan, har det varit ett konstant flängande. Det har varit uthärdligt eftersom jag intalade mig att det var provisoriskt. Nu har vi landat i att det inte är provisoriskt. Vi kommer, av olika anledningar, inte kunna kombinera våra familjer på ett antal år.

Det tär på mig att ingenstans känns som hemma, att det inte går att storhandla, att några saker alltid är på fel ställe osv. Min första fråga är därför - vänjer man sig? Har ni tips för att underlätta?

Jag har ett behov av att göra hans hem till vårt hem för att orka med det här upplägget, men jag upplever att han ligger på bromsen. Han säger att han vill ha det så här ett tag, ta det lugnt. Ur mitt perspektiv är det jag som gör hela uppoffringen, jag flyttar in till honom, det har aldrig varit frågan om att han skulle flytta in till mig.
Min andra fråga är därför - Hade ni ställt krav? Eller hade ni bitit ihop i några månader till?

Det finns för och nackdelar, men det är inte det som är mitt dilemma! Att exmaken flyttar in varannan vecka påverkar mig inte. Långt innan dess bodde jag varannan vecka hos min nya. Mitt dilemma är att jag inte känner mig hemma verken hemma eller hos min nya. Hemma är allt en barnkarusell och jag hinner inte sitta ner och pyssla med saker som behöver göras. Veckan med nya mannen är vi i hans lägenhet. Han var aldrig intresserad av att bo i mitt hus när det stod tomt. Han är van vid kort avstånd till jobbet och tycker att mitt hus som ligger i en kranskommun är besvärligt att ta sig till (även på helger).

För barnens skull behöver jag ha kvar huset. Och det finns som sagt ingen möjlighet för oss att kombinera familjerna på minst ett år (uppriktigt sagt skulle jag snarare säga 10år). Vi behöver få det här upplägget att fungera så bra som möjligt. Därför undrar jag om någon har tips? Och om man vänjer sig?

Och jag undrar också om jag kan ställa krav. Tycker det är märkligt att jag förväntas flytta från mitt hem till hans varannan vecka men att han inte släpper in mig på riktigt. Det blir jag som gör hela uppoffringen.

Barn som flyttar varannan vecka har det väl sådär.
Bra att ni föräldrar gör det så barnen slipper. Fortsätt med det permanent tycker jag. Kräver man att alla barn i Sverige ska stå ut med detta så klarar väl vuxna som är mindre sårbara av det. Bit ihop!