Allt är alltid mitt fel...

Hej vet inte riktigt vad jag vill få ut av tråden än att skriva av mig. Gift sedan 7 år med en man som stundvis är fantastisk och kärleksfull för att i nästa sekund vända totalt. Känner mig såå dränerad av vårt äktenskap. Allt jag gör är mitt fel. Allt som händer är mitt fel. Han är felfri. Åtminstone enligt sig själv. Vad som jag än tar upp oavsett vad det handlar om, det är inte nödvändigtvis kritik, så vänder han det emot mig. Som exempel, han har undanhållit viktig information gällande våra barn till mig, när jag ifrågasätter varför han ej sagt något tidigare så säger han alltid att han är säker på att han sagt det och att det är jag som inte har lyssnat. Har sagt flera gånger att jag ska börja spela in våra samtal för att få bevis på att han aldrig sagt det då är hans respons "så stört av dig att göra så". Ett annat alternativ från ikväll faktiskt är att jag försöker göra läxan med ett av våra barn och har under tiden vår yngsta skrikandes vid fötterna. Säger då åt honom att han gärna får ta bebis så jag kan fokusera på läxläsningen varpå hans svar är att jag kan ju sluta amma så slutar han skrika efter mig. Han satt i soffan med telefonen under tiden. Han tyckte också vi kunde gå till andra våningen och göra läxan så behövde bebisen inte sitta runt fötterna på mig och skrika. Ifrågasätter hans resonemang och då får han de att låta som nått helt annat och att han gav förslag utifrån välmening och att jag som vanligt misstolkar allt.. Samt att jag även tidigare sagt att han inte behöver göra läxan i tvsoffan med barnen för dom koncentrerar sig inte då, vilket inte är någon skillnad motför att säga att vi ska gå till en annan våning, enligt honom.

Allt som går dåligt är mitt fel, kan ha ägnat en hel dag åt att städa i hemmet och han kommenterar att jag gjort fint, för att sen i nästa sekund leta efter något och bli arg och halvt skriker "man hittar fan aldrig nått här för de är jämt stökigt". Jag har alltid min telefon på ljudlös för att han ständigt kommenterar att det plingar om någon smsar (oftast är det reklam) och blir "störd" av min telefon uppfattar jag det som, så jag orkar inte irritera honom för märker att han stör sig om min telefon låter medan hans plingar konstant och är fastklistrad i hans ansikte dygnet runt. När jag påpekar det att din telefon plingar ju också då säger han alltid "jamen mitt är viktiga mail, ditt är din fjantiga kompis". Han kritiserar alltid mina vänner. Har fått mer eller mindre bryta kontakten med många under åren för att jag inte orkar med hans kritik... Han bestämmer allt. Allt utifrån vad vi ska göra under helgen, till semestern. Han planerar alltid in roliga saker med sina kompisar flera gånger per år. Själv har jag varit iväg En gång utan barn med vänner de senaste 7 åren utan specifik anledning. Han har vid ett tillfälle förbjudit mig genom att hota med skilsmässa om jag genomförde en utekväll med en vän som han anser inte är okej, för att hon är så jobbig och är tillsammans med fel snubbe. Enligt honom. Jag blev då arg men hade såklart misstolkat allt enligt honom som vanligt och klart att jag skulle få fara. Men vem vill det när han några minuter innan skrikit och hotat med diverse? En gång åkte jag med min syster som senare avled i cancer och var sååå lycklig över att få kvalitetstid med henne. Han bråkade när jag kom hem att jag inte hört av mig nog ofta. Att de är sunt förnuft att höra av sig helst flera gånger under samma dag.

Några axplock... Däremellan är han jättesnäll och ger komplimanger och ställer alltid upp när jag behöver men på senare tid har jag känt att han kanske är så när han känner att jag gjort mig förtjänt av det och när jag inte säger emot/går emot honom?

Funderar på att boka parterapi men frågan är om han ens är mottaglig....