Vill separera men vill inte vara utan barnen

Barnen är så små än att varannan vecka förmodligen inte kommer på tal förrän om några år så troligen kommer barnen ha en fast adress och träffa den andra föräldern ofta på annat sätt. I den åldern kanske man har tätare byten och kortare övernattning tex.

Varannan vecka är inget måste heller. Växelvis boende betyder inte per automatik att det är just mån-sön vecka efter vecka. Det kan se ut hur som helst. Häng alltså inte upp dig på saker ni faktiskt kan bestämma själva utifrån just era förutsättningar och utgångspunkter.

Känner igen mig exakt i det du skriver men går helt sönder av tanken på att vara utan barnen. De är lite äldre, 6 12 och 14 men känns ändå fruktansvärt.

Jag kände precis som du innan jag slutligen tog beslutet att faktiskt skilja mig. Det var ren och skär fysisk smärta bara att tänka tanken att inte få vara med mitt barn varje dag. Skuldkänslorna över att jag skulle förstöra hans liv var nästan outhärdliga. Men.. Till slut tog jag mig i kragen och försökte tänka logiskt och inte känslostyrt. Jag kom då fram till bla följande:

1) Min son skulle inte ha det bra med två föräldrar som inte mår bra och inte älskar varandra.

2) En lycklig mamma är en bra mamma.

3) Jag vill visa min son vad riktig kärlek är samt vara en god förebild vilket också innefattar att ta ansvar för sin egen lycka och inte ge avkall på hela sitt liv bara för att man får barn.

Vi har inte flyttat ut än och absolut, jag fasar över den dagen, men vårt upplägg kommer vara 2-2-3. Dvs, min man har mån-tis, jag har ons-tors, min man har fre-sön och veckan efter blir det tvärtom. Jag är rädd att det inte kommer funka men jag hoppas verkligen det. Och JA, jag får ibland "återfall" och ifrågasätter mig själv om jag fattat rätt beslut, men efter lite resonerande kommer jag alltid fram till att det har jag. Jag försöker istället fokusera på att vara positiv och att se möjligheter istället för att gräva ner mig i ångest. På mina barnlediga dagar kommer jag tex kunna göra sådant som jag lade tid på innan man och barn. Det kommer bli kanon! Men visst, första kvällen ensam i lägenheten kommer jag nog sitta med en flaska vin, mycket choklad och en snyftfilm på tv.. ????

Ja jag inser att detta inte är hållbart i längden. Men jag får också "återfall" ibland och tänker att vi det ju bra så vad gnäller jag över? Jag låter tanken och processen växa fram lite tror jag. Men det måste som sagt vara bättre för barnen att ha två lyckliga föräldrar. Det som också ställer till det är att jag pluggar nu. Har två år kvar och min sambo tjänar så pass bra att vi lever endast på hans lön, jag tar inget csn-lån alltså. Hur skulle jag klara mig med enbart studielån? Känns omöjligt med två barn. Och hur ska jag kunna hitta boende med den "inkomsten"?

Därför bäst att som mig stå ut till barnet/barnen flyttar hemifrån...och då leva livet som man önskar.

Det finns ju inget som hindrar att du och mannen pratar om det redan nu. Till exempel börjar gå i terapi och förbereder er för separation senare. Om ni ändå är bra vänner så kan det ju vara ett mjukare sätt att starta det.

När jag separerade så bodde jag och exmaken tillsammans i ca ett år efter att vi typ hade bestämt oss. Under den tiden så gick vi bland annat i terapi och pratade mycket om hur vi skulle göra sedan. Det kändes viktigt både för oss och för barnen att det skulle bli ett lugnt och bra uppbrott och vi var måna om att fortsätta vara goda vänner och komma överens om allt gemensamt.

När vi väl separerade så så var ena barnet 5 och det andra 3. Vi såg vi till att vi bodde nära varandra. Vi var överens om att hjälpas åt med tex vab sjukdom osv, vi har ett gemensamt konto för utgifter till barnen. I början så var barnen hos oss 2,2,3= mån-ons, ons-fre,fre-mån.

Efter ca 2 år så sa barnen själva att de hellre ville vara varannan vecka så då ändrade vi till det.

Jag är väldigt glad över att vi tog tid på oss att prata igenom allt vid separationen och att vi kom överens om allt. Det har vi alla tjänat på framförallt barnen som fått lugn och ro runtomkring sig och inte två arga och ledsna föräldrar.

Lättare att separera när barnen är små än me de blir äldre tycker jag. Om du ska vänta i 18år till tills din minsta flyttar hemifrån så kommer du tyvärr vara en skugga av dig själv. Jag har svårt att tro att du kommer må bra psykiskt i det långa loppet. Ge i stället dig själv, din partner och dina barn möjligheten att börja om och bli lyckliga. Det är tufft från början men de mesta brukar lösa sig. Har haft det som dig och nyss separerat och det är skit tufft ibland. Men jag mår så bra. Jag har inte mått så här bra och varit så här lycklig på minst 10år. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Det jag ångrar nu är att jag inte tog steget tidigare utan skulle hålla fast vid kärnfamiljen. Ingen mår bra av det inte i det långa loppet. Kram

Är en sådan person som inser att det uppstår problem även vid separation.

Nya partners och förvirring hos barnen. Bonus föräldrar till sitt barn. Nej tack!!

Därför bättre för mig att vänta då jag ändå kommer leva i en skugga i mitt liv trots separerad eftersom det kommer ej gå ihop med mina livs drömmar ändå just nu för att ej gå in på detaljer...

Att inse och inbilla sig är två skilda saker. Du inser att det KAN bli svårigheter. Men att inbilla sig att det KOMMER bli så är något annat. Eller planerar du bli det bittra exet som gör livet surt för en ny bonus?

Du kan dock inte göra något åt om din partner en dag träffar ny och väljer att lämna dig. Den möjligheten finns ju också att räkna in.

Du har ett liv, vad vi vet om. ETT. Ta vara på det! Att gå i 18 år och bli helt miserabel är ju hemskt inte bara mot dig själv utan även vad du lär dina barn. De kommer inte bli lyckligare av att ha sin mamma på heltid när mamma är deprimerad och egentligen inte vill vara där. Jag tror man lurar sig själv när man säger att man gör det för barnens bästa. Och apropå nya förhållanden, dvs bonusföräldrar, så handlar allt om hur du och ditt ex hanterar det. Min exmake har tyvärr inte förmågan att tänka varken klokt, rationellt eller optimistiskt om någonting alls. Var inte som han och förutsätt att allt ska bli skit - för då kommer det garanterat bli det.