Vill separera men vill inte vara utan barnen

Jag kände precis som du innan jag slutligen tog beslutet att faktiskt skilja mig. Det var ren och skär fysisk smärta bara att tänka tanken att inte få vara med mitt barn varje dag. Skuldkänslorna över att jag skulle förstöra hans liv var nästan outhärdliga. Men.. Till slut tog jag mig i kragen och försökte tänka logiskt och inte känslostyrt. Jag kom då fram till bla följande:

1) Min son skulle inte ha det bra med två föräldrar som inte mår bra och inte älskar varandra.

2) En lycklig mamma är en bra mamma.

3) Jag vill visa min son vad riktig kärlek är samt vara en god förebild vilket också innefattar att ta ansvar för sin egen lycka och inte ge avkall på hela sitt liv bara för att man får barn.

Vi har inte flyttat ut än och absolut, jag fasar över den dagen, men vårt upplägg kommer vara 2-2-3. Dvs, min man har mån-tis, jag har ons-tors, min man har fre-sön och veckan efter blir det tvärtom. Jag är rädd att det inte kommer funka men jag hoppas verkligen det. Och JA, jag får ibland "återfall" och ifrågasätter mig själv om jag fattat rätt beslut, men efter lite resonerande kommer jag alltid fram till att det har jag. Jag försöker istället fokusera på att vara positiv och att se möjligheter istället för att gräva ner mig i ångest. På mina barnlediga dagar kommer jag tex kunna göra sådant som jag lade tid på innan man och barn. Det kommer bli kanon! Men visst, första kvällen ensam i lägenheten kommer jag nog sitta med en flaska vin, mycket choklad och en snyftfilm på tv.. ????

Du har ett liv, vad vi vet om. ETT. Ta vara på det! Att gå i 18 år och bli helt miserabel är ju hemskt inte bara mot dig själv utan även vad du lär dina barn. De kommer inte bli lyckligare av att ha sin mamma på heltid när mamma är deprimerad och egentligen inte vill vara där. Jag tror man lurar sig själv när man säger att man gör det för barnens bästa. Och apropå nya förhållanden, dvs bonusföräldrar, så handlar allt om hur du och ditt ex hanterar det. Min exmake har tyvärr inte förmågan att tänka varken klokt, rationellt eller optimistiskt om någonting alls. Var inte som han och förutsätt att allt ska bli skit - för då kommer det garanterat bli det.

Självklart finns det inga garantier för att det blir bra, men det handlar ju om att man då som vuxen just beter sig vuxet. I mitt fall så har jag inga planer alls på att skaffa en ny förrän jag har hittat mig själv igen (det betyder inte att jag nerprioriterar mitt barn) och det kommer då ske med högsta hänsyn till att mitt barn mår bra. Nu är mitt barn litet också, så jag tror inte det blir samma sak som när man skiljs med tonåringar.

Självklart får man stanna kvar i förhållandet om man vill, men JAG tror att man gör alla en otjänst - barnen, sig själv och även sin partner. Om man såklart inte är överens med sin partner om att kärleken är död men vi kör på ändå. Skulle så inte vara fallet, dvs om partnern inte alls vet hur du känner, så skulle det ju även vara ett svek mot hen. Nej jag resonerar som så att det inte är rätt mot min man heller att gå omkring och låtsas för han är värd att leva med någon som faktiskt älskar honom fullt ut.

Men hjälp vilken bitter syn på livet du verkar ha! "Det moderna jamset" som du kallar det är inget annat än ett uttryck för jämlikhet och att kvinnor idag faktiskt inte alltid måste stanna kvar i ett dåligt förhållande pga ekonomi eller samhällskultur. Man ska inte heller dra alla över en kam - lika väl som det finns de som skiljer sig för lätt (kanske pga de orsaker du uppger) så tror jag nog att de flesta kämpar hårt innan de faktiskt tar steget till skilsmässa och säkerligen de som tar steget långt senare än de borde.