BF Juni 2020

Jag har inte berättat för en enda ännu, är dock bara i 8+5 :) Planerar att berätta för de första nästa vecka, de personer som jag känner att jag kan anförtro mig åt och få tröst av gällande ett eventuellt MF/MA. Därefter berättar jag för resten av de närmaste om ultraljudet i vecka 12 eller 13 ser bra ut.

Hur man väljer att göra med att berätta tänker jag kan kännas olika för alla. Skulle det kännas skönt att omgivningen visste att man varit gravid och fått missfall, i och med att de kanske kan stötta en, eller skulle det mest kännas jobbigt? Själv känner jag att det skulle vara skönt att vissa i min familj och av mina vänner visste, medan jag kanske helst skulle vilja att andra i familjen och kollegor inget visste. Exempelvis vill jag vara helt säker innan jag berättar för mina föräldrar, eftersom de förmodligen kommer bli gladast över nyheten.

Jobbigt att ha tankar på MA, jag har också mycket såna tankar då jag inte har jättestarka symptom eller fått UL än. Annars känns ju 11+6 som en ganska säker dag att berätta på, speciellt om det inte finns något tecken på att något skulle vara fel :)

Vsg ;D härligt att dom hade dom hos dig oxå :)

Jag är i en väldigt liknande sits! Såg hjärtat slå i vecka 6+1. Bara några dagar senare försvann ALLA symtom helt. Från hundra till noll. Bortsett från smärta över en äggstock. Efter ytterligare några dagar började jag dessutom blöda. Inte mycket men ändå delvis färskt blod. Fick komma in då. Hjärtat slog ännu på den lilla krabaten och allt såg normalt ut!

Ja det är nog upp till var och en när en berättar och till vilka. Vi är ju alla i olika livssituationer och olika hur öppna vi är som personer och vilka vi omger oss av.

Jag har varit med om MA i v.11+6 och v.10+6. Hade just tänkt börja berätta i 11+6. Det blev väldigt chockartat för mig. Så berättade då att vi skulle haft.. men nu blev det MA. Blev ju lite konstigt. Så tänkte berätta tidigt nästa gång för att inte hamna i den situtationen igen , men så blev det samma lika ändå att vi berättade först när vi fick besked om missfallet. Var en del logistik som behövde ordnas med pga operation mm.

Senaste mf:et skedde hemma pangbom störtblödn. och då var mina föräldrar bortresta. Så fick involvera ett syskon i att vi behövde barnvakt för akutenbesök. Men berättade ej anledningen till blödningen.

För mig kändes det viktigt att jobbet fick vara en frizon där ingen visste. Jag har stor integritet. Jag klarade ändå inte av att gå till jobbet då en del fått för sig att jag var gravid och tjatade om det hela. Jag bytte sen jobb.

Jag har berättat för en kompis att jag är gravid. Tyvärr får jag inte det stödet jag behöver därifrån, så jag ångrar det. Har inte berättat för nån annan. Mest för att jag inte orkar lyssna på eventuella synpunkter/oro. Har nog med mina egna.

Jag vet inte heller liksom, att om man berättar för någon, kan man då lita på att de i sin tur inte berättat vidare? Jag har svårt att anförtro även av den anledningen.

Mina föräldrar är de som fått veta först och även vid MA.

Vid första graviditeten blev det så knasigt att jag behövde berätta på jobbet först pga viss arbetsuppg. Så då kändes det liksom bråttom att berätta för närmsta familjen därefter. Blev några veckor innan RUL. Jag har vid de andra graviditeterna berättat efter RUL och ännu senare för jobb. Har haft liten mage alla grav och mått hyfsat fysiskt.

Anonym (fjärde barnet): Förra grav hade jag mycket molvärk och ömma bröst, inget illamående alls, det slutade som bekant med MA. :'-(

Denna grav ingen molvärk alls men ömma bröst och illamående lite smått hela tiden. Håller tummarna för denna gång!

Anonym (privvie): Har bara berättat för sambon (så klart!) Och en kollega på jobbet. Har varit skönt att ha någon att prata lite med och dela spänningen inför undersökningarna med. Hon ska ha första barnet nu när som helst! Jag tänker berätta för familjen efter vecka 12. Vågar inte innan, ska nog boka KUB innan så vi vet barnet är friskt, vore jobbigt att berätta och sedan behöva berätta att man gjort abort! :-O Alla skulle bli så otroligt investerade eftersom jag är 37år (fyllde år igår) och är enda syskonet av fyra som inte har några barn. :-/ Mamma skulle inte kunna hålla tyst för sitt liv

Vi berättade för närmsta vännerna som vi umgås med nästan dagligen, trodde att det skulle stanna där tills vi kom förbi v13 iaf (som vi gjorde för dom). Men tyvärr så blev det inte så, utan på våran gemensamma födelsedagsfest så berättade dom det i ett tal/skål. Va inte så jätte kul att behöva stå och förklara för folk att man inte hade kommit så långt i graviditeten än. Vi åkte hem ganska tidigt från festen kan tilläggas.

Tack snälla, jag ska på kub test om 2 veckor och känner att jag ska försöka vänta till dess iaf. Har ingen blödning eller liknande vilket såklart känns liiiite lugnande i all oro.

Tack till all er som tagit er tid att svara på era egna upplevelser.

Tikka1986: Men så hemskt! Att de kunde med att göra så när ni berättat en så stor sak i förtroende :(