Min dotter är deprimerad

Pratar hon med kurator eller har kontakt med bup? Har hon några nära vänner?

Nej, hon spelar glad utåt mot alla andra utom mig. Så som jag förstått det iaf. Hon skulle aldrig gå med på att gå till en kurator eller bup men jag kanske borde kontakta dem ändå?

Jag hoppas någon med erfarenhet kommer in och ger dig råd för jag vet inte vad det bästa är att göra. Hon har ju varit med om endel så det är inte så konstigt att hon känner som hon gör, i en sån känslig ålder också.

Samtidigt skillnad på att må dåligt och vara deprimerad men jättefint att hon kan visa det för dig och släpper in dig. Bara så hon förstår att det är okej att vara ledsen och må dåligt. Finns jättebra människor som är utbildade att tala med barn och ungdomar och det kan vara skönt att veta att det man upplever är en naturlig reaktion och inget fel i hjärnan.

Som sagt, jag vet ingenting men bumpar tråden så kanske någon annan hittar in. Hoppas det går bra för er.

Är det inget med den nya skolan? Kan vara att någon är taskig och sånt.

Hejhej!

Svårt att ge några bra tips och råd, då en deprimerad person reagerar och behöver olika.

Men från egen erfarenhet kan jag berätta.

Jag har varit deprimerad så långt jag kan minnas, började redan i tidig ungdom. Hade en problematiskt barndom med alkohol och misshandel.

Det jag önskar jag hade haft var någon som fanns där, som jag kunde luta mig mot och som tröstade mig. Det jag också önskat var att jag fick kontakt tidigare med en kurator än vad jag fick(Fick det i vuxen ålder). Sedan önskar jag också att jag hade en familj som accepterade Anti depressiva. Jag äter det idag men min familj vet inte om det.

För mig så gick min depression alldeles för långt utan hjälp så jag har varit väldigt illa till.

Så mitt råd till dig: sök hjälp! Även fast hon inte vill det. Visa att du är öppen till att söka hjälp, och visa att du har en positiv inställning till det.

Tack snälla ni för svar.

Sant, hon kanske bara mår dåligt och inte riktigt är deprimerad. Jag tänkte om jag kontaktar bup eller liknande kanske man bryter något förtroende och hon vänder mig ryggen? Som sagt, mycket känslig ålder. Hon är världens snällaste och går i en väldigt bra klass så jag tror inte det är några problem i skolan utan bara att omställningen i sig och separationen påverkat henne. Vilket är helt förståeligt.

Ska absolut försöka prata med henne imorgon om kuratorn i skolan ändå. Finns det något annat tips ni kan ge som jag själv kan göra? Litet som stort.

Skulle tro att det är bättre att söka en kurator på bup/vårdcentralen. I skolan kommer hon springa in i Kuratorn titt som tätt vilket kan vara jobbigt. Jag tyckte det var nog jobbigt att springa in i min i affären. Så att göra det dagligen kan nog vara jobbigt :)

Sök gärna hjälp men ta det försiktigt speciellt om dom vill träffa henne. Jag var inte deprimerad men lider av OCD och i högstadiet ville morsan söka hjälp för det. Dels pratade hon med min klassföreständare men utan att kolla med mig först. Troligen eftersom jag skulle motsatt mig. Nu var det i all välmening och för att hon kände att jag behövde stödet i skolan eftersom mitt tvång krånglade till skolarbetet. Men det var inte lyckat för det enda det gjorde var att jag skämdes inför klassföreståndaren och jag undviker fortfarande honom om jag ser honom på stan. Samma var det med bup. Dit följde jag med frivilligt men av någon anledning tycker psykologer ofta att det är en bra ide att dom ska vara flera stycken när dom ska träffa en första gången. Det var skitjobbigt och jag ville bara därifrån och sen ville jag inte dit mer. Så om du ska ta med henne till bup ställ krav att det ska vara en psykolog och att dom ska ta det försiktigt med henne. Sen när det gäller skola och sånt så kan man aldrig vara säker dom är väldigt bra på att dölja om det är jobbigt.

Kuratorns jobb på skolan är att prata med eleverna. Inget pinsamt med det. Så nej jag tycker hon borde gå till den.

Kan hålla med om kuratorn i skolan lite men mycket är pinsamt just nu och det är inte så diskret bland elever att gå till skolkuratorn tänker jag men samtidigt känns det så mycket större och allvarligare med psykologer på bup.

Svårt att veta vad som blir bäst då jag vet att hon inte vill något utav det. Jag vill inte att hon ska känna att det är henne det är fel på, vilket det kanske blir om jag ska tvinga henne till samtalsstöd? Så himla svår situation. Om man hjälper eller stjälper.