Får inte vara förebild

Du har absolut ingen laglig rätt att träffa dina barnbarn! Det är föräldrarna som avgör vem de vill ska vara en del av barnens liv.

Föräldrarna har både en rättighet och en skyldighet att se till att barnen har ett lämpligt umgänge, vare sig det gäller barn eller vuxna. Om de misstänker/vet att någon inte har barnets bästa för ögonen är det deras plikt att skydda barnet.

Att träffa någon annans barn är ingen rättighet det är ett privilegium som jag tyvärr tror att du är på väg att förlora.

Ja, jag har förstått att det här inte är ts första tråd och att det finns en lång historia bakom. Om ts har betett sig på det här sättet länge så tycker jag att både sonen och svärdottern är beundransvärda som inte sagt upp kontakten.

Men snälla rara! Jag är säker på att ingen här inne är emot varken spel eller TV
i rätt sammanhang. Spel och Tv-tittande är saker man ägnar sig åt en stund på kvällen när man är ensam, inte när man har besök.

Om farmor och farfar kommer och hälsar på umgås man med varandra. Måste det spelas gör man det tillsammans. Det finns ju absolut ingen mening att besöka varandra om man ändå inte vill umgås. 

Men om jag har förstått saken rätt så har du och din man inget som helst intresse av era barnbarn  så jag förstår faktiskt inte varför ni överhuvudtaget åker dit. Du får gärna förklara för jag förstår ärligt inte.

Jag vill verkligen försöka förstå hur du tänker! Varför vill du besöka din sons familj? Varför vill du träffa dina barnbarn?

Vad får du ut av att de vistas i samma hus som du när de bara sitter och spelar?

Vad får barnen ut av att farmor och farfar sitter och fikar medan barnen själva vistas i ett annat rum och spelar eller ser på tv?

Hur lär man känna en annan människa (tex ett barnbarn) om man inte umgås?

Jag försöker verkligen förstå hur du ser på saker och ting men det är svårt därför hoppas jag att du vill förklara.

Du tycker inte att uppfostran är något som faller på föräldrarna? Är det inte det som är det egentliga problemet, att din son och hans fru tar sina föräldraroller på allvar och faktiskt också klarar det bra? 

De behöver inte dig för att klara vardagen eller fostran av deras barn och jag tror att det skrämmer skiten ur dig rent ut sagt.

Och du, att "höra om allt som pågår" är inte detsamma som att lära känna någon. För det krävs umgänge (inte bara vistas i samma utrymme) och engagemang. På vilket sätt visar du äkta engagemang?

Men du måste ju inse att din son och hans fru inte behöver någon hjälp! De är två vuxna individer som är fullt kapabla att klara sin vardag utan din inblandning.

Exakt vad är det du tror att de behöver hjälp med?

Vem är det som anser att barnet inte ska gå på förskola? Är det du eller föräldrarna? Vad var det du nämnde i god tid?

Jag får i sammanhanget berätta att mina barn gått ytterst lite på förskola eftersom jag och min man anser att barn hör hemma hos sina föräldrar. Men det var vårt val, ingen annans och jag har full förståelse för att alla inte delar vår åsikt.

Med det sagt måste jag säga att om valet var mellan att ha barnen på förskola eller hos den sortens farföräldrar ni verkar vara hade jag valt förskolan alla dar i veckan.

Vad är det du sagt som blivit ignorerat? Exakt vad är det du vill veta som du inte får?

Jag har fostrat två pojkar som nu är/närmar sig vuxenåldern. Jag har varit mamma i över tjugo år och jag har aldrig behövt hjälp med det du skriver.

Vad är det som får dig att tro att en normalfungerande förälder behöver hjälp med vilket tvättmedel man ska köpa? Milda himmel!!!

Kläder, blöjor, feber.... Varför skulle man behöva hjälp med sådant? 

Min äldste var ett riktigt "öronbarn" och var ofta sjuk som liten men inte ens det behövde vi hjälp med. Vi var fullt kapabla att ta honom till vårdcentralen/akuten. Vi var också fullt kapabla att ge honom medicin och att trösta honom. 

Om jag förstår dig rätt så var det alltså din idé att barnet inte skulle gå på förskola, inte föräldrarnas? Om så är fallet hoppas jag att du själv förstår vilket övertramp du gjort.

Snälla du, försök att ta till dig av kommentarer och råd i tråden så att du har en chans att få träffa ditt barnbarn även i framtiden. Jag tror nog att alla här i tråden inser att risken är väldigt stor att du snart förlorar all kontakt med honom. Ja, alla utom du själv förstås.

Det här inlägget gör mig stum. 

Ts, är din son och hans fru lågbegåvade på något sätt? Om inte så har de nog kunnandet och instinkterna som krävs för att avgöra vad deras barn behöver. De behöver inte dina råd.

Instämmer. Nu har du gått för långt, så korkad kan ingen vara. Skönt ändå att tänka på att det förmodligen inte finns någon svärdotter, för stackars människa om allt detta vore sant.

Nu menade ju jag att det var du som var korkad.

Visserligen misstänker jag att du är en påhittad karaktär men detta kan jag inte låta bli att svara på.

Varför kan ni inte säga till er VUXNA dotter att ni inte längre tänker hjälpa henne med sådana saker som varje normalfungerande vuxen klarar av.

Är det ändå så att dottern har någon form av funktionshinder? Om så är fallet ligger inte ansvaret för hennes vardag och ekonomi på er, det får kommunen ta över. Hon har i så fall förmodligen rätt till en god man och en boendestödjare.

Det är inte rimligt att åldrande föräldrar ska belastas arbetsmässigt och ekonomiskt för ett vuxet barn. Det är sådant samhället ska ta hand om i ett välfärdsland. 

Ja, precis! Ni ser inte till att de har det bra, ni gör dem beroende av er och det är inte att hjälpa, det är att förstöra deras möjligheter till ett bra framtida liv!

Jag vill också att mina barn ska ha det bra, även efter min död eller om jag blir sjuk.

För att de ska ha den möjligheten krävs att de har de färdigheter som behövs för att klara ett normalt liv. I det ingår att försörja sig själv och sina barn, att klara praktiska saker som planering, inköp, tvätt, matlagning osv.

Mina söner kommer att klara sig utmärkt på egen hand. Jag har nämligen inte gjort dem totalt beroende av mig, tvärtom.

Jag läste ett citat en gång som jag tycker stämmer så bra:
"Föräldraskapet är det enda jobbet som går ut på att göra sig själv arbetslös."

Från den stunden ett barn föds är det ju föräldrarnas uppgift att göra barnet mer och mer självständigt. Från att vara helt beroende till att kunna krypa, gå, äta själv, gå på toaletten, klä på sig själv, cykla, läsa, .....hela vägen till körkort, första lägenheten och steget ut i vuxenvärlden. Tills ditt "praktiska" föräldraskap är över och du och ditt barn har en annan slags relation, en jämställd vuxen-vuxenrelation där ingen är beroende av den andra.

Om jag vore du  skulle jag känna mig  totalt misslyckad i mitt föräldraskap, i alla fall av dottern. Sonen verkar ju tack och lov vara en fungerande vuxen vare sig det beror på hans egen styrka eller att han haft turen att träffa en  mogen och duglig kvinna.