Får inte vara förebild

Oh jisses, är du igång igen!

Ts, jag blev lite nyfiken på hur förra julen avlöpte till slut?

Nu ställdes inte frågan till mig men jag tar mig friheten att svara ändå.

Vi har alltid gjort mycket tillsammans som familj, både små och stora saker. Nöjespark, utflykt till skogen, havsbad, bassängbad,spela brädspel, bio, tomtesmyg... En del har tagit en hel dag i anspråk medan en del skett på en eftermiddag.

Hur har vi hunnit detta och vad har barnen lärt sig? Vi har hunnit eftersom vi prioriterat tid tillsammans. Barnen har lärt sig att familjen är viktig. Dessutom har de lärt sig att för att vi ska kunna ägna oss åt roliga saker tillsammans måste vi alla (efter förmåga) hjälpas åt med det som måste göras.

Om vi viker tvätten tillsammans hinner mamma med att spela ett par omgångar memory också. Om hon tar hand om hela tvätten själv hinns inget spel. För att vi ska kunna åka till badhuset på lördag eftermiddag hjälps vi alla åt att städa och förbereda middagen på förmiddagen...

Detta har varit fullkomligt självklart ända sedan mina pojkar varit små. Det har också inneburit att de lärt sig saker tidigt, min lilla kille strök kökshanddukar när han var fyra år. Det var bland det bästa han visste när jag sänkte strykbrädan till hans nivå och vi arbetade tillsammans i tvättstugan. 

Alltså har vi umgåtts mycket med varandra även under det nödvändiga arbetet.

Våra barn har alltid känt sig behövda i vardagen och det har lett till  stolthet och en stark självkänsla. Nu har den äldste flyttat hemifrån och inte en enda gång har han behövt vår hjälp med något praktiskt.  Däremot ringer vi varandra flera gånger i veckan för att vi vill prata och han kommer naturligtvis och hälsar på när han kan. 

Min yngste (16 år) sköter sin egen tvätt, lagar mat två gånger i veckan och dammsuger gemensamma ytor varje torsdag. Det behövs aldrig något tjat för att han ska göra sina sysslor och vi har ett alltigenom harmoniskt familjeliv.

Och trots att pojkarna är stora/vuxna gör vi fortfarande en del tillsammans även om naturligtvis kompisar tar en hel del tid.

Var skriver jag att våra barn fått som de velat så fort de velat det? Varför tror du att mina barn är/har varit bortskämda?

Om du läser mitt inlägg igen så ser du att vi gjort saker tillsammans som familj. Vi har alltså haft roligt allihop.

Om du läser noga så ser du också att vi för att kunna göra de roliga sakerna tagit ett gemensamt ansvar för vardagssysslorna. 

Att som barn/ungdom få ett ansvar för något "tråkigt" (som i vår familj ofta blivit till något trevligt i och med att vi gjort även det tillsammans) för att vi senare ska kunna göra något roligt tycker jag faktiskt är motsatsen till bortskämdhet.

Våra barn är mogna självgående individer som kan hantera vardagen utmärkt. De är ansvarsfulla och omtänksamma. De vet mycket väl att möda kommer före lön i livet och tror inte att någon annan ska sopa banan åt dem.

Det kan man visst. Ja, inte bara tvinga ut barnet i trädgården kanske, men att ta med barnet på en utflykt, badhus, lekland går utmärkt. För det allra mesta har barnet riktigt roligt av bara farten.

Att dina barn var "besvärliga", det kan inte ha berott på att de var understimulerade och hade behövt mer engagerade föräldrar?

När det gäller att din svärdotter inte vill "vara ifred" kan det mycket väl bero på att de har ett mysigt och harmoniskt familjeliv så att hon (och din son också kanske) inte har något behov av att vara ifred.

Det där med att gå ut och roa sig har i alla fall jag alltid tyckt vara överskattat. Visst var jag ute en del som ung men det behovet brukar fasas ut för de flesta när man bildar familj.

Jag tycker att du TS ska ta ett steg tillbaka och acceptera att din son och hans fru aldrig kommer dela dina åsikter när det gäller barnuppfostran och familjeliv. Och att det är okej, man måste inte tycka likadant.

Visst, du tycker att det är roligt om kusinerna är lika men den drömmen får du bara ge upp för det kommer aldrig ske. Först och främst är de två olika individer dessutom har de fått helt olika förutsättningar i livet.

Ditt stora barnbarn verkar tyvärr tilldelats en nitlott när det gäller föräldrars duglighet medan den lille verkar ha fått storvinsten och fått upplysta, engagerade föräldrar som sätter sitt barn och hans utveckling högt på listan.

Menar du att ditt yngsta barnbarn får precis som han vill på sekunden? Det har jag svårt att tänka mig.

Ett barn kan mycket väl lära sig att vänta, ta hänsyn och visa tacksamhet även om föräldrarna anpassar livet efter allas behov och önskningar.

För oss har det aldrig varit några problem att få barnen att förstå att man inte kan få allt man vill hela tiden. Eller att "idag gör vi det du föreslog och på fredag åker vi till badhuset som din bror föreslog. Och på lördag har vi hemmadag så att vi får lite hushållsarbete gjort och efter det ser vi på film tillsammans".

Vad gäller kostnader så finns det mycket som är gratis. Besöka en ny lekpark, vara i skogen, besöka biblioteket, museum... På biblioteket kan man även låna filmer gratis till filmkvällen.

Lekland och bio kostar en del men badhus är billigt särskilt om man tar med egen matsäck i stället för att köpa på plats.

Dessutom finns det mycket man kan göra hemma som brukar uppskattas av både barn och vuxna. Baka,laga mat, spela spel, lägga pussel (mina söner tyckte särskilt mycket om golvpussel), hoppa hage, sparka boll, att så ett frö som man sedan följer utvecklingen av, vi sådde ofta krasse som växer fort och smakar gott.

Det finns mycket man kan hitta på som är gratis eller billigt men det kräver ju engagemang från de vuxna och en förutsättning är ju att de vuxna vill umgås med barnen.

Det verkar ju helt klart så och nu får sonen och hans fru skit för att de inte gör samma sak. Sorgligt, och ts kommer aldrig få en nära relation till deras barn.

Fast i och för sig tror jag inte att ts är ute efter en relation med sitt yngsta
barnbarn. Hon verkar ju inte se honom som en egen person utan bara som någon som ska reflektera det äldsta barnbarnet och endast existera i relation till honom.

Nej, det är nog sant. Sorgligt, men sant. 

Jag hade skämts ögonen ur mig om jag gjort något så ouppfostrat som att bjuda hem mig själv till någon utan att ha kollat med dem om det passade.

Hade jag dessutom varit så ofin att jag ens antytt ett missnöje över att mina planer faktiskt inte fungerade (eftersom jag inte kollat först) hade jag nog gömt mig under en sten i skogen tills jag återfått mina grundläggande sociala färdigheter.

Jag hade skämts ögonen ur mig om jag gjort något så ouppfostrat som att bjuda hem mig själv till någon utan att ha kollat med dem om det passade.

Hade jag dessutom varit så ofin att jag ens antytt ett missnöje över att mina planer faktiskt inte fungerade (eftersom jag inte kollat först) hade jag nog gömt mig under en sten i skogen tills jag återfått mina grundläggande sociala färdigheter.