Barnet terroriserar hela familjen
Jag är mormor till ett barnbarn. I familjen finns mamma, pappaoch fyra barn varav han är det tredje. Han är nu 8.
Han är diagnosticerad adhd för ett år sen och medicinerar. Det hjälper liite, men inte tillräckligt. I skolan, i vanlig klass, sitter han 90% av tiden utanför klassen med assistent. Han gör absolut inte det som han borde och klarar inte av att vara i klassen med de övriga.
Han har dålig självkontroll och när det är motgångar eller nåt inte går som han vill så kan han bli destruktiv och aggressiv. Han kan börja slåss och söndra saker.
Han klarar inte av att övergå till en aktivitet, gå och äta, klä på sig, gå och lägga sig, utan att någon handgripligen leder honom dit och handleder.
Det är så sorgligt, för honom själv förstås, men också för familjen, syskonen. Hans våldsamma humör påverkar dem alla. Föräldrarna bråkar sins emellan och skyller på varann. Pappan reser mycket, och fattar inte att mamman håller på att gå under när hon blir ensam med barnen, för det är så jobbigt. Hon är känslig och har svårt att handskas med utmaningarna. Hon berättade idag att hon lekt med tanken att ta livet av sig dör att det är så tungt i livet. Hon ser ingen glädje i nåt mer och ingen utväg vad hon ska göra med barnet.
Någon annan här i liknande situation? Hur har ni klarat av det?
Det känns ohållbart.
Håller med om att familjen behöver söka hjälp. Också att pappan behöver träda in och hjälpa till mer.
Det som ofta blir ett stort problem i dessa situationer är att barnet med funktionshindret aldrig ges chansen att lyckas. Det blir bråk och skrik och kärleken från föräldrarna lyckas inte gå fram och barnet blir då ännu bråkigare. Det förlorar självkänslan och känner sig misslyckad.
Lösningen ligger i att de vuxna förändrar sitt förhållningssätt, inte barnet. De vuxna behöver lära sig bra strategier som förebygger situationer som barnet med funktionshindret inte klarar av. I LAB (Lågt Affektivt Bemötande) tänker man att kraven på barnet ska ges utifrån dess nivå. När kraven blir för stora reagerar barnet med ilska eller andra former av knasigt beteende. Genom att inse att det är de vuxnas ansvar att ställa rätt typ av krav på barnet kan en del av bråken förebyggas.
En annan del handlar om att föräldrarna tar sitt ansvar att behärska sina känslor i kritiska situationer. Ingenting blir bättre av att föräldern använder en aggressiv röst, utmanande kroppsspråk eller andra former av provocerande beteende. Bättre att vara strategiskt smart och försöka avleda med ett "ska vi kolla om det där spelet vi beställde finns i brevlådan" än att komma med tjatiga förmaningar eller utskällningar.
Vissa strider behöver man ta. Men det får inte bli vardag att man bråkar stup i kvarten. Därför får man svälja vissa saker. Om barnet exempelvis har tagit kastrullen till hjälm kanske man ska låta saken bero. Kastrullen är redan i behov av diskning. Inget blir bättre av att man inleder en konflikt om just den saken.
Det finns många bra LAB-relaterade tips i facebookgrupper som handlar om LAB. Men allt bygger förstås på att föräldrarna kan hitta en gemensam grund och att de hjälper varandra i vardagen. Därför är det mycket viktigt att pappan sätter sig in i problematiken och prioriterar att vara närvarande med sina barn.
Vårt ena barn hade stora problem med att hantera sin vardag. Vi kämpade länge med LAB men det blev ändå bråk ibland. Till slut lyckades vi vända den negativa trenden. Nu fungerar vardagen på ett sätt som vi aldrig trodde var möjligt tidigare.
Det finns hopp om förändring!