Erfarenhet av insemination

Vet inte riktigt vad jag tycker om RMC, allt tar ju ganska lång tid och de har inte varit supertydliga i kommunikationen. Jag har haft många frågor om till exempel varför äggstimuleringen blev tokig och lutealfasen så kort, men får inga svar. Allt är normalt, får vi ofta höra. Och det gör oss lite frustrerade.

När börjar du med sprutorna igen? Hur många dagar ska du ta dem?

Eftersom jag fick mens så tidigt behövde jag ändå ta ett graviditetstest igår och återkoppla till RMC. Skrev då och påminde att förra insemineringen hade varit problematiskt. Barnmorskan ringde upp, de hade missat att läsa journalen. Så de tog beslut om inga fler insemineringar utan direkt på IVF. Men det hinner de inte med innan jul. Har ett telefonmöte med en läkare om två veckor för att lägga upp planeringen inför IVF.

Ja okej, hoppas att det blir bättre. Har en känsla av att man nog får ligga på ganska mycket för att få svar på de frågor man har.

Jag började med sprutorna för tre dagar sedan. Har inte en aning hur länge jag ska ta dom. Ska på ultraljud i veckan och jag skulle ta dom varje dag tills det besöket, och då får jag nog reda på hur många dagar till innan jag ska ta ovitrelle. Min gynekolog ville nog ha en längre reglering på mig denna gången, då ägget släppte innan insemination förra gången.

Vad skönt ändå att ni går direkt till IVF. Men kan tänka mig att det är frustrerande att ni inte kan försöka innan jul? Du kanske har svarat på detta men är detta ert första barn?

Låter bra att de håller koll på regleringen så inte ägget släpper i förtid. Den här gången håller vi tummarna att det blir exakt!

Ja, det är lite frustrerande att inte kunna göra något de närmsta två månaderna. Försöker planera in mycket roligt i kalendern. Tänker att jag också ska lägga tid på att förbereda kroppen inför IVF, typ leva hyfsat sunt. Fast vet inte om det faktiskt går att förbereda kroppen, eller om det överhuvudtaget gör någon skillnad?

Vi har inga barn sedan innan. Är 34 år, och enligt läkaren är jag förhållandevis ung i sådana här sammanhang. Men jag nojjar ändå. Har ni barn? Hur gammal är du?

Ja, vi hoppas det går bättre denna gången. Jag har proppat i mig hormoner nu så länge så jag börjar nästan fundera på om det inte hade varit bättre att vara utan:)

Kör på med så mycket roliga saker ni kan:) gör sånt som du mår bra av att göra. Jag försöker lyssna mer på min kropp och göra sånt jag vill och tacka nej till saker som jag inte vill göra. vi försöker också planera in roliga saker. Dock är det så att merparten av våra vänner har alla små barn eller nyfödda bebisar och då känns det ganska jobbigt att umgås. Av den simpla anledningen att det känns aldrig som man bara kan vara om du förstår vad jag menar? Man ska hela tiden påminnas om att man själv inte lyckats. Därför gör vi en del saker själva, för att slippa påminnas.

Första barnet för oss också. Fyller 34 år nästa år. Så vi ligger nära varandra i ålder:) har ni många vänner runtomkring som har barn också?

Ja, dessa hormoner alltså. Det känns lite obehagligt att proppa i sig dem. Jag tar inga sprutor nu, så ska bli spännande hur cykeln beter sig den här månaden. Hur gick det förresten med din sambos provsvar? Är ni diagnostiserade som oförklarligt barnlösa?

Förstår helt hur du menar - det är jättesvårt att umgås med vänner som har barn. Men det är också svårt att umgås med våra vänner som inte har barn (de som är frivilligt barnlösa) för de ställer också massa frågor och sneglar på mig på middagar om jag dricker vin eller inte. Många frågor om vi försöker, om vi är sugna på barn, om det inte är dags snart, osv. Familjen är likadan. Till och med kollegor ställer frågor. Så ja, vi gör också en hel del saker själva.

Goddag allesammans!! På måndag ska jag och min sambo på vårt första möte på infertilitet kliniken i Lidköping. Är så himla nervös. Vi köpte en vagn igår och jag är inte ens inseminerad än hahahah . Jag hoppas de går innan jul. Ska ha ägglossning 20 december. Va tror ni? Kan de räcka med en månad utredning?

Jag har ofta hört att Västra Götaland har de längsta köerna av alla regioner i Sverige. (Får kontakt med många därifrån, även om avståndet ofta blivit ett hinder för att gå framåt.) Men det kanske blivit bättre på senare tid?

Skönt ändå att slippa hormonerna ett tag eller? Även om jag kan tänka mig att man bara vill köra på så fort som möjligt?

Det första provet visade lite färre i antal, det andra såg helt normalt ut. Vilket vi båda tyckte var så skönt. Så de tyckte inte det var några konstigheter egentligen skulle jag gissa. Med tanke på att de rådde oss att köra på med inseminationerna och inte skicka oss direkt till IVF? Så jag vet inte vad man skulle diagnostisera oss som:)

Har tagit sprutor i sex dagar nu och ska in på VUL imorgon för att se hur äggen växer och få lite klarhet i när vi ska göra nästa insemination.

Vi har inga vänner utan barn, haha! Men jag förstår exakt vad du menar med att folk sneglar och frågar. Jag fick frågan om jag var gravid en gång på jobbet bara för att jag stod och höll mig på ryggen... men är det några som vet vad ni går igenom i er omgivning eller ni har inte sagt något?

Hur gick VUL? Har du fått besked när inseminationen ska ske? Vi har ett telefonmöte med läkaren i nästa vecka för planering inför IVF. Till dess ska vi förbereda de frågor vi har, men känns inte som vi har så många - mer än kör, kör, kör! Efter tre år är jag jäkligt otålig...

Jag har berättat för en vän vad vi pysslar med. Men hon är tyvärr ganska oförstående, så vi ska nog hålla allt för oss själva från och med nu. Ifall det blir jobbigare än så här ska jag be RMC om att träffa en terapeut. Jag har börjat se tendenser av att jag blir dyster och bitter när andra blir gravida eller har barn - och en sån person vill jag inte bli. Har ni familj eller vänner som känner till vad ni går igenom?