Min pappa är hemlös

Det är första gången jag uttrycker detta - men min pappa är hemlös.

Det är egentligen inte synd om honom, han har orsakat detta själv - men ändå tar tanken sönder mig.

Min far var otrogen mot min mamma i flera år. Jag fick se de som barn och jag visste att de var fel men orden var för svåra för att uttrycka så jag var tyst. I flera år. Till slut fick mamma reda på det, och trots att hon förlät honom så många gånger så fortsatte det. Han flyttade ut och började bo på källaren i sitt jobb - och ingen vet. Jag och min pappa har alltid haft en fin kontakt, men tog slut där och då. Han var en fantastisk pappa, och nu pratar vi en gång per år vid födelsedagar. Jag försöker inte tänka på det, men tanken av att han bor i en källare under kall vinter, och när jag såg han senast såg han så undernärd ut. Jag bor i en liten lägenhet och har ingen plats, vet inte ens om jag vill göra plats då jag faktiskt inte pratat med han på 2 år nästan. Han hade en lägenhet ett tag, och den betalade han inte som han skulle. Han har en prick.

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur glömmer man sin far när man vet att han bor i en källare, inte har tillgång till värme och mat? Vad kan man göra för att få hjälp? Hur funkar Soc?