17 år och gravid! Behålla?

Om du inte känner att du skulle klara det själv så ska du inte behålla. Utgå från att du får klara dig själv, pappan är bara en bonus (om han väljer att ta sitt ansvar). Du kommer få föräldrapenning lägsta nivån (läs om det på försäkringskassan) när du är mammaledig. Du kommer även att få barnbidrag. Underhåll av pappan om ni inte har barnet typ halva tiden var. Fint att din familj är glad, låter som att de kommer att stötta dig. Funkar det att bo kvar hemma?

Jag bor för tillfället hos min pojkvän i väntan på att flytta till stödboende då det inte funkar att bo hemma. 

Jag har varit i likande sisst. Jag och min pojkvän slarva vilket resulterade i en graviditet. Båda bodde just då hemma. Jag hade vikariat och han strö jobb. Jag ville inte ha barn alls och va abaolut inte redo då. Jag och pojkvännen pratade mkt. Han stötta mig i vilket val jag än hade gjort men ville helst abort. Jag ville inget men de blev en abort. Jag har sen den dagen levt med ångest. De är flera år sen nu och en del av mig önskar vi tagit ett annat beslut. Så tänk vad vill du. För mig va hela processen både fysik mem framför allt pysikt jobbigt. Pengar brukar lösa sig om man vill. Och absolut om du har föräldrars stöd. Men känner du inte att du inte klarar ett barn är de fel mot barnet. Men skit i vad dina föreldrar vill, vad dina svärföräldrar vill och till och med vad din pojkvän vill. De vikiga är vad vill du?

Jag fick mitt 1a barn när jag var 17. Absolut inget jag rekommenderar andra till men för oss gick det bra!

Känns dock som en dålig idè att skaffa ett barn om du inte tror att du klarar av det... Räkna inte med t.ex. stödfamilj eller så utan räkna i värsta fall med att klara dig helt själv med ekonomi och allt som ingår...

Lycka till och hoppas du kommer fram till vad som är bäst för dig!

Förutsättningarna är verkligen inte de bästa:

Du har inte inkomst mig att försörja ett barn.

Du har ännu inte gått ut gymnasiet.

Din partner vill inte.

Din hemsituation är så pass dåligt att du inte kan bo där.

Du är inte myndig.

Klart det kan gå bra att gå barn när man är 17 men bered dig på att det blir väldigt tufft. Det är tufft även för den som har en stöttande partner och en familj man kan bo hos. Du har inget av det i dagsläget. Bered dig på en mycket knaper ekonomi fram tills att du gått klart gymnasiet och att den därefter inte blir fantastisk heller. Du gör det onödigt svårt för dig själv genom att bli mamma redan nu.

Att skaffa barn väldigt tidigt innebär att man väljer bort en hel del. Att leva ett sorglöst ungdomsliv, ut och resa med kompisar, plugga utomlands, flytta till en annan stad, bara kunna tänka på sig själv, gå ut och festa när man vill osv, listan kan göras lång. Inget fel i det men du väljer bort saker du ännu kanske inte inser att du vill göra. Ja, du får ett barn och det är fantastiskt men du har många år på dig att få det för barnet. Det är inte bråttom.

För din skull är det nog bättre att du ordnar upp din boendesituation, går klart skolan och skaffar ett fast jobb samt helst en partner som vill samma sak som du. Att ha de förutsättningarna kommer att göra hela ditt liv betydligt lättare.

Med det sagt så är inte abort ett enkelt val och det är inte lätt att vara rationell när hjärtat skriker behåll.

Tror du ska hitta någon att prata med. Finns stöd att söka hos ungdomsmottagningen eller MVC, ta hjälp där!

Allt med att leva ett vanligt ungdomsliv känner jag att jag gjort med fylla osv. Som sagt har aldrig min situation hemma varit bra och jag känner att jag kanske äntligen kan få mig en egen familj. Leva knapert har jag också alltid gjort under min uppväxt till och från men ser inte detta som ett problem.

Har försökt tänkt på vilka alternativ som finns men vill välja nått som blir bra för så många som möjligt. Känner inte att något allternativ känns bra just nu.

(Glömde även nämna att jag gick på p-piller när detta startad.)

Om du själv inte har haft någon trygg uppväxt - är det något du vill att ett litet barn du väljer att sätta till världen kanske också får uppleva om det är så att du inte kommer kunna ta hand om detta barn?

Behåller du av egoistisk tanke?

Det kan gå jättebra för sig men det kan gå jättedåligt för dig. Det vet du inte förrän stunden är kommen.

Ungdomslaget är mer än bara en karatefylla med vännerna en lördag.

Det är att ta reda på vem man är, hinna arbeta upp sig så man har en någorlunda ekonomisk stabil trygghet. Ett eget boende. Att göra misstag som man lär sig av. Att kunna chansa och ta risker utan att det påverkar någon annan än sig själv.

Behåller du barnet så väntar ett tungt ansvar. Men det kanske blir det bästa du gör.

Men den som får betala priset om det inte går bra är barnet

Nej, förstår att inget alternativ känns bra.

Jag har gjort abort när jag var betydligt äldre än du är nu. Det var ett svårt beslut och jag tänkte på det varje dag länge efteråt. Abort är sällan enkelt känslomässigt men det kan vara rationellt rätt ändå.

Ungdomslivet är mer än några fyllor. Att bli mamma nu gör att du begränsar vilka val du kan ta senare. Det är troligen saker du inte ens vet nu att du kommer vilja göra. När man inte har barn har man en frihet man aldrig kommer ha när man har ansvar för ett barn.

Exempel på sådant du väljer bort (eller i alla fall gör väldigt mycket svårare för dig själv att göra):

Leva studentliv i en studentstad

Plugga utomlands

Resa på backpackerresa

Dejta (hår ju men du kan knappast vara särskilt spontan och du kommer inte vilja introducera nya män i barnets liv hur som helst)

Flytta till en annan stad (har ni gemensam vårdnad kan pappan sätta stopp)

Att skaffa ett eget barn är inte lösningen på din dåliga familjesituation. Vill du inte ge ditt eget barn bättre förutsättningar än du fått? Att inte ha någonstans att bo, inga pengar och minimalt med stöd är inte bra förutsättningar för att bli förälder. Om du väntar tills du har bostad, jobb, en buffert, en medförälder som vill, större socialt nätverk så kommer det bli lättare för både dig och framtida barn.

Behåll barnet

Jag fick barn som ung. Alla kompisar försvann för de var mitt uppe i sitt ungdomsliv med fester, resor osv. Så jag var ensam, och alla i föräldragruppen var "gamla" så vi hade inget gemensamt. Jag hade ingen möjlighet till barnvakt heller, vilket det låter som att du inte heller kommer ha. Jag hann inte gå klart skolan och ju längre tid jag var borta desto svårare blev det så nu är jag outbildad och har aldrig riktigt haft ett fast jobb. Men jag lever tillsammans med pappan och vi har det bra ekonomisk och kärleksfullt.

Barn är det bästa som finns men det är väldigt tråkigt att jag missade hela sena tonåren och 20 års åldern. Jag kommer aldrig kunna flytta från min stad, vilket jag verkligen vill då jag inte trivs här. Barnfria resor är bara att glömma. Det är otroligt mycket som man missar..

Jag ångrar inte barnet men jag önskar att jag hade väntat tills jag var 25 iallafall.

Hej

Vilken jobbig sits :/ Om jag går till mig själv hade jag som 17 åring verkligen inte varit mogen nog att ta hand om ett barn. Men som sagt, det är jag. 

Jag själv fick mitt första barn när jag var 35 tillsammans med min man, när jag skaffat hus, stabil inkomst och ett socialt nät som jag vet stöttar mig om det skulle krisa med barnvakt eller annan stöttning. Livet med barn är inte en dans på rosor, det är stundtals extremt krävande samtidigt som det är det bästa som hänt mig.

Trots att få barn är det bästa som hänt mig och att jag var 35 när jag fick barn kan jag ändå tänka på allt jag inte hann göra innan jag blev mamma. Jag skulle velat ha rest mycket mer, tagit en lång resa ensam, utbildat mig färdigt, gjort ännu mer spontana utflykter med min man etc... Och detta känner jag som 35 åring... Jag har ju verkligen levt mitt ungdoms liv. Men ändå känner jag att det finns delar av det som jag ångrar att jag inte kunde göra. Tänk då hur mycket du som 17 åring kommer känna att du går miste om.

Du är bara i början av ditt liv, och du skriver att du känner att du har festat klart. Det är inte bara festandet man "förlorar", du ger upp din frihet totalt. Tänk igenom ditt beslut noga, är du beredd på att stå där (i värsta fall) ensam, när pojkvännen har dragit, kompisarna försvinner en efter en pga du inte har tid att vårda relationerna med dina vänner? Och när din boendesituation redan nu är lite si och så, den kommer inte bli bättre med en bebis på armen.

En abort är inte ett enkelt val, jag gjorde en när jag var 20. Jag funderar fortfarande på vilken liten person det barnet hade blivit och hur hon/han hade sett ut idag osv. Men jag hade inte boendet, inkomst, socialt nät och min pojkvän ville verkligen inte ha barnet. Jag är glad för barnets skull att jag inte behöll, jag hade inte kunnat ge det en bra uppväxt.

Kram

Behåll