Olika kärleksspråk

Jag lever med världens mest fantastiska människa, en man som har allt och som jag älskar och respekterar så högt. Vi har det fantastiskt bra, liksom hundraprocentigt kompatibla på i princip alla plan.

Han ger mig dagligen komplimanger. Och ibland har det kommit fram att han tycker jag är dålig på att ge dem till honom. Och visst, det är jag verkligen. Jag är inte uppväxt med att ha fått höra att jag är fin eller söt t ex, från början kanske för att vi inte hade den jargongen i min ursprungsfamilj, och senare (i skolan/ungdomstiden) troligen för att jag helt enkelt inte var särskilt snygg eller populär.

Har därför lite svårt att ta till mig komplimanger, kan inte riktigt tro på dem och dessutom känns det ju utomordentligt fånigt att svara ?du med? om man precis fått höra ?vad snygg du är?.

Han har dålig självkänsla och därför (?) ett behov av att höra sånt här, ofta.

Grejen är att jag är helt betagen av honom, varje dag. Han ÄR sjukt sexig och snygg. För att inte nämna hans fantastiska personlighet. Men tanken når liksom inte fram till munnen.

Vi pratar såklart om det. Har även levt i en usel relation tidigare där jag ofta fick veta hur dålig jag var och vad jag än sa mottogs med skepsis eller ogiltigförklarades på olika sätt. Detta har jag såklart berättat för min man. Han har tidigare varit med om svek (otrohet) vilket säkert påverkar hur han känner och agerar. Men känslor är ju inte logiska och rationella. Jag vill ju att vi möts där vi är och hjälper varandra att må bättre.

Kan det ligga något i det här med kärleksspråk, tror ni? Att jag ärvt de kärleksspråk som ?talades? i min utsprungsfamilj, alltså samtliga utom just komplimanger?

Hur har ni gjort för att mötas? Kan jag bli bättre på att ge komplimanger? Alla de övriga kärleksyttringarna kommer liksom av sig själv för mig men komplimangerna måste jag klämma fram ... och det märks säkert.