Syskon eller inte - hur bestämmer man sig?

Syskon är det finaste man kan ge ditt barn! Det är en relation som inte går att jämföra med någon annan.

Så absolut försöka!

Jag skulle nog fundera på om förhållandet orkar med att ens försöka bli gravid? Orkar ni igenom ännu en period av samma kämpande OCH ett aktivt barn med allt vad det innebär?

Jag skulle börja fundera i den vägen först.

Jättebra att du funderar! Min uppfattning är att många idag bara kör på, gör som man "ska" eller som "alla andra" gör.
Mitt bästa tips är att utgå från er själva och verkligen göra en risk-och konsekvensanalys. Faktiskt. 
Vad behöver vi, vad funkar, hur mycket/lite vill och kan vi jobba, vem gör vad, vad för avlastning har vi mm.
Vi valde att vänta tills vi faktiskt började känna längtan och jag var en superstolt enbarnsmamma i nästan 10 år.

Men jag hade tiden med mig, det är den stora skillnaden oss emellan. Vi hade möjlighet att vänta in känslan av att det skulle vara kul. Hade vi aldrig fått den känslan hade vi varit nöjda. Nu blev det så att vi fick ett syskon drygt 11 år senare och då var jag 37. Det är jättemysigt att ens barn har syskon. Men jag ljuger om jag säger att det är happy happy varje dag. Det är sjukt slitsamt. Två barn är inte som två barn, snarare 50 nya parametrar som ska vägas in i allting hela tiden. 
Tid för varann har vi sällan men vi känner varann bra och är ett bra team så vi är inte oroliga för den biten, vi har samma humor och kan skratta åt det.

Som i natt, då var lilla barnet vaken ett par timmar och ville gå upp när klockan var strax efter halv två. Då får man bara okej, vem av oss har mest på jobbet och behöver vara mest alert måndag morgon? Det slutade med att pappan fick ta över den lilla och försöka söva om honom medan jag lade mig i gästrummet. Tonåringen sov sig igenom kaoset

Barn kan ju vara vakna nattetid, sova oroligt mm medan de är bebisar. Men inte bara då utan det fortsätter ju upp i åldrarna trots att man som vuxen gått tillbaka till arbetet för länge sen.

Har själv flera syskon som jag värdesätter något enormt men jag kan inte svara att jag är odelat för att alla måste ha syskon. Även om det blev så nu. Ditt barns absolut närmaste lierade vän eller själsfrände kan bli en dagiskompis, en vän från gymnasiet eller en framtida partner det vet man ingenting om. Att man är syskon är inga garantier för stöd eller ens vänskap.

Läs vad du själv skriver! Tvekar man så mycket som du/ni gör, så ser jag verkligen inte varför man ska skaffa ett till barn?

Det liv du beskriver att ni lever nu, låter fantastiskt! Ett till barn kanske saboterar allt, eller gör allt ännu mer fantastiskt. Ingen vet.

Det vi VET är att ert liv just nu är perfekt - frågan är om man vågar gå in och peta i det? Det finns ett talessätt som lyder -don?t fix what?s not broken-. Ni kanske helt enkelt ska vara nöjda med ert perfekta familjeliv och inte skaffa barn nummer två bara för att man -ska-.

Ni vet inte hur det barnet blir, ni vet inte hur ert förhållande påverkas, ni vet inte hur er relation till det befintliga barnet blir - ni vet inte ens om barnen kommer att älska varandra eller ens ha glädje och nytta av varann. Det är långt ifrån alla syskon som trivs ihop...

I er situation och utifrån det du beskriver, så skulle jag ALDRIG riskera något genom att skaffa ytterligare ett barn. Verkligen aldrig!

Om du läser vad du själv skriver, så inser du ganska snart att du innerst inne inte riktigt heller vill.

Well, njae... Det är långt ifrån alla syskon som trivs ihop.

Fler och fler väljer att bara skaffa ett barn, just för att den valmöjligheten finns numera, när man inte längre behöver föda 10 ungar för att vara garanterad en arvinge som överlever upp i vuxen ålder.

Att bara ha ett barn har enorma fördelar; man har tid, ork, pengar, plats, fler möjligheter, osv.

Jag ser ytterst sällan syskon hänga ihop utomhus. Oftast leker barn med sina egna respektive kompisar; barn1 har sina vänner och barn2 har sina vänner.

(Många väljer ju till och med frivillig barnlöshet, då drifterna för den moderna människan ser annorlunda ut. Människan är inte ett utdöende släkte).

Numera har vi val. Vi behöver inte leva upp till bilden av hur det ska vara. Vi är friare idag och det finns inga -ska- och -måste-.

Syskon är det finaste man kan ge sitt barn, VÄNTA VA!? Är du på RIKTIGT??? :-O

Lillasyster: Mamma, varför skaffade ni mig?

Mamma: För att storebror skulle få ett syskon!

Herregud man skaffar väl inte barn för sitt befintliga barns skull!? Jag hoppas att du skrev fel för annars är det bland det sjukaste jag någonsin läst!

Barn skaffar man, två vuxna emellan, för att man vill ha barn med varandra. INTE för att det barn man redan har, ska få ett syskon eller för att ens föräldrar ska få barnbarn eller för att ens syskons barn ska få kusiner.

Herregud!

Ni får tycka annorlunda. Men jag älskar den gemensamma historia som jag och mina syskon har. Det är bara vi, i hela världen, som delar erfarenheten attväxa upp i vår familj.

Det är guld värt att vara flera när ens föräldrar blir gamla och eller sjuka.

Det har ha varit så fint att se hur våra två barn bondade och lekte ihop som små. Nu i skolåldern bråkar de en hel del men ibland klickar det. De är ju aldrig ensamma barn.

Problemet som jag upplevt det (som valde att inte skaffa fler barn) är att man känner sig skuldbelagd som "förvägrar" sitt barn det som andra tycker är den finaste gåvan. Något som barnet inte ens vet att den saknar för just det... den har ju faktiskt inget syskon så den vet inget annat.
Man får tycka vad man vill men när en person som är i valet och kvalet ställer en fråga så kan man tänka lite på vilka ord man väljer.

I synnerhet då syskon inte alltid är så väldigt positivt.

Min vän står helt ensam, trots två syskon, efter att deras föräldrar gick bort. Syskonen struntar i allt och den enda som bryr sig är min kompis.

Jag och en annan kompis ställer upp och hjälper henne med att rensa, kontakta mäklare, sälja av saker, kontakta jurist, präst, osv.

Hennes syskon är ingenting värda i detta. De var bra vänner som barn, upp till strax innan tonåren. Men därefter har de inte haft så mycket kontakt.

TVEKAR man på ett till barn så ska man INTE skaffa ett till barn!

Och man ska absolut inte -skaffa ett syskon- utan det ska isf heta -skaffa ett till barn-.

Vi vet inte heller. Många faktorer som ska stämma för oss - min mans jobb tar slut i vår så han måste hitta något annat, vi skulle i så fall på sikt behöva ett större boende så det blir ju någon miljon mer i inköp medan vi med ett barn är nöjda med boendet vi har. En annan sak är att jag vill gärna ha vissa arbetsuppgifter som någon annan kommer få om jag blir föräldraledig och det är bara en person på arbetsplatsen som har dessa så då får jag senare söka mig någon annanstans efter föräldraledigheten om jag vill utvecklas.

Och sedan samma som ni att man vet hur man har det, men inte hur man får det med ett barn till. För mig är det inte självklart att det kommer vara värt det, men min man vill gärna ha fler barn. Jag är t ex rädd att få ett barn med särskilda behov. Vi var egentligen på väg att försöka nu under hösten men sedan fick jag kalla fötter så nu ska vi avvakta tills min man får nytt jobb och se hur vi känner då. Jag längtar inte men är rädd att kanske ångrar mig om vi bara har ett barn och sedan är det för sent.

Med tanke på ert sköra förhållande skulle jag säga nej, skaffa inte fler barn.

Äh där får jag nog rätta dig. Det finaste man kan ge sitt barn är kärlek, tid, respekt...