Psykisk sjuk förälder

Beklagar verkligen. Vet hur det känns för har varit i liknande situation. 

Det är jättesvårt att diskutera med sin partner, för om de inte har varit i samma situation så är det svårt för folk att förstå. Män tenderar dessutom att komma med råd när allt man vill är att prata av sig.

Det är ju ett helt jättepaket av känslor som går långt tillbaka till barndomen och innehåller allt från irritation till dåligt samvete och känslor av otillräcklighet samtidigt som barnet (du) rent objektivt sett är den det egentligen  är "synd" om efter en psykiskt sjuk förälder oftast inte har kunnat tillgodose ett barns känslomässiga behov. 

En variant är att försöka hitta andra i samma situation att diskutera med, antagligen via nätet. Det kan vara väldigt skönt att diskutera med andra som verkligen förstår.

Ett annat är faktiskt motion. Ut på en cykeltur, rask promenad eller joggingtur. Det gör underverk med humör och får tillbaka tankarna på rätt spår. Tvinga ut dig själv, framför allt just när du bara vill sitta och stirra in i väggen. Efter bara 15 minuter känner jag mig bättre oavsett vilket humör jag var på när jag började.

Meditation, yoga och avslappning är förstås också alltid bra, men har man hamnat i den här känslomässiga orkanen så måste man först ur förälderns magnetfält.