inga barn

Jag har alltid tyckt illa om barn, ända sedan jag själv var gammal nog att börja tänka på sådant strax före puberteten. Det har stundtals gränsat till hat eller åtminstone förakt. Man får känna så, det är helt ok att inte bli helt lyrisk så fort nån snackar om bebisar. Absolut nej på att få en unge tvingad i famnen!! Fy sjutton...

Om du funderar på egna i framtiden kan jag iaf försäkra dig om att det är annorlunda. Jag hade själv tvivel inför att bli förälder men pratade med en kollega som jag visste hade samma inställning (han har två) och det lugnade ner mig väldigt mycket. Man har helt andra tankar och känslor, om inte annat hjälper biologiska funktioner till att skapa starka band.

Du behöver ju inte gå och berätta detta för dina släktingar, många är oförstående och kan känna sig personligt förolämpade. Däremot kan du undvika vissa tillställningar där barn kommer att vara aktivt närvarande eller bara gå dit någon timme, det vore ju synd om du tappade kontakten för den sakens skull. Och gratulera de som ska ha barn, det är ju personer du annars bryr dig om och deras lycka kan du åtminstone glädjas med, även om inte med själva orsaken.