Börja om igen med bäbis vid 40?

Jag började inte direkt om i en bonusfamilj, däremot skaffade jag och min man barn med väldigt många år emellan.
Vi fick en bebis det året vår äldsta fyllde 11.
Det var 100% självvalt och jag ångrar honom inte, såklart. Däremot ställer det ju helt andra krav på oss. En tonåring och en tvååring har vitt skilda behov och ganska olika uppfattning om vad som är roligt.. för att förenkla. Vilket gör att vi ofta delar upp oss och hänger med varsin så att säga. Inte jättekul alltid men det är enklast så.

Dessutom var ju stora barnet väldigt vad vid den tillvaro vi hade skapat. Någon av oss vuxna fanns för det mesta tillgänglig för lek, för läxläsning, för att  följa med på aktiviteter mm. Numera behöver vi jämka allt med syskonets mat-och sovtider om vi alla ska kunna följa med. Eller så får vi dela upp oss.

Han kan inte ha kompisar hemma som väsnas när syskonet ska sova middag eller lägga sig för kvällen. Lilla syskonet är dessutom kinkig med sömn vilket gör att vi vuxna ofta behöver vila dagtid för att vi varit uppe och härjat på natten. Så jag känner mig inte alltid som den jätteroligaste mamman till mitt stora barn. Men det var så det blev, och vi båda vuxna gör allt för att prioritera storebror när tillfälle ges så att han också känner att vi finns där, att det inte alltid är den lilla som styr.

Tror inte att man ångrar de barn man får men prata igenom innan hur ni skulle vilja att det blev och vad som krävs för att ni ska kunna ha det så. Så kommer det säkert gå jättebra!

Jag är född -77 o har två flickor födda -06 och -08. Jag o min exman skilde oss och jag hann leva både som singel och särbo. Jag o flickorna reste mycket osv. Träffade min nuv sambo år 2015. Han är tio år yngre o hade ej barn sen tidigare.

Jag hade väl inte längtat efter fler, men tanken började gro när det kändes, och känns, så bra mellan oss. Först var det bara tal om en sladdis och bebisen föddes i början av 2018. Sen tänkte vi att fan, bebis blir ju så ensam när de andra växt upp, det vore värdefullt med ett syskon i nära ålder, så nu har vi minstingen som är född i maj 2019 också.

Jag har med andra ord börjat om med råge! Det har gått jättebra. Upplever att jag är bättre på det mesta, jag har ju sån rutin nu. När de äldsta var små trodde man att man alltid skulle ligga o torka upp makaroner från golvet i evigheters evighet, men vips så är de stora och man inser att det inte dröjer så länge innan de flyttar hemifrån. Det har varit en gåva att få dessa små, att få chansen en gång till. Jag kan göra smartare val kring det mesta i livet nu, jag springer inte på alla bollar samtidigt som jag hade en tendens att göra när jag var yngre. Jag prioriterar och har alltså mer ork.

Det har varit berikande för de äldre att få småsyskon också förstås. Det är härligt att se hur de tagit småsyskonen till sig. 11-åringen och snart 2-åringen leker en hel del faktiskt.

Jag ångrar alltså inget. Känner till och med att jag gärna skulle ha fler barn än de fyra vi har nu. :)

Självklart är det tufft i perioder, när 13-åringen halkar efter I skolan pga ditten o datten och man ska räcka till åt alla. Å andra sidan får barnen lära sig jämka, samarbeta osv. Med varandra och med oss vuxna.

[quote=80085627][quote-nick]Zakopane skrev 2019-12-08 12:07:29 följande:[/quote-nick]Jag ångrar alltså inget. Känner till och med att jag gärna skulle ha fler barn än de fyra vi har nu. :)

Självklart är det tufft i perioder, när 13-åringen halkar efter I skolan pga ditten o datten och man ska räcka till åt alla. Å andra sidan får barnen lära sig jämka, samarbeta osv. Med varandra och med oss vuxna.[/

Vad härligt att höra! Mina barn är också födda 06 och 08.

Det som är det jag oroar mig mest för är sömnlösa nätter (jaa det är viktigt för mig att få sova)

Samt risken för att det ska vara något fel på barnen, tänker att jag inte skulle fixa ett barn med särskilda behov när jag tvekar över om jag skulle fixa ett normalt barn...

Men det finns förstås bra tester för sånt nu för tiden.

Kul att höra att det gått bra för er :)

Sömnlösa nätter stinker. Det är det jobbigaste för mig också. Inte bara i början när man ammar nätterna igenom utan även nu när barnet börjat förskolan och jag är åter på jobbet. Då vill jag kunna prestera, vara pigg och alert och inte komma dit som ett vrak för att jag haft ett barn som lekt propeller i min säng hela natten.
Men det går ju att lösa. Äldre barn är ju så pass med i matchen att de kan förstå att man  måste vila en stund på dagen. Plus att det ju finns en till förälder.
Apropå funktionshinder och särskilda behov så gjorde vi nipt när vi väntade nr 2 just för att kunna förbereda oss på det om så skulle vara fallet. 

Vi gjorde också NIPT, bekostade det själva i vecka 10. Om man får dåligt resultat på KUB i vecka 12 kan man ju få NIPT bekostat av landstinget. Men då är man rätt vad det är i vecka 15 och det känns mindre bra om man skulle behöva ta ställning till nåt sjukdomsbesked.

Jag var sjukskriven för utbrändhet runt år 2012, så jag var ganska orolig att jag skulle ha svårt att orka med ett spädbarn. Men fördelen med detta var att jag lärt mig hushålla med min ork.

allt har som sagt gått finfint, och nu har vi ju två små. Jag kan till och med komma på mig själv med att gå runt o önska mig ännu en småtting.

Men hur i hela fridens dar' tänker du nu????

Skall ni skaffa barn för att få något "gemensamt" (=gemensamt intresse, gemensamt projekt etc)??
Det är troligtvis i så fall snabbaste vägen till en separation.
En halvbra relation blir inte "bra" igen med ett nytt barn. Tvärtom, en ny baby med åtföljande vaknätter, infektioner, inskolning på förskola etc etc kommer att slita oerhört på er relation.

Hedvig:

Vi har det inte alls dåligt nu på något sätt. Det jag menar är inte som ett projekt eller så utan gemensamt på ett djupare plan såsom att ha ett barn tillsammans som vi kan se växa upp och älska lika mycket.

Nu är det lite att jag tar hand om mina barn och ansvarar för dom och han om sina (när det gäller skola, aktiviteter, kläder osv osv)

Självklart är jag otroligt medveten om risken att förhållandet kommer knaka i takt med vaknätter, inskolningar, sjukt barn och allt sånt där jobbigt. Det är ju det som får mig att tveka.

Men sedan kommer vi ju att sitta där och vara 68 år och då ångrar man sig kanske att man inte skaffade fler barn...?

Förstår precis hur du tänker. Och säger, kör på. Ni har båda massor av rutin nu och perspektiv. När barnen är så stora som era så vet man hur fort det går, man har liksom facit. Man vet att jobbiga perioder kommer, men man överväldigad inte av känslan att ska det vara så här jämnt?! utan vet av erfarenhet att vad det än är går över.