Åh, jag förstår att det måste vara extremt jobbigt. Små barn är ju inte direkt finkänsliga i den frågan heller, trots att det krossar föräldrahjärtat. Pappan borde för övrigt säga till mer; sonen är ju fortfarande för ung för att förstå att hans beteende sårar, men man måste ju förklara att det absolut inte är ok att slåss och det låter som att det faller på pappan just nu.
Men som sagt, det där brukar ju också tvärvända och sen är det bara den andra föräldern som gäller och den första är ute i kylan ;) blir säkert annorlunda redan när du börjar jobba igen. Att han tar dig för givet nu tyder ju tvärtom på att du är en väldigt närvarande förälder som alltid finns till hands?
Isagil skrev 2019-12-03 07:20:17 följande:
Tack för svar, jag har tänkt i samma banor, och jag hpller inte fast honom på det sättet som det verkar, min instinkt är att kolla av honom att allt är ok, men är pappa hmma någonstans i huset sså är han blixtsnabb med att slå och riva. Mina instinkter kommer ju av sig själv, jag blir j7 en orolig mamma liksom. Det känns så onaturligt att inte få trösta när han gråter hejdlöst om han till exempel skadat sig. Jag håller mig också undan och låter dem få ha sin relation då jag verkligen är glad att de ha en sån fin relation, men det betyder inte att jag kan känna en sorg att mitt eget barn stöter bort mig. Jag får inte ens vara med och leka med dem tvp eller krama på pappa då slår han bort mig, pappan hjälper inte till genom att säga ifrån till honom heller när han gör så det har ju blivit ett dem mot mig situation. Kram och tack för att du tog dig tid att skriva.
