Forum Barn 1-2 år - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 1åring föredrar sin pappa

    Mån 2 dec 15:36 Läst 0 gånger Totalt 22 svar
    Mån 2 dec 15:36 -5

    Ända sedan han blev medveten om omvärlden har han föredragit sin pappa. Mitt hjärta klarar inte mer för jag förstår inte vad jag gör fel. Verkar inte finnas någon mer som är eller har varit i samma situation som mig. Så nu skriver jag här för att nå ut till fler för att se om det kanfinnas en enda själ där ute som kanske också upplevt något liknande? När pappa är hemma är det som om jag inte existerar. Gör han illa sig och pappa är hemma så ska pappa trösta, oavsett om jag är först på plats att trösta, han gör allt för att slita sig loss frånmkna armar när jag försöker trösta, slår och river mig i ansiktet, slänger sig bakåt och skriker tills jag släpper ner honom, då springer han till pappa för att få trösten.

    Nu orkar jag inte mer, jag orkar inte slåss för att få trösta honom, jag orkar inte slåss för att få hans kärlek. Jag är hemma med honom, har varit det i 16 månader. När jag betyar för folk att han är pappas pojke och att han är pappig blir alla förvånade och säger ofta "oj vad konstigt, oftast är de ju mammiga i den åldern", det här tar så otroligt hårt på mig. Vad gör jag för fel?? Är ju som sagt jag som är hemma med honom så är också den som sätter regler. Men de tär ju jag som ska vara hans trygghet?? Jag leker och myser med honom om dagarna so mycket jag kan, men har ju andra hussysslor som måste göras. När papöa inte är hemma är han ganska nöjd med mig, men inte alls lika kärleksfull mot mig som mot sin pappa. Vad ska jag göra?

    Vi brukar göra saker på dagarna som åka och bada, gå ut och fika, leka utomhus etc. Så det är inte så att vi inte gör saker tillsammans. Jag vill egentligen bara veta om jag är ensam om detta fenomen.

  • Mån 2 dec 16:14 #1 +2

    Men du har nog förklaringen själv: du har varit hemma med honom, han är så van vid dig medan pappa (antar jag?) jobbar och inte hinner träffa barnet lika mycket som du? Då är det inte konstigt om barnet passar på när pappa är anträffbar. Sedan är barnet så litet, det kommer garanterat gå igenom massor av "mamma-" och "pappafaser" i sitt liv.

  • Mån 2 dec 21:17 #2 +4

    Underbart att ditt barn har en så fin relation med sin pappa!

    Att du inte kan respektera och acceptera deras relation är något du får ta upp med en psykolog eller liknande. Prata med BVC om de kan hjälpa dig/slussa dig vidare.

  • Mån 2 dec 21:24 #3 +1

    Yes, har en kompis vars 2-åriga barn definitivt föredrar pappan, så du är inte ensam. Kom precis på en till kompis där det är samma sak. Så du är inte ensam, och det där lär variera med tiden. :)

    Nu har jag mer erfarenhet av hundar än barn, men mitt barn gillar verkligen inte att mysa (stor sorg) och inte hunden heller (också sjukt trist). Men jag tycker det är väldigt viktigt att respektera deras känslor och inte tvinga dem till något. Så om din son river och klöser dig innan du släpper taget så tänker jag att du inte gör det tillräckligt snabbt. Hundar och så små barn går ju bara på ren instinkt, och vill de inte så vill de inte. Bara att respektera och släppa taget, så kanske de ändrar sig när de märker att deras signaler respekteras. ;)

  • Mån 2 dec 22:09 #4

    Min dotter föredrog sin pappa på exakt det sätt som du beskriver tills dess att vi fick ett barn till. Hon var då två år precis, och sedan dess har hon nog faktiskt varit mer mammig än pappig. Men det går i perioder. Ibland föredrar hon ena föräldern och ibland andra. Vi har fler barn och det är samma sak med de andra barnen också. Så jag tror att du kan lugna dig, din tid kommer :)

  • Mån 2 dec 22:40 #5 +2

    Kan förstå att det är lite jobbigt ...men det kommer förmodligen att vända. Ett barns liv är långt, ha tålamod , huvudsaken att du å pappan är medveten å överens med varandra.

    Kram

  • Tis 3 dec 07:10 #6 -2
    BurningDiamond skrev 2019-12-02 21:17:37 följande:

    Underbart att ditt barn har en så fin relation med sin pappa!

    Att du inte kan respektera och acceptera deras relation är något du får ta upp med en psykolog eller liknande. Prata med BVC om de kan hjälpa dig/slussa dig vidare.


    Jag behövde stöttning när jag skrev på det här forunet, inte någon som ber mig söka hjälp. Inte någonstans har jag skrivit att jag inte respekterar deras relation, jag önskar att inte vara någons slagpåse Bara. Och om det är normalt att sonen föredrar sin pappa före mig så pass att han gör allt för att komma ifrån mig, speciellt då varenda människa jag stött på säger att de tycker att det är konstigt. Om du varken har erfarenthet eller bättre råd kan du skrolla vidare och ge plats för de som förstår och kan ge mig råd.
  • Tis 3 dec 07:20 #7
    Ignoramus skrev 2019-12-02 21:24:30 följande:

    Yes, har en kompis vars 2-åriga barn definitivt föredrar pappan, så du är inte ensam. Kom precis på en till kompis där det är samma sak. Så du är inte ensam, och det där lär variera med tiden. :)

    Nu har jag mer erfarenhet av hundar än barn, men mitt barn gillar verkligen inte att mysa (stor sorg) och inte hunden heller (också sjukt trist). Men jag tycker det är väldigt viktigt att respektera deras känslor och inte tvinga dem till något. Så om din son river och klöser dig innan du släpper taget så tänker jag att du inte gör det tillräckligt snabbt. Hundar och så små barn går ju bara på ren instinkt, och vill de inte så vill de inte. Bara att respektera och släppa taget, så kanske de ändrar sig när de märker att deras signaler respekteras. ;)


    Tack för svar, jag har tänkt i samma banor, och jag hpller inte fast honom på det sättet som det verkar, min instinkt är att kolla av honom att allt är ok, men är pappa hmma någonstans i huset sså är han blixtsnabb med att slå och riva. Mina instinkter kommer ju av sig själv, jag blir j7 en orolig mamma liksom. Det känns så onaturligt att inte få trösta när han gråter hejdlöst om han till exempel skadat sig. Jag håller mig också undan och låter dem få ha sin relation då jag verkligen är glad att de ha en sån fin relation, men det betyder inte att jag kan känna en sorg att mitt eget barn stöter bort mig. Jag får inte ens vara med och leka med dem tvp eller krama på pappa då slår han bort mig, pappan hjälper inte till genom att säga ifrån till honom heller när han gör så det har ju blivit ett dem mot mig situation. Kram och tack för att du tog dig tid att skriva.
  • Tis 3 dec 07:22 #8
    Solblomma30 skrev 2019-12-02 22:09:24 följande:

    Min dotter föredrog sin pappa på exakt det sätt som du beskriver tills dess att vi fick ett barn till. Hon var då två år precis, och sedan dess har hon nog faktiskt varit mer mammig än pappig. Men det går i perioder. Ibland föredrar hon ena föräldern och ibland andra. Vi har fler barn och det är samma sak med de andra barnen också. Så jag tror att du kan lugna dig, din tid kommer :)


    Tack, jag hoppas det, då jag längtat efter ett barn så länge jag kan minnas, och när jag äntligen fick ett så vill han inte ens veta av mig. Men håller tummar och tår att det blir lite mer balans.
  • Tis 3 dec 07:25 #9 +1

    Min son hade en väldigt pappig period ungefär i den åldern och jag var jätteledsen och kände mig så dålig. Men det gick över, senare var han mer mammig i perioder och nu när han är nästan 12 skulle jag säga att han tur sig lika mycket till oss båda även om han verkar föredra att prata med mig om något är jobbigt.

  • Tis 3 dec 07:56 #10

    Många barn har långa perioder då de föredrar den ena eller den andra föräldern. Du behöver dock fundera på dina egna reaktioner. Jag vet att det inte är det du efterfrågar i tråden men när du kallar det för att slåss om hans kärlek kan jag inte låta blir att reagera. Slåss mot vem - hans pappa? Är det en sådan föräldrarelation ni ska ha?

    Sedan säger du att barnet inte vill veta av dig, att lägga in sådana vuxna känslor i ett spädbarn som reagerar på instinkter är inte heller rätt.

    Du behöver stöd i detta innan dina känslor förstör din relation med både pappan och barnet.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll