Jag älskar ingen

Sällar mig till skaran av icke älskande. Tror jag.

Jag tror min oförmåga att älska beror på att jag aldrig känt mig älskad själv och därför inte lärt mig att älska.
Har sedan jag var barn bara upplevt att jag är i vägen, ställer till besvär, utnyttjas, ingen som bryr sig om hur jag mår/har det osv. Det har varit så hela mitt liv och jag är nu 45.
Har hela livet blivit ratad och bortprioriterad av både föräldrar, syskon, "vänner", kollegor, x-maken osv.

Formad av livet så har jag så klart en kan-själv/klarar-mig-själv-attityd som skydd och omgivningen tror att jag är osårbar och att man kan behandla mig därefter. Att man inte behöver bry sig om mig.
Detta resulterar då så klart i att jag heller inte släpper in folk och inte heller tillåter mig att tycka om dem för jag vet att de snart kommer att utnyttja mig eller bara rata mig.

Eller så har jag någon vanföreställning om att kärlek och omtanke skulle handla om att man bryr sig om andra människor och inte bara prioriterar sig själv.
Kärlek är kanske att bara bry sig om sig själv? Vad vet jag...