Jag är kär! Iaf känns det så. Men jag vill inte....
Jag vill inte känna så här. Jag är gift och det är inte min man jag är kär i. Men jag VILL vara kär i min man.
Vi har tampats ett tag med problem, jag känner mig inte sedd och respekterad för han låter mig göra allt hushållsarbete. Jag har tydligt talat om vad jag vill ha och behöver och han klarar att hålla det ett litet tag, hjälpligt iaf. Men jag behöver att han klarar sin del alltid. UTAN att sucka, stöna och gnälla.
Jag kräver inte mycket tycker jag. Disken var dag (han kommer hem senare än jag så jag lagar maten) och sopor vid behov. Dammsugning då och då och kanske en tvätt då och då. Men tar han disk och sopor, då är jag helt nöjd.
Vi är också helt olika som personer och när vi var kära så gick det bra. När kärleken ebbat ut så blev det sämre. Vi har varit tillsammans i åtta år och det är senaste året jag har börjat ledsna och säga ifrån. Vi har inga barn ihop.
Mannen jag är kär i då. Ja, jag vet inte ens om jag ÄR kär eller om det är för att jag och maken har det dåligt. Mannen i fråga är 16 år äldre än jag för det första. Han är dessutom gift, men bor som särbo sedan nyligen. När vi först pratade om att han skulle bli särbo fanns inget intresse från min sida och då fick jag intrycket att särboskapet mer var en början till att skiljas. Men jag kan ha fel så klart.
Mannen i fråga är en kollega som jag jobbar med några timmar, två dagar i veckan och de övriga dagarna känns mest som en transportsträcka tills vi ses igen.
Om han är intresserad vet jag inte och det är egalt eftersom jag inte tänker göra nåt åt min attraktion. Men vi har så många gemensamma intressen och han har nu bjudit hem mig på te.
Jag blir alldeles nervös och nipprig i hans närhet. Som när en var fjorton och såg killen man var kär i gå förbi och så vågade man knappt titta.
Jag är rädd att han ska se och märka hur jag känner. Jag VET ju som sagt inte om det är äkta eller bara ett uttryck för att mina känslor för min man har svalnat. Eller ändrats snarare, för jag älskar honom fortfarande, men mer som ett syskon.
Jag känner ansvar för honom, för hans mående.
Min man har en negativ personlighet. och har ingen direkt passion för något. Kollegan är passionerad och sprudlande glad. Så är han säkerligen inte alltid, men alltid när jag träffar honom. Min man missköter dessutom sina tänder. Det har han alltid gjort, men på senaste tiden nå enormt. Han gillar sötsaker och eftersom vi inte umgås knappt på senaste två åren så har jag inte sett hur illa det är, men hans tänder är helt trasiga och bruna! Han har dessutom fobi för att ha nåt i munnen så tandläkaren är svårt att få honom till. Han kan inte ens kyssas så vi pussas alltid bara. Han kysser mig om jag verkligen vill, men hur kul är det när jag vet hur otäckt han tycker att det är att ha en tunga i sin mun eller sticka sin tunga i min mun? (Vi kysstes alltså bara i början nån gång, nu vill jag inte ens)
Jag blir glad av min kollega. Min man känns mer som ett måste. Vi umgås nästan aldrig min man och jag. Han sitter vid datorn och jag i vardagsrummet och sysslar med hantverk eller kollar på tv. läser eller något annat.
Vi gör nästan inget ihop, det enda gemensamma vi har är att gå på bio. Men vi gillar inte alltid samma filmer så det rinner ofta ut i sanden. Om inte jag tar tag i det och bestämmer en film, som måste vara en film vi båda kan ha intresse av att se, så blir det ingen bio.
Vi var ute och åt för ett halvår sen. Vi sa inte många ord till varandra under måltiden, vi har helt enkelt inget att tala om. Jag vill inte börja tala med honom av 'rädsla' för att han ska kläcka ur sig något jag får skämmas för. Han har blivit mer och mer rasistisk och jag tycker inte heller att invandrarpolitiken som varit ett tag är bra. Men jag klagar inte på alla invandrare för det, jag klumpar inte ihop alla till parasiter som bara vill leva på bidrag bara för att de är invandrare.
Jag klagar inte heller på allt och alla, vi kan inte åka bil 5 min innan han har hittat nåt att klaga på hos någon medtrafikant.
Jag VET att jag borde skilja mig, men herregud så svårt det är! Vi grälar ju liksom inte, vi är oense och vi kan diskutera, särskilt det senaste året och han tycker nog jag är rätt bitchig som inte ger mig. Jag vill ju ha honom i mitt liv ändå, han var min bästa vän som jag gifte mig med, han är som en pappa för min yngsta som knappt minns hur det var att bo med sin egen pappa. Hans ena bästa vän är min bror som vi firar jul med varje år. Deras barn har växt upp med min man som en del av mitt liv.
Vi skulle ju bli gamla med varandra. Han KAN ju vara den där underbara mannen om han bara vill. Emellanåt tror jag inte att han vill, men när jag frågar så säger han alltid jo, det vill han, han älskar mig fortfarande mest av allt. Men... räcker det? Jag tror inte det. Och så den där kollegan som strular till allt...
Ville mest skriva av mig, har du några råd så skriv dem gärna. Jag hoppas alla kan hålla en trevlig ton, jag VET att jag är dumt velig och feg. Det är verkligen jättesvårt att göra det jag borde. Jag tänker hela tiden på alla andra först och främst, det ligger i min natur. Jag har dock börjat tänka på mig och göra saker jag tycker är roliga även om min man inte vill hänga med.Så det tar sig.
