Är det fel att vilja vara ensam om man finner ro?

Hej folket.

Jag hoppas att allt är bra med er.

Går direkt på sak; Jag kommer från ett ursprung som har en viss kultur att alla i släkten ska vara involverade i nästan allt som föregår i ens liv.

Med detta får man oftast höra tjafs, konflikter, skitsnack, saker man skulle gjort, inte gjort o.s.v.

När jag umgås med vänner eller bekanta så hör jag oftast att de skryter med en agenda. Det kan handla om pengar, utbildning, jobb, resor, sex, intelligens, utseende o.s.v.

På jobbet är jag yngst men också rätt omtyckt (såvitt vad jag förstått). Däremot hör jag kollegor prata illa om varandra. Vem som är lat, vem som borde bli avskedad, vem som tror att den är bäst, störst och vackrast.

I skolan hör jag folk som skryter och smörar för föreläsare och trycker ner de som har svårare för studierna.

Senaste månaderna har jag bara känt att jag finner en sådan otrolig ro över att få vara ensam. Jag svarar knappt vänner, familj och andra på telefonen för vill ej att det ska leda till diskussioner jag inte har ork till att lägga.

Jag finner en sådan otrolig ro över att studera i min lägenhet utan att någon stör, jag finner ro att titta på filmer, laga mat, spela, städa helt alldeles ensam.

Jag har börjat tänka att varje gång jag hör andra vänners och familjs åsikter och diskussioner så blir jag mest illamående.

Det har nu blivit att jag har hörlurar på tågresa för att slippa höra människor prata, jag har låtit bli att besöka familj och vänner enbart för att undvika den minsta lilla eventuella chans till att där ska utbytas ord om andra människor utan att jag själv vet vad som är sant och ej.

Lite svårformulerat av mig men jag hoppas att ni förstår.

Börjar tro at det handlar om att jag står och jämnför mig själv med folks skeva bild de byggt upp om sig själva att de är störst, bäst och vackrast.

När jag låter bli att lyssna på dem och väljer att vara ensam så mår jag mycket bättre, gör bättre ifrån mig och känner en djup ro samt en högre självmedvetan.

Nu får jag höra att jag knappt hör av mig som innan eller planerar saker som jag brukar göra tidigare. Att jag bara försvinner och ej är social.

Tycker detta är jobbigt då det kommer från vänner och familj.

Vad tycker ni? Är detta en nyttig vana jag inte kan låta bli eller gör jag helt och hållet fel mot människor runt om kring mig?

Är det verkligen som dem säger att ?ensam är stark? eller upplever ni att jag framstås som arrogant?

Tack för att ni har läst och är ännu mer tacksam för eventuella svar och råd.