Vi som planerar äggdonation 2020

Jag är inte över 45 men har alltid velat ha barn sedan tidig ålder men det blev inte av och jag satsade för mycket på karriären (något jag helt ångrar idag). Men på Olga behandlar de upp till 51 år så det är många gör detta i den åldern.

Första gången jag hörde äggdonation blev jag helt förskräckt och sa aldrig i livet och då har jag ändå alltid som yngre velat hjälpa till genom att ha fosterbarn, adoptera osv. men känslan av att inte ha något eget genetiskt barn var så främmande för mig. De nekade mig dessutom IVF i Sverige så fick inte ens försöka med mina egna ägg. När jag väl fick försöka i utlandet och det inte gick så gick tankarna gick snabbt över och jag accepterade det. Jag är oerhört tacksam för att kvinnor donerar sina ägg, det är liksom ingen lätt process att gå igenom. För mig var det viktigt att få ta del av donatorns information så mycket som möjligt och det var därför vi bland annat sökte oss till Olga. Det är så olika det där, vissa vill inte se ett foto av kvinnan osv men för mig var det helt tvärtom. Nu tycker jag det är lite spännande och barnet slipper få ens egna hemska sidor, haha. Jag är så glad och tacksam över att denna möjlighet faktiskt finns.

Jag hade tagit med en hel del till donatorn och hennes barn och hon lämnade mig ett vackert vykort med ett fint meddelande på insättningsdagen. Det kändes bara rätt på alla möjliga sätt.

Nu är det ju så att ÄD inte är ett säkert kort heller och alla som vill få barn får tyvärr inte det, vilket är fruktansvärt. Jag tänker att någonstans måste man ställa sig frågan om tio år (när det är försent) kommer jag ångra mig för att jag inte försökte? 

Jag är som sagt 49 o mina barn är 18, 15 och 13. Jag våndades mest över vad de skulle tycka, men de verkar inte se det som någon stor grej när jag till sist vågade berätta för dem.

sen nojar jag över vad andra ska tycka, typ släkt o vänner, men det är ju egentligen skit samma. Min mamma visade sig vara riktigt positiv, otroligt nog, men det är nog för att hon är mycket mer positiv till min nya partner än till mitt ex. Min pappa har jag inte berättat för ännu, men det blir bra. 
När man berättar för vänner tycker ju alla bara att det är coolt o alla känner redan nån som gjort samma, så det är ju inte så himla ovanligt längre.

Är det något jag lärt mig av mina barn så är det att barn är sina egna individer, mina är lika mig på vissa sätt o väldigt olika på andra, så de är mest sina egna o det kommer "donatorbarnet" också vara. Så jag oroar mig inte för att jag inte blir genetisk förälder.

Min största vånda var/är dock gentemot donatorn; är det moraliskt att "köpa" genetiskt material av en kvinna i en mindre ekonomiskt priviligierad situation? Jag gillar inte tanken på att jag skulle utnyttja någon för att jag kan och vill ha nåt. Jag tänkte på om jag var som en äcklig gubbe som åker till Thailand o köper en fru, typ.
Så det vore väldigt intressant att höra hur ni andra tänker om det.

Nu har jag ju gjort det, o det känns mycket bättre sedan jag varit på kliniken och sett vilket fint bemötande och vård man får där. Så att donatorerna förhoppningsvis får minst lika fint bemötande, och jag är naturligtvis oerhört tacksam mot donatorn. det är ju också en handling av empati och solidaritet att donera. 

Är inte 45 men 43. Jag känner också åldernoja. Har försökt komma på varför jag gör det och det mesta handlar om andras åsikter, att man i andras ögon anses för gammal. Men varför ska andras åsikter styra? Kanske också det där med att jag kommer att ha fyllt 60 innan barnet blir myndigt. Kommer man orka hänga med och ge det man vill till sitt barn i form av delaktighet i aktiviteter mm? Men samtidigt, att få barn i högre ålder är inget nytt fenomen. Min mormors mor fick sitt sista vid 46 och då fanns definitivt ingen hjälp att få.
Om det känns rätt eller inte kan bara ni avgöra i slutänden. Du skriver att det känns omöjligt att inte försöka, ja då är det väl bara att köra

Hur gamla är dina barn? Går det att ta upp frågan med dem?
Sätt upp en plan om hur länge och hur mycket ni är villiga att lägga, om ni kommer dit får ni ta diskussionen igen, se hur det påverkat er osv om ni orkar fortsätta.

Jag känner mig någorlunda redo att berätta i tråden. Jag har precis gått in i vecka 9 efter första ÄD försöket på Olga. Kan inte förstå det. Förra veckan hade vi första ultraljudet. Precis några dagar innan fick jag en liten blödning och sattes på behandlingsplan B. Jag var så orolig att det var missfall och att vi inte skulle få höra något hjärtslag på ultraljudet. Vi kommer dit och så får vi frågan hur många embryon som sattes in. Jag svarade med 1 naturligtvis frågandes. Till svar fick jag: det är två på skärmen, ni ska ha enäggstvillingar. Förstå chocken. Jag förstod det knappt ens när jag fick höra två hjärtslag och allt såg fint ut. 

Vi är så glada men samtidigt blev oron ännu värre (trodde inte det gick och oroa sig mer men jodå) med tanke på att det redan är en komplicerad graviditet då jag inte har någon sköldkörtel.

Olga-kliniken blev lika förvånade som vi för tydligen är det inte så vanligt med tvillingar på deras klinik sa min samordnare.

Försöker ta en dag i taget, jobba för att inte tänka på allt detta hela tiden. Jag avundas kvinnor som njuter av sin graviditet. Förstår inte ens hur det är möjligt.

Tack till er alla som peppat och stöttat med meddelanden, det har betytt jättemycket för mig. Mycket har man varit med tidigare men detta är på en helt annan nivå.

Tack snälla för ditt svar. Just nu är jag mest orolig för den mängd medicin och ev biverklingar som man får i sig. Var är vanligt och vad ska man hålla ett extra öga på ifall det är nån allvarlig biverkning som kan leda till blodpropp/stroke eller likande...

Precis börjat med Provera och efter några dagars användade vaknade jag av att mitt finger domnat bort och fick skaka det till liv och detta har nu hänt 2-3 nätter vilket jag tror har med hormonbalansen att göra, Någon som fått nåt likande?

Gogglade på det och det finns nåt som heter Karpaltunnelsyndrom som gör att en nerv blir trängd om det svullnar i handleden, vilket det kan göra när man äter hormoner etc.

Får nog börja förbereda mig på att det är kört denna gång. Tyckte att testet var svagare igår och idag är jag helt säker. Tycker att styrkan på dagens test motsvarar det för en vecka sedan, vilket jag tolka som ett dåligt tecken. Har precis lämnat nytt Hcg så på onsdag borde jag veta om det är någon idé att fortsätta med medicinerna eller inte.V 5+1 idag och Officiell testdag imorgon.