Vad gör er nervösa vid en dejt?

Jag är självsäker och har pondus vad avser yrkeslivet. I mitt privatliv är jag livrädd för att göra fel och bli utsatt för kritik och kritiska ögon. Min exfru var tyvärr en väldigt negativ person med mycket höga krav. Ingenting jag gjorde blev nånsin godkänt utan blev kritiskt granskat och det har satt sina spår tyvärr. Jag blir fumlig, osäker och vet inte om mina dejter menar allvar eller om de driver med mig.

Låter som du har dålig självkänsla? Att du känner att din personlighet inte duger?

Vad får dig att slappna av vid en dejt? Hur ska hon bete sig för att du ska förstå att hon trivs med dig? Räcker det med att hon säger det? Vill träffa dig igen och igen?

Ja mitt äktenskap bröt ner min självkänsla då min fru i princip hela tiden påpekade att jag inte duger. Svårt att ta sig ifrån det trots att vi skildes för flera år sedan.

Det som får mig att slappna av är ju de som faktiskt är intresserad av vad jag tycker och känner oavsett om det handlar om middagen vi äter, politik eller mina barn. Och som kommer med intresserade följdfrågor och kan ge lite intelligent motstånd. Såna personer som släpper prestige och mobilen och koncentrerar sig på mig och oss där i stunden.

Det som gör mig nervös är de som har storslagna planer för framtiden och inte kan sluta prata om sig själva och deras besvikelse på gamla ex. Samt de som kommer med en massa krav utan att ens fundera på om det ens är möjligt att leva så. Vi är i medelåldern och det finns barn som inte är helt vuxna än och jag fattar verkligen vad det innebär men om kraven är så många och komplicerade kanske man inte ska ha någon partner alls istället. Det är då jag börjar undra om de driver med mig när det tycker det är normalt att schemalägga sex en gång i veckan i sin kalender.

De kvinnor som gör mig nervös helt enkelt såna som har en dominant natur och ska ha det på sitt sätt.

Kan bero på vad för slags vibbar du sänder. Vänd blicken inåt.

Nu är jag kvinna förvisso men frågan har ibland kommit upp när jag pratat med de män jag träffar i största allmänhet och de jag frågade berättade att veliga kvinnor gör de nervösa. Såna som mest är tyst, sitter och pillar med mobilen och mestadels håller med om allt de pratar om och sällan tar initiativ till egna åsikter eller egna påhitt. Inte blyga och inte introvert utan mer bara en känsla av att inte riktigt vara närvarande. Och efter många dejter fortfarande inte kan svara på om de är intresserade av honom eller inte.

Samt att en del män blir nervösa och osäkra om de träffar någon de anser vara i en lite bättre liga, att personen är lite mer dominant/vacker/gå-påig än vad som framkom i mailen.

Det är ju rätt spänt att dejta, ännu mer så om man inte varit ute på banan på 20 år. Män behöver ju också oroa sig för att de fysiskt ska kunna prestera. Med åldern kan ju det bli svårare, man har diverse krämpor, tänk om man kommer för snabbt, inte får upp den, ståndet dör. Just den biten slipper ju vi kvinnor tänka på.

Fyra dejter är rätt lite och det låter väl rätt sunt att de inte går all in och är tokdominanta i sängen när ni inte känner varandra. Fortsätt dejta om det känns bra så lär väl det där lösa sig.

Mina erfarenheter av dejting senaste åren är snarlik,  även om jag inte dejtar den typen av män du beskriver. Prestige och karriär och sådant är helt ointressant för mig. Männen jag träffat runt 30-40 har varit ganska osäkra. Mjoriteaten har också varit exceptionellt dåliga i sängen och urkassa på kommunikation. Levt ensamma alltför länge, och inte haft längre relationer än högst 2 år, vilket kan förklara omognaden jag känt. De har antingen velat ligga på första dejten, men sällan  varit särskilt angelägna för fortsatt kontakt, eller kk, eller så har de varit typen som aldrig vågat träffas trots intensiv uppvaktning och kontakt på nätet och i telefon.

Jag har känt att de varit alltför rädda för att jag skulle få känslor och ställa krav som skulle bli obekvämt så de har hellre avbrutit kontakten. Helt ofattbart för mig att förstå, speciellt med dem där sexet hade stora förutsättningar och de funnits väldigt stark attraktion.

Jag vet inte varför det verkar var så vanligt med den manliga osäkerheten som går igenom i sexualiteten? Den nya mansrollen och digitaliseringen av känslor och kärlek ställer ju annorlunda krav på män än tidigare. Kvinnor kan kosta på sig att ställa högre krav eftersom vi inte behöver dem för vår försörjning. Samtidigt har män otroligt mycket mer att välja på i vår tid och därför mindre motivation att binda upp sig. De föredrar kortare sexuella historier och kravlöst mestadels.

Osäkra

Jag tänker som så att dominans är ganska mycket och väldigt olika. Personer som själva ser sig som dominanta är rätt ofta precis motsatsen. Självförtroende faller rätt lätt, men självkänsla består.
Så sluta sök normativa cis-män med mycket snicksnack. 

Ja, det är ju precis det jag gör? Jag tänker att det är något i mitt sätt och att jag behöver ändra på mig för att männen ska kunna slappna av med mig. Men vad ska jag ändra på?