Livet som singel

Men var singel ett tag då. Man måste inte ha en partner. Sex och tvåsamhet kan man uppleva ändå utan en relation.

Sen kan jag tycka att får du dåligt samvete för att du vill träna med en partner hemma så har du helt klart träffat fel person. Självklart har man egna intressen och egen tid i ett förhållande utan att det ska behöva bli en källa till diskussion.

Ja absolut. Som jag skrev så har jag haft några trevliga kvinnor att umgås med sen separationen så den biten har jag inte saknat. Jag skulle såklart kunna fortsätta träffa kvinnor men det är just det där. Även om man bara är vänner så förväntas man ju träffas kanske ett par ggr i månaden i alla fall.

Även en vän (with benefits) kan bli besviken när väljer egentid.

Just att jag får dåligt samvete kan ju bero på mig också. Jag har till viss del dålig självsäkerhet som jag måste jobba på.

Fler får gärna skriva om sitt singelliv, hur bra eller dåligt det är.

Jag kan säga att direkt efter separationen så var jag helt säker på att jag skulle dö av ensamhet om jag inte levde ihop med en kvinna. Nu känns det nästan tvärtom.

Allt har sin tid och just nu är det ensam jag vill vara. Om nåt år kanske jag vill träffa nån, vem vet. Jag kanske väljer ensamheten resten av livet.

4.5 år sen skilsmässan och trivs utmärkt. Har haft några längre dejter, eller vad man nu ska kalla det, och landat i att jag vill vara själv. Är 50+ tre barn 8-13 år gamla. Förstår inte alls hysterin i att man måste träffa någon, och sambo vill jag aldrig vara någonsin, med någon. Möjligen särbo, men det ska mycket till i så fall, har det så bra som singel.

Är också en singelpappa på 40+, har två barn vv. Är inne på ungefär samma spår som dig men vill inte stänga dörren för ett förhållande helt. Träffar jag en fantastiskt kvinna med liknande intressen vill jag gärna bli sambo igen. Men fram tills dess tänker jag njuta av singellivet och vv lägger jag tiden på barnen. Precis efter skilsmässan gick för mycket tid år till att försöka hitta en ny kvinna. Det gick iofs ganska lätt men blev tyvärr helt fel tillsist.

Jag förstår inte varför en relation i den här åldetn (40+) måste innefatta samboskap och bonusliv. Jag är inte heller intresserad av det utan vill ha en mer vuxen relation där vi respekterar varandras frihet, är särbo och ses när vi kan.

Jag har ett barn i tonåren som numera umgås mest med vännerna. Det blir lite ensamt i längden så jag funderar på att börja dejta lite i vår men då kommer jag att söka någon som delar min syn på relationer. Det enda alternativet till singelskap är ju inte hela paketet med husköp och bonusfamilj.

Jag kan förstå att man vill det när man är yngre men jag vill definitivt inte börja om igen. Nu vill jag njuta av vuxenlivet. Jag har dessutom varit helt ensamstående med mitt barn så det är första gången på många år som jag kan tänka lite på mig själv.

Åh vad jag känner igen mig i ditt inlägg TS! Jag känner och resonerar precis som du. Jag mår fantastiskt bra som singel och det skulle krävas mycket för att jag eventuellt skulle omvärdera mitt beslut att leva som jag gör idag. Det verkar dock väldigt svårt för omgivningen att ta in att man faktiskt kan vara lycklig UTAN en partner. Jag får allt för ofta kommentarer som ? va, är du fortfarande singel?!? eller ?du som är så snygg kommer träffa någon snart?. Lite tröttsamt att förklara att jag inte alls söker någon och samtidigt upplever jag det som att omgivningen nästan tar det som ett påhopp på tvåsamheten och deras egna val när jag aktivt väljer att gå min egen väg.

Lite måste man nog vara villig att kompromissa och det gäller i alla former av relationer. 
Vänner, familj, jobb, kärlek osv.

Jag är singel och har så pass stora barn att de klarar sig själva en kväll och säkerligen en natt med. Jobbar på att få dem att visa att de klarar av ansvaret att få vara ensamma en natt
Jag kan alltså i princip jobba/träna/träffa folk/pilla mig i naveln bäst jag vill.

Jag är nog på en annan nivå än dig för jag har genom åren som gift haft hur mycket dötid som helst och saknat gemenskap så jag vill gärna umgås med folk. 
Jag var gift med en arbetsnarkoman så jag satt ofta ensam med barnen kvällar och helger och det är jag trött på.
Jag är verkligen inte översocial och vill umgås med folk hela tiden utan behöver mycket egentid, men så har jag kommit till den insikten att det mer handlar om VEM man är tillsammans med. Är man med rätt person för det som görs så är det inte jobbigt att umgås.
Jag har till och med spenderat fredagskvällar iförd varseljacka och hängt i ett garage och hjälpt en nyfunnen killkompis med bilgrejor - jag är verkligen ingen garagetjej även om jag kan svetsa . Sedan har vi lagat mat ihop och kanske sett på film och så har jag åkt hem till mig. Vi löptränar ihop, han fixar grejor åt mig i mitt hus, jag uträttar ärenden åt honom osv. 
Inga krav, inga måsten. Man kollar om den andre är ledig och har lust att ses. Inga sura miner om ingen kan. Och inget sex inblandat!
Han är bra mycket mer omtänksam och engagerad i vår vänskapsrelation och mitt väl och ve än vad mina sk väninnor är som lever i relationer. 
Han har inga barn att ta hänsyn till så det är tämligen okomplicerat att umgås.
Han har träffat mina barn och mina barn är informerade om att att det inte är någon kärleksrelation utan enbart vänskap. Alltså kan vi ses fritt utan smussel pga mina barn.

Hej!

Känner precis som du. Fyra år sen jag skiljde mig, har haft en distansrelation som tog slut efter det.

Har två stora barn som börjat bli väldigt självgående, jag kan satsa på karriären och mitt intresse (har häst) som tar en hel del tid. Tycker det är perfekt att inte ha någon väntandes hemma varannan vecka som undrar var man tar vägen. Kan jobba så länge jag vill och hänga i stallet så mycket jag vill.

Har det väldigt bra med barnen varannan vecka och känner inte att jag vill blanda in någon där heller..

Testade nätdejting på väninnornas inrådan för ett tag sen, men det kändes mycket märkligt, särskilt när man är rätt nöjd själv.. Men om det skulle bli aktuellt att mr. Rätt kommer förbi, skulle jag kunna tänka mig särbo..