Kompromissa med hund- sambo?
Hej!
Jag vet att det finns massa såna här trådar men känns inte som om någon riktigt sitter i samma sits som jag gör. Jag kanske överdriver, men vill mest bara ventilera med någon.
Det är såhär att jag är en väldigt introvert 22 åring, ser helt ok ut o kan va social o många tycker om mig osv, det är alltså inte ett problem. Har massa ytliga vänner. Problemet är att jag inte festar eller vill göra saker som andra i min ålder vill göra. Så jag har liksom ingen att umgås med. Har inga vänner alls faktiskt. Några bekanta o träffa någon gång per år men ingen jag ringer om jag mår dåligt. Haft psykisk ohälsa hela mitt liv o har några diagnoser som gör att livet kan va lite extra kämpigt.
Har ingen hobby heller förutom djur. Haft djur hela mitt liv, häst, hund o katt.
I framtiden vill jag ha häst igen men just nu har jag inte råd.
Studerar o jobbar, eller ja läser extra ämnen för planerar att bli läkare i framtiden.
Detta var lite bakgrund som kunde vara relevant. Lever ihop med en fantastisk sambo men nu till problemet. Jag vill ha hund då jag alltid haft det o helt plötsligt blev utan. Den som är hos mina föräldrar mår bäst där.
Som sagt har jag ju inget direkt umgänge eller hobby så är väldigt ofrivilligt ensam. Mår mycket dåligt över det för känner att jag inte har något syfte i livet.
Min sambo har vänner, hobby, en egen katt o äger lägenheten vi bor i medan jag inte har något förutom min bil.
Jag vill ju ha hund som en vän och som kan bli mitt intresse och något att gå upp för varje dag. Det är väldigt viktigt för mig.
Han säger att han inte vill ha hund förens om 2,5 år då vi flyttat till ett nytt boende. Jag hade däremot räknat med att kunna skaffa hund så fort allt har hundra procent stabilt med jobb.
Vi har pratat o han vet hur ensam jag är och hur mycket jag vill detta men han säger nej och vill vänta tills vi flyttat, kan bli 3 år också.
Det jag undrar är egentligen om jag har rätt att tycka att han är lite självisk? Eller ska jag bara försöka släppa detta? Har redan ?lagt? mig i diskussionen men är fortfarande ledsen. Vad hade ni gjort? Överdriver jag?
Har ju varit deprimerad o ledsen i 3 dagar nu för att han sagt nej då lite av min gnista försvann.
Hoppas på något svar.
Kram o god jul. Förlåt för rörigt inlägg!
