Få ett barn att somna på egen hand, 4 1/5 åring

Att lägga en 5-åring vid 19 låter lite väl tidigt. När kliver ni upp?

Att lägga en 5-åring vid 19 låter lite väl tidigt. När kliver ni upp?

TS, det enda rätta är tyvärr att ta tjuren vid hornen och sluta sova i sängen för att natta den äldre. Ju fler mentala kryckor ett barn blir beroende av desto svårare blir det för dem att somna på egen hand samt somna om under nätterna, om de vaknar till.

Jag tolkar det som att barnet behöver närhet, fullständigt naturligt, jättebra att ni har sagostund, ni kanske ska utöka till två sagor, kanske använda det som en muta för att du sitter precis bredvid sängen istället?

Jag tror på human avvänjning för små barn, ta ett moment i taget. Med andra ord, lämna rummet kommer mycket senare ("pappa ska bara titta till syskonet, kommer om en minut" osv, förläng tiden, barnet kan läsa saga själv under tiden när det är äldre). Första steget kanske ska vara att helt enkelt sitta upp i sängen bredvid barnet, det finns säkert saker ni själva kommer på, men inte för många steg eftersom det kommer att ta ett bra tag för barnet att vänja sig vid nya rutiner.

Kommunikation är viktigt, t ex kan man informera före, "ikväll ska pappa sitta på stolen istället medan vi läser saga och sedan blir det kram och god natt". Barnet är så pass stort att man också kan använda empati och förklara att pappa faktiskt får inte i nacke och rygg av att ligga ner i sängen men att man gärna sitter en stund i fin gemenskap tills barnet somnar.

Ja, det var några av mina idéer iaf.

Jag skulle nog säga tvärtom. Har det funkat innan så kan det vara en period när barnet av någon anledning behöver den extra närheten och personligen är min erfarenhet att ger man det och fyller behovet så försvinner det av sig själv när fasen är över. Tror det är nyttigt att somna brevid sitt barn och genom handling visa att nu är det kväll och här är det mysigt att sova, om det behövs så klart.

Det här är kanske ett lite uppenbart tips men varför inte bara fortsätta göra samma som ni gör nu och ge den stunden helhjärtat och sen är din fru ansvarig för att komma in 15(?) min senare och väcka dig när barnet somnat.

Nu vet jag inte hur mycket just ni har upplevt redan men det kanske finns andra som behöver den här informationen så jag försöker så gott jag kan.

Det här är ju en ålder då mardrömmar kan bli vanligt, så kanske inget insomningsproblem som så men kan förekomma, helt naturligt då hjärnan processar enormt mycket information varje dag. Undvik sådant som "monsterspray", det bekräftar bara för barnet att monstren under sängen faktiskt finns. Visa hellre med en ficklampa att de inte gör det. Logiken måste trummas in tills den trumfar den emotionella reaktionen.

Er son är ju rätt van att ha ett syskon vid det här laget men det kan komma perioder av regression, alltså att de verkar gå bakåt i utvecklingen, lägger sig till med gamla vanor som de egentligen vuxit ifrån. Det har att göra med syskon/tidkonkurrens och också helt naturligt. Gör bara ingen stor grej av det men resonera som så att han ju faktiskt har slutat med, vad det nu än är, napp osv. Det kan också bli lite sängvätning av samma orsaker, även om det kan finnas många andra orsaker annars, det får man bedöma om det händer.

Nu är han som sagt ganska stor men en del barn blir superberoende av omständigheter vid sänggåendet, det kan vara allt från att just DEN lampan ska vara tänd varje dag, eller att den måste ha ett gosedjur hos sig, eller att rutinen ska se exakt ut som den alltid har gjort. Ni märker själva hur känsligt barnet är och så länge det inte är några konstigheter kan man gott o väl ha de rutiner man alltid haft, till rimliga gränser. Ni märker också om det går överstyr, blir det som tvångstankar måste ni bryta mönstret.

Relaterat till detta är grundregeln att det ska vara likadant när barnet somnar så som det är om barnet skulle vakna mitt i natten, det ger trygghet och minskar behovet av föräldrarna på sikt. Man släcker alltså helst alla lampor innan barnet somnar helt så det inte vaknar förskräckt i totalt mörker. Vill man ha nattlampa kan man köpa sådana där man sätter i eluttaget, finns t ex på Ikea, och de kan vara i hallen utanför sovrummen med dörren lite på glänt. Då ser barnet också om det vill ta sig till föräldrarna mitt i natten utan att försöka snubbla fram i mörker och bli rädd för den sakens skull.

Oavsett vilka problem ett barn än kan ha vid insomning ska det bemötas med lugn och förståelse, det är klart det kan vara jobbigt på olika sätt. Man bekräftar barnets känslor men det betyder inte att man går med på vilka krav som helst. "Pappa förstår att du tycker att det är jättemysigt att gosa i sängen/att du inte vill bli lämnad ensam/att du blir ledsen/etc, och det är helt ok. Men pappa finns här precis bredvid dig och stannar tills du somnar", till exempel.

Barnet kan bli väldigt upprört av nya gränser men man håller sig lugn och konsekvent, inom rimliga gränser. Man ska så klart alltid trösta, men det får inte bli ett sätt för barnet att vinna mark för den sakens skull. Och när man väl har läst sina sagor, eller vad man nu gör innan barnet ska sova, man släcker lampan osv, sedan sitter man tyst. Inte springa och hämta vatten, inte läsa någon extra saga, inte sitta och ha samtal, det kan vänta till dagen efter. Man ser till att barnet har ätit sig mätt och minskat på vätskorna någon timme innan sängdags, annars är det så klart helt ok att få gå upp och kissa vid behov. Men helt tyst alltså.

Man lär sig allt eftersom och det kanske finns fler som kan tipsa om andra saker som jag inte tänkt på :) Jag hoppas iaf på att få fler infallsvinklar från andra och få ännu mer kött på benen ;)

Fast det känns inte som att det är extra närhet han behöver i det här fallet, han har otroligt mycket närhet av oss båda, och samma sak gäller hans syskon, dom är otroligt kärvänliga och goa mot varandra, han vet att mamma och pappa alltid finns, och han tar för sig av saker som andra barn kanske känner sig osäkra för.

Saken är den att jag kan inte somna i hans säng, jag får efter ca 30 minuter så otroligt ont i nacken så jag kan inte tänka på något annat än just att jag har ont.

Och att ligga i 2-3 timmar innan han somnar är numera inga problem alls, han somnar ändock inte.

Tack för alla era svar, jag är otroligt tacksam, om än jag kanske är lite sen med svaren.

Igår kväll så provade vi att han fick ligga själv i sitt rum och jag gick ut och satt med min fru i vardagsrummet, detta när vi hade läst godnattsaga två gånger, och jag hade fått en grym smärta i nacken så jag fick gå upp och ta lite voltaren, samt att eftersom jag haft jour under denna veckan så hade jag inte hunnit äta, så jag gick upp och tog en macka medans han låg i sängen.

Jag sa att mamma och pappa sitter här utanför, och sa att det är lättare för stora killar att sova själv i sängen, gav han en stor kram och en puss och sa älskar dig.

Han protesterade inte, jag gick ut. Vi hörde hur han vred runt i sängen och gick upp lite emellanåt, men han var i rummet.

Efter kanske en kvart så kom han upp, och gick in till oss, jag sa då lugnt att han skulle gå och lägga sig igen, följde med honom in och gjorde om samma procedur. Han såg alltså att vi satt där vi sa, och att vi inte lämnade honom.

Det här upprepades kanske 3 gånger i timmen nånting. Vid 22:45 så gav vi upp, jag jobbar idag och behövde sova själv.

Så jag klädde av mig och la mig hos honom för att sova. Det tog inte ens 10 minuter då, sen sov han djupt.

Är det här rätt väg att gå? Är det något som kan funka? Ska vi göra något annorlunda?

Fast det känns inte som att det är extra närhet han behöver i det här fallet, han har otroligt mycket närhet av oss båda, och samma sak gäller hans syskon, dom är otroligt kärvänliga och goa mot varandra, han vet att mamma och pappa alltid finns, och han tar för sig av saker som andra barn kanske känner sig osäkra för.

Saken är den att jag kan inte somna i hans säng, jag får efter ca 30 minuter så otroligt ont i nacken så jag kan inte tänka på något annat än just att jag har ont.

Och att ligga i 2-3 timmar innan han somnar är numera inga problem alls, han somnar ändock inte.

Tack för alla era svar, jag är otroligt tacksam, om än jag kanske är lite sen med svaren.

Igår kväll så provade vi att han fick ligga själv i sitt rum och jag gick ut och satt med min fru i vardagsrummet, detta när vi hade läst godnattsaga två gånger, och jag hade fått en grym smärta i nacken så jag fick gå upp och ta lite voltaren, samt att eftersom jag haft jour under denna veckan så hade jag inte hunnit äta, så jag gick upp och tog en macka medans han låg i sängen.

Jag sa att mamma och pappa sitter här utanför, och sa att det är lättare för stora killar att sova själv i sängen, gav han en stor kram och en puss och sa älskar dig.

Han protesterade inte, jag gick ut. Vi hörde hur han vred runt i sängen och gick upp lite emellanåt, men han var i rummet.

Efter kanske en kvart så kom han upp, och gick in till oss, jag sa då lugnt att han skulle gå och lägga sig igen, följde med honom in och gjorde om samma procedur. Han såg alltså att vi satt där vi sa, och att vi inte lämnade honom.

Det här upprepades kanske 3 gånger i timmen nånting. Vid 22:45 så gav vi upp, jag jobbar idag och behövde sova själv.

Så jag klädde av mig och la mig hos honom för att sova. Det tog inte ens 10 minuter då, sen sov han djupt.

Är det här rätt väg att gå? Är det något som kan funka? Ska vi göra något annorlunda?

Återigen, tusen tusen tack för era svar och era råd.

Jag vet att det här forumet är ett sådant där man oftast får höra att det man upplever som ett bekymmer är något som bara skall lastas den som har bekymret. Jag försöker absokut inte tvinga mitt barn att sova själv, inte under några som helst omständigheter skulle jag utsätta barnet för något som dom inte vill eller är bekväma med.

Jag vill bara ha lite råd hur man gör när barnen blir större, av mina kollegor och vänner som har barn så tror jag att jag är den enda som har ett barn som är snart 5 år som inte somnar på egen hand i sängen. Jag har frågat mina vänner/kollegor hur dom har gjort, men dem lever i förhållanden där det är kvinnan i förhållandet som tar hand om barnbiten, och nu när jag tänker efter så har dom bara ett barn allihopa ????

Dagarna efter att jag skrev inlägget har jag fortsatt haft jour, vilket gjort att jag haft beredskap på arbete och fått lov att åka iväg en kväll, då min fru fick lägga barnen. Sedan har vi gjort som förut, jag har legat bredvid i sängen, så jag har numera efter alla timmar läggning en sån nackvärk så jag har ringt vårdcentralen för att få något utskrivet som en tillfällig lösning.

Med tanke på inläggen så undrar jag fortfarande hur jag ska ta det hela vidare, om man ens ska göra det eller bara låta det bero? När börjar barn helt enkelt somna själv i sina sängar? Det kan vara läge att köpa en ny säng igen eventuellt, om det kanske handlar om år? Vad är det som säger att detta inte fortsätter ända upp emot tonåren?