Kärlek finns inte.

De skilde sig när jag var i 8-9 årsåldern. Mamma träffade omgående en ny och avverkade sedan man efter man (dansbandskulturen, I guess). Pappa hade ett par längre förhållanden. Så egentligen borde jag väl inte va förvånad och besviken, men ville nog bara så gärna tro att mitt liv kunde va annorlunda.

Ja, 4 stycken men av flera skäl har jag bara bra kontakt med 2 av dem. Delvis för att de andra 2 bodde kvar hos pappa och jag flyttade med mamma tillsammans med min bror, antagligen för att vi var yngst, och ett par år senare fick mamma en sladdis.

Den var bra när jag var barn, men blev sämre i tonåren. Mådde rätt dåligt psykiskt under den tiden och upplevde inte att jag fick nån förståelse eller stöttning från mammas håll. Snarare fick hon mej att må ännu sämre med en massa nedlåtande kommentarer om hur jag hanterade mitt mående. Kan inte säga att jag klandrar henne, ingen förälder är perfekt. Sen är vi väldigt olika och hon är, enligt mej och mina syskon, väldigt speciell. Relationen har varit rätt dålig de senaste 20 åren, men den är på bättringsvägen.