Få liv i en död relation? Lämna?

Känner igen mig så väl i din beskrivning. Var där för ett antal år sedan och det slutade med en separation initierad av mig. I backspegeln så önskar jag att jag tagit tag i det som var dåligt innan allt gick åt skogen. 

Hade jag vågat prata om mitt missnöje med livet så kanske vi kunnat rädda relationen. Istället var jag feg och teg för länge tills alla mina känslor dog. 

Nu är jag skild från en bra människa och bra pappa som kommer hata mig resten av hans liv. Även om barnen har tagit det bra, så kommer de alltid vara påverkade av att ha två olika hushåll att förhålla sig till. Sett i backspegeln så var det inte värt den sorg och smärta som alla inblandade (inklusive mig själv) känner.

MEN: man styr inte sitt liv efter facit längre fram, utan man gör så gott kan man i varje givet ögonblick. Jag kanske skulle hamna på samma plats igen om jag började om från början....

Jobbiga tankar och jobbiga känslor kring att livet inte blev som det skulle

Så mitt råd är: finns chans att rädda relationen så ta tag i problemen. Det kanske är smärtsamt för din partner att höra att du funderar på att lämna - och att du upplever honom som tråkig (eller vilken känsla som nu är orsaken). Men det blir ju ännu smärtsammare för honom att stå inför fullbordat faktum när du ger upp. Så lyft problemet även om det är jobbigt och hemskt. För alternativet gör också ont..... (Jag fegade och kunde inte, och kan fortfarande inte, formulera varför jag vantrivdes i förhållandet - och orsakade med detta sår som förmodligen aldrig kommer att läka.)

Känner igen mig så väl i din beskrivning. Var där för ett antal år sedan och det slutade med en separation initierad av mig. I backspegeln så önskar jag att jag tagit tag i det som var dåligt innan allt gick åt skogen. 

Hade jag vågat prata om mitt missnöje med livet så kanske vi kunnat rädda relationen. Istället var jag feg och teg för länge tills alla mina känslor dog. 

Nu är jag skild från en bra människa och bra pappa som kommer hata mig resten av hans liv. Även om barnen har tagit det bra, så kommer de alltid vara påverkade av att ha två olika hushåll att förhålla sig till. Sett i backspegeln så var det inte värt den sorg och smärta som alla inblandade (inklusive mig själv) känner.

MEN: man styr inte sitt liv efter facit längre fram, utan man gör så gott kan man i varje givet ögonblick. Jag kanske skulle hamna på samma plats igen om jag började om från början....

Jobbiga tankar och jobbiga känslor kring att livet inte blev som det skulle

Så mitt råd är: finns chans att rädda relationen så ta tag i problemen. Det kanske är smärtsamt för din partner att höra att du funderar på att lämna - och att du upplever honom som tråkig (eller vilken känsla som nu är orsaken). Men det blir ju ännu smärtsammare för honom att stå inför fullbordat faktum när du ger upp. Så lyft problemet även om det är jobbigt och hemskt. För alternativet gör också ont..... (Jag fegade och kunde inte, och kan fortfarande inte, formulera varför jag vantrivdes i förhållandet - och orsakade med detta sår som förmodligen aldrig kommer att läka.)

Jag kan ju omöjligt veta om det gjort skillnad, men i efterhand ser jag att jag borde lyft problem och irritation. Istället bet jag ihop och vågade inte skapa konflikt och bråk (jag är ganska introvert, har lång stubin och blir lätt sårad - mitt ex har kort stubin och kan fara ut med hårda ord som han inte menar). 

Jag valde lugn och ro framför konflikt, men skapade då en inre bitterhet som till slut dödade känslorna. Jag borde ha vågat ta fighten. Men om det hade gjort skillnad kan jag ju aldrig veta......

Separationen blev inte bra för mitt ex, som mår jättedåligt. Jag tror inte att jag kommer att fungera normalt förrän han gör det. Jag har krossat en annan människa och det måste jag lära mig leva med.

Med kunskapen jag har NU skulle jag agerat annorlunda. Kanske hade det blivit separation i alla fall - men jag skulle ha gett relationen en mer ärlig chans. Min mans bild av det hela är att jag helt utan förvarning hade gett upp, och sedan inte ens ville försöka.  

Men vi löser inte alltid problem med logik. Jag låg ibland raklång nere i tvättstugan och skrek in i en handduk av ångest för att jag inte stod ut. Så då var det svårare att se långsiktigt kring att jobba på relationen. Man gör väl så gott som man kan i varje givet ögonblick.....

Men det är nog bra att ha med sig att livet inte är bara svart eller vitt. Jag kanske kan bli lycklig igen (???), men jag har för alltid tappat vissa värden i livet som var viktiga för mig (att inte ge upp, att hålla ihop kärnfamiljen, att bli gamla ihop, nöd och lust). För mig är detta ett misslyckande - men det vore ett ännu större misslyckande att leva i en dålig relation. Så alternativen i min värld är att förbättra relationen eller lämna. Par som går och gnäller och skäller på varandra dagarna i ända ger mig kalla kårar på ryggen....

Men det korta svaret på din fråga är: jag ångrar ibland och jag vet verkligen inte om det var oundvikligt.