Få liv i en död relation? Lämna?
Hade jag vågat prata om mitt missnöje med livet så kanske vi kunnat rädda relationen. Istället var jag feg och teg för länge tills alla mina känslor dog.
Nu är jag skild från en bra människa och bra pappa som kommer hata mig resten av hans liv. Även om barnen har tagit det bra, så kommer de alltid vara påverkade av att ha två olika hushåll att förhålla sig till. Sett i backspegeln så var det inte värt den sorg och smärta som alla inblandade (inklusive mig själv) känner.
MEN: man styr inte sitt liv efter facit längre fram, utan man gör så gott kan man i varje givet ögonblick. Jag kanske skulle hamna på samma plats igen om jag började om från början....
Jobbiga tankar och jobbiga känslor kring att livet inte blev som det skulle
Så mitt råd är: finns chans att rädda relationen så ta tag i problemen. Det kanske är smärtsamt för din partner att höra att du funderar på att lämna - och att du upplever honom som tråkig (eller vilken känsla som nu är orsaken). Men det blir ju ännu smärtsammare för honom att stå inför fullbordat faktum när du ger upp. Så lyft problemet även om det är jobbigt och hemskt. För alternativet gör också ont..... (Jag fegade och kunde inte, och kan fortfarande inte, formulera varför jag vantrivdes i förhållandet - och orsakade med detta sår som förmodligen aldrig kommer att läka.)
Jag står vid det där vägskälet själv nu, känslorna och lusten till min man är borta. Hur mycket vi än försöker, vi går i familjerådgivning tex, så ser jag inte hur det ska kunna vända. För relationens skull så vore det enda rätta att skiljas som det känns nu.
Men jag vill verkligen inte splittra vår fina familj, sälja huset som vi trivs så bra i, tvinga barnen att flytta mellan två olika hem.
Jag är rädd att jag också har väntat för länge med att ta tag i det, att det är för sent redan..