Att man anser att såväl en väldigt auktoritär föräldrastil som ett överdrivet curlande är fel är ju inte samma sak som att man inte vet var man står. Man kan ju ta avstånd från båda dessa ytteeligheter och förorda en annan typ av uppfostran och veekligen veta vad man tycker.
Jag känner till barn som får bra hemma för att den inte vill gå, dessutom väldigt ofta så att frånvaro blir hög
Samma barn vägrar exvis tandläkare och läkarbesök. Så det förekommer definitivt
Jag funderar lite på det där du skriver om att veta var man står. Jag har en tydlig övergripande bild av hur jag vill att mitt föräldraskap ska se ut och hur man generellt hanterae olika situationer. Men det kommer till specifika komplicerade situationer tycker jag sällan att det är svartvitt. Det är så många olika faktorer som måste vägas in och tas hänsyn till. Väldigt sällan får man ju ett tydligt facit på om det enskilda agerandet var det bästa möjliga. Många gånger har jag reflekterat över situationer både före och efter och funderat över dessa. Jag tror nog inte att tvärsäkerhet och att alltid följa en viss modell rakt av i alla situationer alltid är det bästa föräldraskapet heller.
Många föräldrar skyller också på sina barns "hittepå" diagnoser när ett barn beter sig illa. T.ex Kalle slår på sin mamma och skriker "jag vill haaaa" och hon säger bara "Nej Kalle" och han slår sin mamma igen och sparkar och hon gör ingenting. Sen när ngn ser det, så kommer det "ja det är inte lätt med barn.. Sen haaar han ju också ADHD/ADD, är inom AUTISM SPECTUM/Aspberger".. man ba.. mmm
Jag skulle nog vilja påstå att föräldrar är rädda för att verka auktoritära eller för hårda. Föräldrar till barn med diagnoser är ännu ängsligare för det