Barnuppfostran för slapp

Att man anser att såväl en väldigt auktoritär föräldrastil som ett överdrivet curlande är fel är ju inte samma sak som att man inte vet var man står. Man kan ju ta avstånd från båda dessa ytteeligheter och förorda en annan typ av uppfostran och veekligen veta vad man tycker.

Jag som förälder bestämmer de stora och viktiga sakerna, t.ex. vad och när vi äter, att vi ska gå till jobbet/förskolan/doktorn, att man inte får slåss, att bi hjälps åt i familjen efter förmåga, att man tvättar händerna efter att man har varit på toaletten (en stor diskussion för närvarande med min fyraåring), att man borstar tänderna, att vi använder cykelhjälm och bilbälte i trafiken etc. Vissa saker är helt enkelt inte förhandlingsbara. Medan andra faktiskt är det, och då får man som vuxen fråga sig om det är värt det att driva sin vilja igenom (av princip?), eller om man faktiskt kan låta barnet få bestämma vilken tröja hen ska ha på sig eller att t-shirten ska sitta över den långärmade tröjan.

Det är inte farligt för ett barn att bli ledsen eller besviken för att de inte får göra som det vill. Det viktiga för mig som vuxen är att behandla barnet med respekt och inte vifta bort barnets känslor/upplevelse med det var väl inte så farligt.

Det är mitt ansvar som vuxen att ge barnet rätt förutsättningar, och att också inte försätta barnet i situationer det inte kan hantera. Någon tog exemplet med att ta med barnet till fin restaurang och förvänta sig att hen sitter tyst och still som ett ljus en hel middag. Det fixar väldigt få fyraåringar. Även de flesta sjuåringar har svårt med det. Det har inget med slapp uppfostran att göra, utan barns impulskontroll är helt enkelt inte så utvecklad. Även om barnet vet hur hen förväntas bete sig och man har förberett och pratat om det innan, så är det för de flesta barn för svårt att inte följa sina impulser och vända saltkaret uppochner, sjunga en sång om bajs eller vad det nu kan vara. Det handlar inte om att jag låter mitt barn bete sig så. Barn vill lyckas och vara till lags, och de gör så gott de kan. Bättre att inte ta med barnet till fin restaurang utan att göra något som barnet kan hantera och faktiskt klarar av.

Många föräldrar skulle absolut behöva lära sig mer om att vara den vuxne och sätta tydliga ramar och gränser. Att säga nej är inte farligt. Men minst lika många skulle behöva lära sig om barns utveckling, hur barns hjärnor fungerar och vad som är smidiga sätt att få till en fungerande vardag för alla. Barn blir inte mindre ledsna och besvikna för att de inte får en hundvalp för att föräldrarna ryter ifrån ordentligt. Att jag väldigt sällan höjer rösten mot mitt barn betyder inte att jag inte säger ifrån, sätter gränser eller är den vuxne. Det betyder bara att jag tror på i första hand andra sätt att kommunicera och interagera med barn. Som vuxen _måste_ jag inte bestämma allt. Vill barnet inte ha mössa på sig tänker jag inte starta tredje världskriget över en principsak varje morgon, när jag lika gärna kan lägga mössan i väskan och ta fram den när barnet varit ute en stund och själv upptäcker att det är kallt.