Jag känner till barn som får bra hemma för att den inte vill gå, dessutom väldigt ofta så att frånvaro blir hög
Samma barn vägrar exvis tandläkare och läkarbesök. Så det förekommer definitivt
Skillnaden är kanske att förr tog man helt sonika barnet under armen och gick, så länge det var såpass litet att det gick att bära. Nu kallar vissa det barnmissahandel eller kränkning.
Förr bestämde vuxna, barnen fick skrika och sparka bäst de ville men föräldrarna tog tag i dem och så gick man ändå. Och jag är rätt säker på att barn med s.k. trotssyndrom i större utsträckning lärde sig att lyda som 10-åringar, om de konsekvent från bebisstadiet och upp till 7-8 års ålder faktiskt blivit upplyfta, bortledda, fått vara hungriga en stund (om de slängt lunchen på golvet blev de utan fram till fikat), fått ha tråkigt (ingen skärm som tystat utbrotten på bussen), föräldrarna skällt ut dem om de slagits i skolan eller kallat en kompis något dumt (istället för att bortförklara beteendet med "hen är nog understimulerad och läraren inkompetent").
Sedan kanske vi inte ska tillbaka till 40-talets syn på barn och uppfostran, men tror att vuxna generellt behöver vara lite tydligare, att barn generellt måste träna lite mer på att inte få bestämma allt och på att vuxna måste lita lite mer på andra vuxna (förskolepersonal, mor-/farföräldrar, lärare) istället för att lita blint på det egna barnets berättelse. Inte för att barn ljuger, utan för att barn är barn med en inte fullt utvecklad hjärna och utan samma förmåga att uppfatta helheter, dra slutsatser, leva sig in i andras känslor och se sin egen roll som vuxna har.