jag vet ej om jag orkar nån mer. det känns som om jag vill ge upp. jag vet att man ska inte vara avundsjuk, men jag känner mig så avundsjuk just nu på alla som är gravida eller har barn eller ska ha barn. när jag ser en gravid kvinna brukar jag tänka för mig själv varför inte jag? kommer jag någonsin att få uppleva denna känslar? jag fick mens igår. allt känns så jävligt. jag gråtter å gråtter. JAG tror att jag kommer aldrig att bli gravid.
igår skrev jag att man ska inte vara avundsjuk på någon , men idag upplevde jag något hemsk, för två år sedan var jag på axelsbergvårdcentral å träffade en mycket trevlig läkare. då var hon gravid med sitt första barn, hon frågade mig om jag hade någon eller några barn då sa jag nej vi vill, men det inte vi som bestämmer. hon frågade mig om jag fick något hjälp för att stå i kö via landsting. jag sa att min gyn. hjäpte mig med det. idag vaknade med fruksvärt mensverk, ringde till vårdcentral i axelsberg då var det samman läkare som jag träffade för två år sedan som som tog emot mig. när jag kom in till henne såg jag att hon var gravid igen då bröt jag ihop. hon frågade mig varför jag var så ledsen? då svarade jag henne när får jag uppleva det som upplevde en gång å ska uppleve igen snart, medan jag har försökt uppleva det i fem år snart. hon var bara tyst.
hej thindran:
jag förstår vad du menar att inte kunna visa sina känslor öppet, men jag känner att jag inte kan prata med alla för jag vet å förstår att de inte har samman förståelse som vi har till varandra här inne. jag måste gråta för att kunna gå vidare, visst skäms jag ibland, men det får jag göra. vissa dagar vill jag inte stiga upp på morgonen. om en gravid kompis ringer till mig för att beglaga sig att hon mår illa jag svara inte i telefon då vet jag att hon kommer att berätta hur jobbigt det att vara gravid. på jobbet när alla andra sitter å pratar om sina barn jag gå ifrån bordet. att gå igenom detta var det mest smärtsamman sak som jag gjorde i hela mitt liv. kram på dig
hej Helene:
tack för att du precis som alla andra finns där ute någonstans är ändå skönt att veta veta att jag inte är ensam om det. ibland önskar jag att jag bara försvann sparlöst å att när jag återvänd att jag hade med mig mitt barn som jag drömmer så mycket om.
jag blir så trött på att känna att en vacker dag min man kansker lämnar mig för någon annan som kan ge honom ett barn. har du eller ni som läser detta tvekade på era relation under denna resas gång? kram på er