Kan inte glömma min otrohet

Jag säger detsamma. Nu har du gjort det du gjort. Försök att vara stark och gå vidare. Ingen mår bra av att blicka bakåt. Du vill ha din familj intakt, eller hur? Fokusera på dem. Slå bort tankarna på den andre mannen.

Jag har själv inte varit otrogen mot min man men balanserat på gränsen. Trots att min man är den allra bäste. Men, ibland så är det nästan som om att hjärnan vill skapa problem för att man ska känna sig levande. Det du gjorde var en flykt till ett annat liv och en annan tid. Det var inte verklighet, tror jag iaf. Låt det förbli ett minne och en fantasi. En rest av den du var förut. Glöm och gå vidare nu.

Jag har inte varit otrogen. Så det finns inget att berätta och således att förlåta. I mitt fall handlade det bara om långa blickar. Samt orena tankar i mitt huvud. Inga onödiga samtal, inga sms, ingen beröring (ens av misstag). Skulle aldrig tillåta det ske. Bara rent arbete när vi väl ses - arbetssituationen är dessutom sådan att man knappt hinner göra något annat än arbeta. Vad han tycker om mig vet jag inte och kommer aldrig att få reda på. Vill inte veta heller och tror faktiskt han är helt ointresserad. Jag har skärpt till mig och släppt det. Låtit elden dö. Vill absolut inte ha honom. Min egna man är den bäste för mig. Det som triggade igång detta var en verklighetsflykt under en extremt arbetsam period på jobbet - tror jag.

Men jag har sagt till min man, alldeles från början, att skulle han vara otrogen vill jag inte veta. Jag pratar här om otrohet av typen engångsföreteelse. Jag vill inte att han lastar mitt psyke och min själ och vårat förhållande med en sådan tung börda. Bättre att inte veta. Inget skulle bli bättre, bara sämre. Jag vill vara och förbli lyckligt ovetandes. Därav mitt tidigare råd till ts.

Nej.
"En gång är ingen gång, två gånger blir lätt en vana."

Såklart har vi pratat om det och tycker samma sak. Vi har ett bra förhållande med bra kommunikation. Det man skriver här på FL är ju en mikroskopisk del av en längre diskussion där vi båda har funderat.

Som jag skrev handlar det om när otroheten är en engångsföreteelse. Inte flera månader av sex med en kollega etc etc. Det är inte heller ett sk frikort att ligga runt gång på gång.

Av samma anledning som jag inte vill veta om han är otrogen en enstaka gång. För att det sårar mer än vad det ger. Det skulle döda det fina vi har. Det är dessutom utom all proportion och rimlighet att berätta att man under cirka 2 månader haft känslor för en annan - känslor som man inte exakt vet vad de är och som jag hela tiden visste skulle gå över. Jag visste att jag inte skulle gå över gränsen bland annat för att jag vet att det skulle krossa honom och att det inte är värt det. Men jag vet att han skulle förlåta - det har han sagt. Trots det så är allt detta inget frikort utan har utkristalliserats under våra samtal. Att berätta om något man själv knappt kan sätta ord på skulle ju göra saken till något riktigt stort - större än det egentligen var. Drama, gråt och tandagnisslan för vad?

Jag får helt enkelt lita på min man att han berättar för mig om han ligger runt hej vilt eller ligger med en kollega. Dessutom - att gå runt och tänka på sånt gagnar ingen. Både han och jag kan komma hem 4 på morgonen efter en kväll ute. Inte sjutton vet jag vad han gjort då egentligen. Men jag snuddar inte ens vid tanken.

För att man inte är mer än människa. Vid 41års ålder har jag lärt mig (att försöka) att inte döma andra. Att saker kan hända en själv trots att man tror man är immun mot det - ett exempel är mina känslor under hösten. Det är sådant som händer andra inte mig. Inte oss. Absolut inte oss. Och ändå så hände det. Ett människoliv består av så många nivåer...

Så jag är på ts sida i detta. Jag tror inte på att hon ska berätta nu. Hon bör glömma och gå vidare och vara den bästa frun hon kan vara. Gjort är gjort kommer aldrig mer igen.

Det var mitt, men du måste också förstå att ingenting någonsin har uttalats mellan oss. Inget har ens varit på väg att hända. Jag är inte ens säker på om han kände något för mig och det gör detsamma faktiskt. I mitt yrke är man ofta mycket korrekt, på gränsen till känslokall. Det var bara att våra blickar fastnade i varandra. Och en gång sa jag att jag hatade honom. När jag var under stark press. Varpå han blev lite chockad. Jag tror aldrig att jag pratat så lite om andra saker än arbete under jobbmöten som med den här mannen. Kanske 98 procent rent arbetsprat.

Jag tar hennes parti för jag tycker mig ändå förstå hennes desperation.