Anonym (Orolig) skrev 2020-01-08 22:06:08 följande:
Snälla nån. Jag har aldrig skrivit att jag accepterar att vara utan mitt barn.
Jag gjorde allt för att försöka hitta en lösning på våra problem.
Vi hade bråkat/tjafsat med varandra i 6 månader, det var jag som tog beslutet om att försöka med parterapi där vi gick i 4 månader utan framgång.
Försökte ändå stanna kvar för Alla 4 barnens skull och gjorde allt för att reparera vårat förhållande.
Insåg att det var inte möjligt att fortsätta som ett par och därför togs beslutet att vi skulle flytta isär.
Men jag hade aldrig kunnat drömma om att pappan skulle välja att flytta 18 mil bort r han visste att jag inte skulle kunna flytta dit förens skolan var slut i juni.
Försökt i panik hitta ett boende på samma ort som pappan men det enda lediga som fanns var en 1:a på 35 kvm och det funkar ju inte.
Hade hellre bott på samma ort som de andra barnen även om det hade inneburit att min 9 åring hade haft 5 mil enkel väg till sin skola då, men det hade jag fått lösa så länge jag bara fick ha mina barn.
Men när inte det fungerade så började vi prata om ett umgänge med barnen istället. Tyvärr tog jag många felaktig val inser jag nu, men jag trodde jag gjorde det som var bäst för barnen.
Erkänner att jag har gjort ett enormt dumt misstag som jag får lida för i resten av mitt liv.
Jag tänkte tyvärr inte rätt, troligen pga att jag mår så fruktansvärt dåligt för att min långa relation med pappan till barnen har tagit slut, trodde det skulle hålla för alltid.
Många här inne har övertalat mig så jag inser att jag är absolut olämplig som mamma, en jävla idiot som är självisk och inte tänker på mina barn.
Men jag ska ringa soc direkt imorgon bitti 8.00 och säga att alla 4 barnen ska omplaceras genom LVU eftersom jag är olämplig som förälder.
Så hoppas jag att barnen hamnar hos en normal mamma och pappa eftersom vi inte verkar vara det :(
Allt du skriver, sättet du ändrar historien så den ska framställas i bättre dager. För att inte tala om ditt märkliga resonemang och hur det hinner gå så långt innan du inser att du ska prioritera ditt spädbarn framför dig själv. Allt detta får mig att kraftigt ifrågasätta sin duglighet som förälder.
Hade du haft sunda och friska tankar hade du aldrig tänkt tanken på att vara ifrån ditt barn. Att det ofta är pappor som sätter sig i liknande situationer har att göra med att de saknar den grundläggande biologiska modersinstinkten som får hela den fysiska mammakroppen att skrika efter sitt barn.
Att du saknar modersinstinkt göra också tydligt i hur lätt du är beredd att ge upp alla dina 4 barn på grund av att folk är ?elaka? och talar förstånd med dig. Är du galen på riktigt? Ingen frisk mamma beter sig så här.
Inser givetvis att du inte menar allvar med att lämna bort alla barn, men bara ?skämtet? eller vad du vill kalla det, är tragiskt nog.
Och du - du hjälper varken dig eller dina barn genom att tycka synd om dig själv. Börja bete dig som en vuxen.
Imorgon kl. 8.00 kan du ringa din vårdcentral och be om psykologhjälp för en trolig förlossningspsykos och dina andra hjärnspöken som riskerar skada barnen. Behöver soc. Blandas in kommer de se till det.
