Bonusbarnshärvan

Vissa krig kan man inte vinna. Läget verkar för infekterat för att kunna lösa för er. Barnen verkar också ha andra problem som föräldrarna inte kunnat hantera. Barnen verkar agera på en för dem olidlig situation. Har föräldrarna en bra relation, kan de kommunicera kring barnen och deras behov. 

Ni kanske ska var särbo till dess att föräldrarna tagit tag i och löst barnens situation.  Eller kanske till dess att barnen flyttar hemifrån. 

Mamman motarbetar oss o har gjort från dag ett.

Barnen behöver inte lyssna på mig, jag får inte bestämma

Något alls kring dom i vårt hem, pratar skit om

Både mig o pappan till barnen.

Gör allt för att barnen inte ska vilja åka till pappa genom att muta med godis iPads etc.

Pappan har gått så långt som till myndigheter med detta

Men mamman fortsätter med samma beteende ändå.

Hon vill ha barnen på heltid för underhållets skull men spenderar ingen tid alls med barnen. Läser inte ens läxa med den stora utan är mer upptagen med sin telefon och sin nya pojkvän.

Barnen är 5 och 7 år gamla så det hade inneburit att vi skulle vara särbo i dryga 14 år.

Och ses varannan helg o knappt det isåfall

Grunden till problemen för de här stackars barnen är föräldrarnas oförmåga och dåliga föräldraskap. Stackars barn. Föräldrarna bör gå i terapi för att bli fungerande föräldrar, parterapi alltså, då kanske det kan fungera om barnen inte hunnit bli alltför skadade.

Alltså vi har jobbat aktivt för detta med hjälp utifrån i drygt ett år nu. Där

Mamman också varit med. Men mamman säger en massa på

Mötena och går sedan hem och gör likadant. Vi har förändrat jättemycket hos oss för att göra det bättre för barnen. Men tyvärr vill inte mamman ändra på något. Hon vill ha det som

Det alltid varit och tänker inte ändra ett dugg alls. Det är

Där det brister. För hur mycket vi än gör, kommer problemen tillbaka efter en vecka hos mamma där man fått noll uppmärksamhet och fått göra som

Man vill.

Orkar du? Hur blir det om ni väljer att skaffa ett gemensamt barn? Oavsett om ni blir särbo, fortsätter att bo tillsammans, bryter relationen så kommer barnen att ha samma helvete.

Som det är nu nej.

Med med en förändring ja. Livet är inte alltid en dans på rosor.

Och för barnens skull kan jag göra allt.

Men att tror att problemet löser sig av sig själv tror jag däremot

Inte på.

Alltså våran familjesituation. För om jag flyttar så får dom pappa helt för sig själv. Kommer jag sen tillbaka om ett år blir det bara nu konkurrens. Därför tror jag mer på att ta tag i o lösa problemen tillsammans. Inte flacka fram och tillbaks.

Men mamman måste göra sin del också då det är dom

Största problemen kommer ifrån

Du anser att det största problemet är mammans beteende, du har kanske rätt. Hennes agerande kan du inte förändra. Men kanske hjälpa pappan att se hur han kan ändra, nuvarande sätt fungerar uppenbarligen inte. Att fortsätta med samma metod och tro att utfallet helt plötsligt ska bli annorlunda är inte vettigt. Vilket råd skulle du ge om du såg det hela utifrån, om du t.ex. var syster till mamman. Att försöka byta perspektiv kan ge nya insikter.

Jag hade gett mig själv rådet att bryta mönster och börja om på ny kula men nya metoder på nya sätt.

Inte att fly problemet och tro att det försvann av sig själv, dvs bli särbo och skjuta upp problemet med samspelet 1 eller 2 år för att ha det ännu värre då.

Att bryta mönster och göra om göra rätt ihop istället är min åsikt.

Pappas lycka är lika viktig som barnens egentligen. För om pappa är ledsen och olycklig kommer barnen märka det med. Tyvärr.

Om barnen slår sin pappa och mobbar andra barn så tycker jag du ska göra en orosanmälan till Soc, för det är rätt uppenbart att de här barnen behöver hjälp - och pappan också. Kanske mamman också, efter som du nämner henne. 

Men grejen med särboskap i ert fall skulle bygga på att pappan verkligen på riktigt jobbade med sin föräldraroll under tiden, det går givetvis inte att bara bli sambo igen och tro att saker är annorlunda om ett år. 

Du skriver inget om hur det gick till när ni blev sambo. Flyttade du in hos dem eller skaffade ni ett nytt gemensamt boende? 
Hade barnen fått en chans att landa i att pappa hade träffat en ny, innan ni blev sambo osv? 

Som jag skrev, den biten hanterar vi med hjälp av myndigheter när det gäller barnens beteende i största allmänt.

Vi flyttade till ett gemensamt boende, som vi skaffade gemensamt o ingen in till den andra.

Detta drygt ett o ett halvt år efter att mamman o pappan separerat och mamman haft ny sambo i drygt ett halvår.

Han säger att han älskar mig och att det är jobbigt för honom men att han måste

Fokusera på barnen själv o att vi ev kan bo ihop igen senare. Men jag hävdar på att problemen kring utanförskap och ägandebegär av pappan bara kommer bli värre då. Att det istället är bättre vi jobbar tillsammans.