Bonusbarnshärvan

Det hade kanske varit bäst att jobba tillsammans men du kan inte mätta en stängd mun. Inte heller kan du få en som har brutet ben att springa. Barnen är små, så det är mååånga år av kämpande kvar. Mannen verkar vilsen och oförmögen att agera.

Jag skulle flytta ut och satsa på ett eget liv. Kanske funkar särboskapet, kanske inte. Du kan bara ändra på dig själv. Du är maktlös inför deras familjeproblem.

Ja det är just det som är problemet. Jag får inte vara med. Jag har försökt med slutat försöka eftersom jag bara blev ombedd att gå hela tiden.

O min sambo har då i sin tur skällt på mig o inte sagt till barnen som var fel.

Så rätt du har, bryta mönster, inte blunda och hoppas att det förändras av sig själv. Här är det fem personer som måste må bra för att barn så få en fungerande tillvara. Mamma, pappa, du och de tv barnen.

Du ser säkert att också mamman mår dåligt, det ger en konflikt med barnens pappa en konflikt som sliter sönder barnen och pappan. Barn älskar och vill bli bekräftade av sina föräldrar och andra viktiga personer omkring sig. Barnen reagerar egentligen fullt normalt i den situation de befinner sig i, de krånglar bråkar och är allmänt besvärliga. Vissa barn i deras situation kan bli tysta, överpresterande tills det de brister och försöker eller lyckas ta sitt liv. Så se det som bra att de är utåtagerande.

Kanske du ska se till att få en samtalskontakt för egen del, för att få verktyg att klara vardagen. Det är inte ditt ansvar att se till att familjesituationen förbättras, ditt ansvar är att bidra med det du har möjlighet till och det du kan och vill. Även om er relation avslutas så är det bra att du har en utomstående att tala med.

Ja mamman mår också dåligt i den form att hon inte får kontrollera o bestämma över vårt liv här. Dock inte i övrigt. Hon har precis introducerat en ny styvpappa för dom igen (andra på 2 år).

Pappan säger att han älskar mig och att det gör ont i honom att behöva bryta men han måste göra det för att kunna hantera sina barn och stärka dom.

I mina öron låter det fel. För om deras pappa blir ledsen och olycklig, kommer ju barnen märka det. O dom kommer behöva hantera ännu en familjeförändring på väldigt kort tid.

Men jag kan inte styra pappan tyvärr och det får nog bli så att vi får dela på oss och gå vidare var för sig

Jag håller med att det finns rejäla möjligheter till förbättring, dock kanske inte orsaken till det dåliga föräldraskapet är jämnt fördelat mellan de två.

Jag hade liknande situraion och den andra förälderna vägrade gå i terapi eller ens prata om hur förbättringar och föräldraskap skulle kunna organiseras. 

Nej lite så har vi det här med.

Vi kämpar med samtal utbildningar och kommunikation

Mamman går på något enstaka möte för att avboka dom flesta, ljuger ihop en historia kring vad hon gör där barnen säger tvärt om, går hem o gör som vanligt.

Mamman baktalar oss, i det främsta mig, där barnen visar klart att det mamma sagt är rätt.

För mamma är mamma. Och där kan jag inte stå över. För mamma har ju rätt i barnens ögon.

Oavsett hur mycket min sambo än påtalat för barnen så raserar mamman detta direkt.

O vi hamnar på noll igen.

Dock vill inte min sambo se det hela som ett utanförskap där man blir ledsen och då har svårt för att ha humöret på top, utan tycker att jag borde pressa barnen mer till att vilja vara med

Mig. Och jag säger tvärt om. Att dom får komma till mig men samtidigt visa respekt i vårt gemensamma hem. Som det är nu behandlar man mig som

En städerska, och kräver att pappa ska vara med dom 24/7 där han inte ens får sova med mig utan ska sova med dom.

Nej lite så har vi det här med.

Vi kämpar med samtal utbildningar och kommunikation

Mamman går på något enstaka möte för att avboka dom flesta, ljuger ihop en historia kring vad hon gör där barnen säger tvärt om, går hem o gör som vanligt.

Mamman baktalar oss, i det främsta mig, där barnen visar klart att det mamma sagt är rätt.

För mamma är mamma. Och där kan jag inte stå över. För mamma har ju rätt i barnens ögon.

Oavsett hur mycket min sambo än påtalat för barnen så raserar mamman detta direkt.

O vi hamnar på noll igen.

Dock vill inte min sambo se det hela som ett utanförskap där man blir ledsen och då har svårt för att ha humöret på top, utan tycker att jag borde pressa barnen mer till att vilja vara med

Mig. Och jag säger tvärt om. Att dom får komma till mig men samtidigt visa respekt i vårt gemensamma hem. Som det är nu behandlar man mig som

En städerska, och kräver att pappa ska vara med dom 24/7 där han inte ens får sova med mig utan ska sova med dom.

Varningsläge tycker jag!

Ni vuxna ska vara enade och där måste ni börja. Enad front och tydlig uppgiftsfördelning. Vem gör vad på vilket sätt

Jag var i en relation som nu är över där vi blev särbos eftersom hans dotter inte riktigt kunde hantera det. Hon var ambivalent vilket jag inte tycker din sambos barn verkar vara utan de är bara negativt inställda

Vi gick tillbaka till att bli sambos eftersom han längtade och hans dotter oxå ville ha tillbaka.

I ert fall är det värre, jag skulle rekommendera familjerådgivning

Tycker han tänker fel men är förmodligen helt slutkörd och mår jättedåligt över situationen.

Tror tyvärr att det finns risk att relationen inte håller

Min sambo är en envis åsna (förlåt) som inte tror på psykologi. Och har han bestämt

Sig för att något är på något vis så är det så.

Och han tror att om barnen får honom helt för sig själv i ett eller två år så kan jag komma tillbaka sen. Och jag säger tvärt om. Att det kommer bara ställa

Problemet till en ytterligare spets där barnen först ska hantera en separation, sen ska dom bygga upp en tillvaro ensam med pappan sen ska dom bryta den igen för att bygga upp en tillvaro med mig: det kommer bara vara ett endaste evigt kämpande, istället för att se problemet för vad det är, nolla ut, gör om o göra rätt, tillsammans.

Accepterar han att de slår honom? I så fall lär han dem att det är okej för barn att bete sig hur de vill mot vuxna. Vilket även det andra du berättade tyder på, hur han låter dem behandla  dig. 

Jag tvivlar på att du kan få en fungerande vardag med den familjen, barnen kommer inte ändra sig om de inte får konsekvenser för sitt beteende vilket de inte alls verkar få? Det kommer inte försvinna av sig själv. Antingen får du honom att förstå att det måste ske en förändring eller så söker du dig vidare. 

Nej absolut inte. Han säger ifrån på skarpen när dom slår honom.

Felet är att han tror att om han hjälper dom när dom nekar mig hjälp så hjälper han dom.

Jo det gör han ju, med att stärka deras beteende kring att jag inte spelar någon roll i vår familj.

Likaså när jag svarat på en fråga fem ggr o dom fortfarande ställer samma fråga så svarar han på den.

Eller tystar mig när jag har en dialog med dom. Samma sak där.

Gör dig fri från situationen. Skaffa ett eget boende och satsa på dig själv och ditt liv. Njut av din särbo när han är barnfri. Det är enda sättet för dig att ungå att bli syndabock för allt som går fel i barnens liv, i barnens ögon och i de båda föräldrarnas ögon.
Men släpp tankarna på att ni skall flytta ihop igen om ett år eller två. Det går med all sannolikhet inte.

Du skriver att en "pappa som blir ledsen och olycklig så kommer barnen att märka det", kan han bli mer olycklig än han redan är idag? Oförmögen att hantera situationen (och som det tycks sitt föräldraskap). Om ni separerar kan han aldrig skylla på dig och du behöver inte heller ta någon del i förändringsarbete kring barnens ev problematik (utbildningar, möten etc som du skriver om ovan).

Kanske träffar du en annan under tiden. Lite framtiden utvisa, men den giftiga situationen du nu befinner dig i gör dig bara illa.

Men helt ärligt, dumpa. Mannen du lever med verkar ju inte ha koll på sina barn öht. Slår sin förälder och mobbar?? Lämna kaoset och vänd dig inte om.

Hej, det verkar ju som att pappan inte o mamman inte sätter gränser. Om dom kan skrika o gapa i timmar bara för att gröten inte blir snabbt lagad. Jag skulle tro att barnen ser dig som konkurrent. Jag tror att pappan har dåligt samvete för skillsmässan o har svårt med gränser pga det. Mamman verkar oxå ha svårt med gränser o hon verkar ju inte ge dem speciellt mkt uppmärksamhet. Din man verkar inte tycka att du ska få uppfostra barnen men det tycker jag i erat gemensamma hem. Du måste få säga till dem. Du ska inte behöva ha migrän. Det är väl bara bra med flera vuxna som kan få ordning på barnen. Och fler vuxna som visar kärlek. Kärlek är att säga nej ibland. Men om inte din man vill hjälpa in dig utan böjer sig för att barnen stänger dig ute så blir det svårt. 
Jag tycker inte att det är bra om du skyller för mkt skulden på mamman. Även om du tycker att hon är problemet. Jag tycker att problemet är ju att det blev en skilsmässa o barnen ska flytta varje vecka som är orsaken. Men nu är det ju så.  Olika hemförhållanden varannan vecka med nya relationer som kommer till. Mamma o pappa har skaffat nya. Som kan upplevas som konkurens.
Jag tror på att alltid tala gott om mamman inför barnen o att inför henne ge beröm för det som hon gör bra. Det kan ju vara att hon åtminstone kommer till mötena. För att på så vis påverka henne. Det är ett sätt att få folk att ändra sig. Men annars föregå med gott exempel. Pappa måste själv komma tillrätta med hur barnen beter sig emot honom. Om dom slår honom så är det inte bra. Diagnos eller inte det är INTE OK! Jag tror du borde tala med ngn utomstående. Ni kanske kan bo i hop varannan vecka när barnen inte är där. Men det är väl inte så kul kanske. För om du duger till att koka gröt då duger du till att säga ifrån o få påverka oxå. Barn är ju inga änglar även om man älskar dom. 

Hej igen, nu verkar det ju som att din man har bestämt sig men jag tänker varför skulle det bli bättre om ett år för. Ska han säga till barnen då att nu har ni mig på själv varannan vecka i ett år eller två men sen måste ni dela mig igen med NN. (dig) Oavsett vad eran mamma säger om NN. Och då ska allt vara frid o fröjd barnen accepterar dig fullt ut. Och pappan klarar sätta gränser. Och låter dig sätta gränser o uppfostra barnen som en bonusförälder. Jag tror som du säger att det är lika svårt då. 
Du kan ju fråga om det inte kommer ta lika långt tid som tills dem flyttar hemifrån. Om han inte klarar säga till dem att dom måste respektera dig. Självklart kan barnen inte få förtroende för dig direkt men att man visar respekt tex svarar när man blir tilltalad. Det kanske är han själv som är redo om ett två år. Han älskar barnen o tänker på vad som är bäst för barnen. (han behöver psykologhjälp att se ett utifrån perspektiv tror jag) Men om du också engagerar dig i barnen så tror jag inte att de känner sig utanför. Varannan vecka kan ni ju satsa på er själva. Ni kanske borde vänta med ev gemensamt barn dock. 
Vad det gäller mamman så tror jag du skulle ta ett samtal med henne själv.
Börja med att ge beröm för  barnen för några bra egenskaper det har och eller ngt bra det gjort. 
Sen att du säger att du verkligen vill vara en bra bonusförälder till barnen. Fråga sen hur hon tycker att en sådan ska vara. Vad hon tycker är viktigt att tänka på för barnen specifik.  Hon är ju barnens mamma o känner dem väl Det gör inget ju mer hon räknar upp. Du lyssnar, ställer frågar för att förstå och håller med om det inte är väldigt tokigt. Då kan du bara lyssna. Sen har ni ngt gemensamt. Du föregår med gott exempel och hon vill inte vara sämre. Hon har ju själv rabblat upp saker. I annat fall så påminn konkret om det ni samtalat om. Tex visst är det viktigt att man spenderar tid med sina barn, läser sagor etc man kan inte bara sitta vid datorn hela tiden. Då har du iaf visat att ni har ett gemensamt mål. Du visar förtroende för henne o det vill du att hon ska ha för dig. Du är seriös helt enkelt. Och inte intresserad av konkurrens eller jämförelser i föräldrarollen. Men att man förmedlar info till varandra. Tex nu har barnen lärt sig borsta tänderna själv tex, vi har läst mkt pippi för barnen etc.  

Jag tror inte alls på lösningen att flytta ut under en period. Endera stannar man och försöker, alla fyra tillsammans, eller så flyttar du ut och flyttar aldrig in mer.

Jag tycker att det låter som om barnens pappa vill göra allt för barnen, men inte allt för dig. För om han verkligen älskade dig, så skulle han sätta ner foten mer mot barnen. Din röst ska också bli hörd hemma, inte barnens i första hand!

Det kanske låter hårt, men hade jag varit dig så hade jag flyttat ut, och startat om ensam eller med någon annan. Om du nu inte får vara med och uppfostra barnen och vara en del av deras liv nu, varför skulle det gå bättre om ett år?

Önskar dig all lycka, kom ihåg ditt egenvärde!