Vissa krig kan man inte vinna. Läget verkar för infekterat för att kunna lösa för er. Barnen verkar också ha andra problem som föräldrarna inte kunnat hantera. Barnen verkar agera på en för dem olidlig situation. Har föräldrarna en bra relation, kan de kommunicera kring barnen och deras behov.
Ni kanske ska var särbo till dess att föräldrarna tagit tag i och löst barnens situation. Eller kanske till dess att barnen flyttar hemifrån.
Grunden till problemen för de här stackars barnen är föräldrarnas oförmåga och dåliga föräldraskap. Stackars barn. Föräldrarna bör gå i terapi för att bli fungerande föräldrar, parterapi alltså, då kanske det kan fungera om barnen inte hunnit bli alltför skadade.
Orkar du? Hur blir det om ni väljer att skaffa ett gemensamt barn? Oavsett om ni blir särbo, fortsätter att bo tillsammans, bryter relationen så kommer barnen att ha samma helvete.
Du anser att det största problemet är mammans beteende, du har kanske rätt. Hennes agerande kan du inte förändra. Men kanske hjälpa pappan att se hur han kan ändra, nuvarande sätt fungerar uppenbarligen inte. Att fortsätta med samma metod och tro att utfallet helt plötsligt ska bli annorlunda är inte vettigt. Vilket råd skulle du ge om du såg det hela utifrån, om du t.ex. var syster till mamman. Att försöka byta perspektiv kan ge nya insikter.
Så rätt du har, bryta mönster, inte blunda och hoppas att det förändras av sig själv. Här är det fem personer som måste må bra för att barn så få en fungerande tillvara. Mamma, pappa, du och de tv barnen.
Du ser säkert att också mamman mår dåligt, det ger en konflikt med barnens pappa en konflikt som sliter sönder barnen och pappan. Barn älskar och vill bli bekräftade av sina föräldrar och andra viktiga personer omkring sig. Barnen reagerar egentligen fullt normalt i den situation de befinner sig i, de krånglar bråkar och är allmänt besvärliga. Vissa barn i deras situation kan bli tysta, överpresterande tills det de brister och försöker eller lyckas ta sitt liv. Så se det som bra att de är utåtagerande.
Kanske du ska se till att få en samtalskontakt för egen del, för att få verktyg att klara vardagen. Det är inte ditt ansvar att se till att familjesituationen förbättras, ditt ansvar är att bidra med det du har möjlighet till och det du kan och vill. Även om er relation avslutas så är det bra att du har en utomstående att tala med.
Jag hade gett mig själv rådet att bryta mönster och börja om på ny kula men nya metoder på nya sätt.
Inte att fly problemet och tro att det försvann av sig själv, dvs bli särbo och skjuta upp problemet med samspelet 1 eller 2 år för att ha det ännu värre då.
Att bryta mönster och göra om göra rätt ihop istället är min åsikt.
Pappas lycka är lika viktig som barnens egentligen. För om pappa är ledsen och olycklig kommer barnen märka det med. Tyvärr.