Bonusbarnshärvan

Mamman motarbetar oss o har gjort från dag ett.

Barnen behöver inte lyssna på mig, jag får inte bestämma

Något alls kring dom i vårt hem, pratar skit om

Både mig o pappan till barnen.

Gör allt för att barnen inte ska vilja åka till pappa genom att muta med godis iPads etc.

Pappan har gått så långt som till myndigheter med detta

Men mamman fortsätter med samma beteende ändå.

Hon vill ha barnen på heltid för underhållets skull men spenderar ingen tid alls med barnen. Läser inte ens läxa med den stora utan är mer upptagen med sin telefon och sin nya pojkvän.

Barnen är 5 och 7 år gamla så det hade inneburit att vi skulle vara särbo i dryga 14 år.

Och ses varannan helg o knappt det isåfall

Alltså vi har jobbat aktivt för detta med hjälp utifrån i drygt ett år nu. Där

Mamman också varit med. Men mamman säger en massa på

Mötena och går sedan hem och gör likadant. Vi har förändrat jättemycket hos oss för att göra det bättre för barnen. Men tyvärr vill inte mamman ändra på något. Hon vill ha det som

Det alltid varit och tänker inte ändra ett dugg alls. Det är

Där det brister. För hur mycket vi än gör, kommer problemen tillbaka efter en vecka hos mamma där man fått noll uppmärksamhet och fått göra som

Man vill.

Som det är nu nej.

Med med en förändring ja. Livet är inte alltid en dans på rosor.

Och för barnens skull kan jag göra allt.

Men att tror att problemet löser sig av sig själv tror jag däremot

Inte på.

Alltså våran familjesituation. För om jag flyttar så får dom pappa helt för sig själv. Kommer jag sen tillbaka om ett år blir det bara nu konkurrens. Därför tror jag mer på att ta tag i o lösa problemen tillsammans. Inte flacka fram och tillbaks.

Men mamman måste göra sin del också då det är dom

Största problemen kommer ifrån

Jag hade gett mig själv rådet att bryta mönster och börja om på ny kula men nya metoder på nya sätt.

Inte att fly problemet och tro att det försvann av sig själv, dvs bli särbo och skjuta upp problemet med samspelet 1 eller 2 år för att ha det ännu värre då.

Att bryta mönster och göra om göra rätt ihop istället är min åsikt.

Pappas lycka är lika viktig som barnens egentligen. För om pappa är ledsen och olycklig kommer barnen märka det med. Tyvärr.

Som jag skrev, den biten hanterar vi med hjälp av myndigheter när det gäller barnens beteende i största allmänt.

Vi flyttade till ett gemensamt boende, som vi skaffade gemensamt o ingen in till den andra.

Detta drygt ett o ett halvt år efter att mamman o pappan separerat och mamman haft ny sambo i drygt ett halvår.

Han säger att han älskar mig och att det är jobbigt för honom men att han måste

Fokusera på barnen själv o att vi ev kan bo ihop igen senare. Men jag hävdar på att problemen kring utanförskap och ägandebegär av pappan bara kommer bli värre då. Att det istället är bättre vi jobbar tillsammans.

Ja det är just det som är problemet. Jag får inte vara med. Jag har försökt med slutat försöka eftersom jag bara blev ombedd att gå hela tiden.

O min sambo har då i sin tur skällt på mig o inte sagt till barnen som var fel.

Ja mamman mår också dåligt i den form att hon inte får kontrollera o bestämma över vårt liv här. Dock inte i övrigt. Hon har precis introducerat en ny styvpappa för dom igen (andra på 2 år).

Pappan säger att han älskar mig och att det gör ont i honom att behöva bryta men han måste göra det för att kunna hantera sina barn och stärka dom.

I mina öron låter det fel. För om deras pappa blir ledsen och olycklig, kommer ju barnen märka det. O dom kommer behöva hantera ännu en familjeförändring på väldigt kort tid.

Men jag kan inte styra pappan tyvärr och det får nog bli så att vi får dela på oss och gå vidare var för sig

Nej lite så har vi det här med.

Vi kämpar med samtal utbildningar och kommunikation

Mamman går på något enstaka möte för att avboka dom flesta, ljuger ihop en historia kring vad hon gör där barnen säger tvärt om, går hem o gör som vanligt.

Mamman baktalar oss, i det främsta mig, där barnen visar klart att det mamma sagt är rätt.

För mamma är mamma. Och där kan jag inte stå över. För mamma har ju rätt i barnens ögon.

Oavsett hur mycket min sambo än påtalat för barnen så raserar mamman detta direkt.

O vi hamnar på noll igen.

Dock vill inte min sambo se det hela som ett utanförskap där man blir ledsen och då har svårt för att ha humöret på top, utan tycker att jag borde pressa barnen mer till att vilja vara med

Mig. Och jag säger tvärt om. Att dom får komma till mig men samtidigt visa respekt i vårt gemensamma hem. Som det är nu behandlar man mig som

En städerska, och kräver att pappa ska vara med dom 24/7 där han inte ens får sova med mig utan ska sova med dom.

Nej lite så har vi det här med.

Vi kämpar med samtal utbildningar och kommunikation

Mamman går på något enstaka möte för att avboka dom flesta, ljuger ihop en historia kring vad hon gör där barnen säger tvärt om, går hem o gör som vanligt.

Mamman baktalar oss, i det främsta mig, där barnen visar klart att det mamma sagt är rätt.

För mamma är mamma. Och där kan jag inte stå över. För mamma har ju rätt i barnens ögon.

Oavsett hur mycket min sambo än påtalat för barnen så raserar mamman detta direkt.

O vi hamnar på noll igen.

Dock vill inte min sambo se det hela som ett utanförskap där man blir ledsen och då har svårt för att ha humöret på top, utan tycker att jag borde pressa barnen mer till att vilja vara med

Mig. Och jag säger tvärt om. Att dom får komma till mig men samtidigt visa respekt i vårt gemensamma hem. Som det är nu behandlar man mig som

En städerska, och kräver att pappa ska vara med dom 24/7 där han inte ens får sova med mig utan ska sova med dom.

Min sambo är en envis åsna (förlåt) som inte tror på psykologi. Och har han bestämt

Sig för att något är på något vis så är det så.

Och han tror att om barnen får honom helt för sig själv i ett eller två år så kan jag komma tillbaka sen. Och jag säger tvärt om. Att det kommer bara ställa

Problemet till en ytterligare spets där barnen först ska hantera en separation, sen ska dom bygga upp en tillvaro ensam med pappan sen ska dom bryta den igen för att bygga upp en tillvaro med mig: det kommer bara vara ett endaste evigt kämpande, istället för att se problemet för vad det är, nolla ut, gör om o göra rätt, tillsammans.

Nej absolut inte. Han säger ifrån på skarpen när dom slår honom.

Felet är att han tror att om han hjälper dom när dom nekar mig hjälp så hjälper han dom.

Jo det gör han ju, med att stärka deras beteende kring att jag inte spelar någon roll i vår familj.

Likaså när jag svarat på en fråga fem ggr o dom fortfarande ställer samma fråga så svarar han på den.

Eller tystar mig när jag har en dialog med dom. Samma sak där.