Grunden till problemen för de här stackars barnen är föräldrarnas oförmåga och dåliga föräldraskap. Stackars barn. Föräldrarna bör gå i terapi för att bli fungerande föräldrar, parterapi alltså, då kanske det kan fungera om barnen inte hunnit bli alltför skadade.
Nej lite så har vi det här med.
Vi kämpar med samtal utbildningar och kommunikation
Mamman går på något enstaka möte för att avboka dom flesta, ljuger ihop en historia kring vad hon gör där barnen säger tvärt om, går hem o gör som vanligt.
Mamman baktalar oss, i det främsta mig, där barnen visar klart att det mamma sagt är rätt.
För mamma är mamma. Och där kan jag inte stå över. För mamma har ju rätt i barnens ögon.
Oavsett hur mycket min sambo än påtalat för barnen så raserar mamman detta direkt.
O vi hamnar på noll igen.
Dock vill inte min sambo se det hela som ett utanförskap där man blir ledsen och då har svårt för att ha humöret på top, utan tycker att jag borde pressa barnen mer till att vilja vara med
Mig. Och jag säger tvärt om. Att dom får komma till mig men samtidigt visa respekt i vårt gemensamma hem. Som det är nu behandlar man mig som
En städerska, och kräver att pappa ska vara med dom 24/7 där han inte ens får sova med mig utan ska sova med dom.
Min sambo är en envis åsna (förlåt) som inte tror på psykologi. Och har han bestämt
Sig för att något är på något vis så är det så.
Och han tror att om barnen får honom helt för sig själv i ett eller två år så kan jag komma tillbaka sen. Och jag säger tvärt om. Att det kommer bara ställa
Problemet till en ytterligare spets där barnen först ska hantera en separation, sen ska dom bygga upp en tillvaro ensam med pappan sen ska dom bryta den igen för att bygga upp en tillvaro med mig: det kommer bara vara ett endaste evigt kämpande, istället för att se problemet för vad det är, nolla ut, gör om o göra rätt, tillsammans.